Som Linus Salö påpekar så behöver barometrar kalibreras för att utvärdering ska vara en meningsfull aktivitet i relation till forskningspolitik och policy. Vetenskapsrådet må använda och eventuellt justera dessa vartannat år, men när det gäller publiceringspraktiker och karriärskapande så är utvärdering en del av de flesta forskares vardag. Då är det ingen barometer man behöver – snarare en karta och kompass. Om detta skriver Jonatan Nästesjö, doktorand i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet.
Som nybliven doktorand deltog jag våren 2018 i ett seminarium om publicering. Samtalet var i början trevande och visst knarrade några stolar när det talades om strategier och citeringsindex. Sen hände något. När en av deltagarna berättade om hur hen brukade använda Norska listans rangordning vid val av tidskrift nickade andra instämmande. En annan forskare beskrev hur deras institution använde listans nivåindelning i ett internt belöningssystem, vilket enligt denne fungerade ganska bra: ”något måste vi ju mäta”. En tredje nämnde att det var skönt att svart på vitt kunna se vilka tidskrifter ”som är värda att publicera i”. Alla var överens om vikten av att på ett samstämmigt sätt kunna avgöra kvalitet och prestation – de knarrande stolarna till trots.
Forskning är som bekant svår att kvantifiera. Ändå försöker vi att göra det. På olika nivåer har forskningsutvärdering blivit en aktivitet som upptar alltmer tid, energi och resurser: från övergripande nationella system till seminarierummets interaktioner. Humanvetenskapliga forskare har i det här sammanhanget varit särskilt kritiska då de instrument som används för att mäta värdet av deras forskning är minst sagt trubbiga. Samtidigt vittnar förändrade publiceringsmönster om att de inte lämnats oberörda av det utvärderingslandskap inom vilket de är satta att navigera.
Tvärtom. Ambitionen att mäta värde, kvalitet och excellens – samt oron forskare inom humaniora känner inför att inte räknas – tycks alstra en särskild form av vad sociologerna Wendy Espeland och Michael Sauder kallar för ”reaktivitet”. Begreppet belyser hur praktiker och verktyg för utvärdering introducerar nya incitament och målbilder, både för universitetsledningar och enskilda forskare. Detta inbegriper även de narrativ som vävs kring vad som betalar sig i akademiska karriärer samt de hierarkier av värde som stabiliseras genom att praktiker, verktyg och narrativ hakar i redan etablerade föreställningar om prestige inom våra fält. Detta kan få stora konvenser.
I sin bok The Quantified Scholar visar sociologen Juan Pablo Pardo-Guerra hur implementeringen av standardiserade och årligt återkommande forskningsutvärderingar i Storbritannien kraftfullt förändrat de brittiska samhällsvetenskaperna (närmare bestämt antropologi, nationalekonomi, statsvetenskap och sociologi). Dels har dessa utvärderingar kommit att omforma arbetsmarknaden och karriärstrukturer för forskare på ett sådant sätt att institutioner inom dessa discipliner har blivit allt mer homogena. Dels har de utvärderingskriterier som används förändrat hur forskare förstår och avgör värdet av sig själva likväl som andra, vilket innebär att disciplinära standarder har blivit allt snävare. Sammantaget tycks forskningsutvärdering kunna leda till att både kunskapsproduktion och forskare blir mer likformiga.
Som social mekanism kan reaktivitet delvis förklara utvecklingen inom de brittiska samhällsvetenskaperna. Men också vad det var som hände under det där seminariet, då humanvetenskapliga forskare var rörande överens om de hierarkier av värde som Norska listan etablerar och som bekräftas genom att vi använder den som kompass. I det här sammanhanget tycks den oro och frustration som präglar humanioras förhållande till forskningsutvärdering skapa en särskilt sårbar dynamik. Samtidigt vet vi relativt lite om hur denna dynamik faktiskt formar akademiska karriärer, kunskapsproduktion och forskaridentiteter. För även om utvecklingen i Storbritannien är tydlig, så förhåller det sig mer komplext inom de svenska human- och samhällsvetenskaperna. I min egen forskning om hur unga historiker och statsvetare navigerar förändrade utvärderingslandskap framkommer inte bara att de använder olika typer av kompasser. De försöker även att balansera och kompromissa mellan multipla – och ofta motstridiga – definitioner av värde. Att orientera sig och fatta beslut kring vad man som forskare bör göra för att få erkännande handlar med andra ord både om vilken kompass man använder och hur den används. Snarare än enkelspårig reaktivitet pekar detta mot en pågående förhandling om vilka kriterier som används för att avgöra vem och vad som är värdefull inom akademin.
Om vi bättre vill förstå relationen mellan humaniora och forskningsutvärdering så tror jag att vi behöver mer kunskap om hur praktiker och verktyg för utvärdering introducerar nya incitament och målbilder samt hur dessa förhandlas, accepteras, förkastas och kombineras av forskare i deras dagliga arbete. Detta innefattar också de villkor och förutsättningar som gör det (o)möjligt att hålla flera definitioner av värde och kvalitet i spel samtidigt. En kompass kräver som bekant en karta.
Jonatan Nästesjö, doktorand i utbildningsvetenskap med inriktning mot högre utbildning vid Lunds universitet. Första mars disputerar han på avhandlingen Uncertainty, Worth, Identity: How Early Career Academics Navigate Evaluative Landscapes.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.