Aktivismens relation till vetenskapen har på senare tid varit en hett debatterad fråga. 2023 års mest lästa artikel i tidningen Curie hade rubriken ”Får en forskare vara aktivist?” De flesta representanter för natur- och samhällsvetenskaperna svarar ja på frågan, med hänvisning till att vissa frågor är politiska i sig. På senare tid har det även pågått en diskussion bland humanistiska forskare – i synnerhet historiker och idéhistoriker – om vilken roll dessa ska ha i samhällsdebatten och man har ställt frågan: Får historikern vara en aktivist? Detta var temat för en paneldiskussion vid det Svenska historikermötet i Umeå sommaren 2023 och det är temat för ett idéforum i det senaste numret av den idéhistoriska tidskriften Lychnos. Man kan fråga sig varför denna diskussion dyker upp just nu och vad som kommer ut av den.
När jag talade med kollegor om paneldiskussionen i Umeå var det övervägande intrycket att alla i panelen hade varit ganska överens med varandra och man hade landat i en definition av ordet ”aktivist” som i princip vattnar ner det till att vara en forskare som har kontakt med det omgivande samhället. Denna något besvikna känsla verkar dölja en upplevelse av att det egentligen finns en brännande fråga att diskutera här, men när det kommer till kritan enas man om samma grundläggande syn på saken.
När man läser Lychnos idéforum framträder liknande intryck. Till exempel skriver Martin Hultman: ”Med min akademiska bakgrund är det kanske inte så konstigt att jag i grund och botten anser att forskare har en skyldighet att sprida kunskap brett i samhället – universitetens tredje uppgift ställer jag mig helt och fullt bakom. Vi kan egentligen inte komma undan att engagera oss i samhälleliga frågor om vi en gång stigit in på forskarbanan.” I samma anda skriver Patricia Lorenzoni: ”Borde vi inte alla engagera oss i samhälleliga frågor? För mig har detta mindre att göra med att vara idéhistorisk forskare och desto mer med att vara medborgare.” Det är uttalanden som det är svårt att som akademiker inte hålla med om, men de känns också en aning självklara.
Men när frågan om just ordet ”aktivism” adresseras blir tonen ofta något mer känsloladdad. Vid Historikermötets diskussion noterade Christer Nordlund att begreppet ”aktivist” har blivit ett skällsord riktat mot de man inte håller med i samhällsdebatten och som man därmed vill anklaga för ovetenskaplighet. Ulla Manns håller med i Lychnos och tillägger: ”Särskilt utpekade är vissa klimatforskare, rasismforskare och hatobjektet nummer ett: genusforskare. Utpekandet konnoterar att själva forskningen som producerats eller hela forskningsområdet är ovetenskapligt. Ja till och med oetisk …” Forskarna i Curie-artikeln skriver på liknande sätt. ”Samhällsvetenskaplig forskning är alltid politisk; att vara politisk är inte att vara partipolitisk utan att lyfta fram olika maktordningar”, skriver till exempel Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad vid Malmö universitet. Man anar tydliga och uppretade känslor bakom dessa senare uttalanden.
Flera av de forskare som är tillfrågade i dessa forum tycks uppleva sig ansatta och kritiserade. Andra forskare – ofta med en annan politisk inriktning – upplever att den politiska agendan hos många forskare destabiliserar vetenskapligheten. Det som verkar väcka debatt är klyftan mellan olika typer av forskare – en klyfta som många vill översätta till en delning mellan vänster- och högerinriktad politik. Farzana Bashiri, doktorand i forskningspolitik i Lund, pekar på just den här dimensionen i sin forskning om sk ”scholar-activism”: “conservatives accuse liberal scholar-activists of promoting biased and distorted science, using such claims to oppose liberal activism, particularly in the social sciences.” I en sådan situation blir båda läger på sätt och vis aktivister.
När jag tänker på hur känslorna ofta ligger bakom denna polarisering börjar jag undra om jag verkligen håller med mina kollegor i Umeå som tyckte den där debatten blev för mjäkig och urvattnad. För är inte mjäkighet och en mångfald av infallsvinklar egentligen vad forskare bör ägna sig åt? Åtminstone humanistiska forskare. Problemet med att låta känslorna styra är att vi tenderar att bli för säkra på vår sak. Ingen lyssnar på en agitator som kan se saker från båda hållen. Men det är en nödvändighet, och då förlorar politiska positioneringar i betydelse. Som Bertrand Russell sa: ”En av de smärtsamma sakerna med vår tid är att de som är säkra på sin sak är dumma, och de som har fantasi och insikt är fyllda av tvivel och obeslutsamhet.”
Peter K. Andersson, lektor i historia vid Örebro universitet och medlem i Humtank