Forskningsbarmetern 2023 visar att humaniora är det forskningsområde i Sverige med högst andel högciterade publikationer i internationell jämförelse – samtidigt som pengaflödet som gått till området legat förhållandevis oförändrat och lågt de senaste åren. Humtanks Linus Salö ger här en kommentar.
Grannlandet Norge har en sak vi kan avundas. På tal om barometrar tänker jag inte på att Bergen har något slags Europarekord i regn – nej, jag tänker på NIFU, Nordisk institutt for studier av innovasjon, forskning og utdanning. Under ett och samma tak finns här en massa kunskap och expertis om forskningspolitik, som kan nyttjas för välgrundade analyser och kunskapspolitiska beslut. Genom deras utmärkta tidskrift Forskningspolitikk förs en kvalificerad debatt, som också rör sådant som sker i Sverige. Det är gratis att prenumerera – ett tips till alla.
Liknande institutioner, aktörer och forum för debatt finns också i Sverige, men känslan är att det har varit mer fragmentiserat och i vissa stycken mindre professionaliserat hos oss. Att den svenska forskningspolitiska debatten även tarvat mer eftertänksamhet framhöll idéhistorikern Anders Ekström 2016 i just Forskningspolitikk. Särskilt pekade han på tendensen att envist hålla fast vid Web of Science som databas för områdesvisa jämförelser av forskning. Den databasen täcker nämligen inte in stora delar av forskningen i humaniora och samhällsvetenskap. Som Ekström skrev: ”Det är som att mäta temperatur med linjal, fel instrument helt enkelt.”
Vilka ägnar sig åt forskningsutvärdering i Sverige? En viktig aktör i Sverige är Vetenskapsrådet, en myndighet som inte bara fördelar medel för forskning utan även gör intressanta analyser, inte minst om relationen mellan forskningens finansiering och vetenskaplig publicering inom olika vetenskapsområden.
VR:s Forskningsbarometern, utgiven vartannat år, har för sin bibliometriska analys brukat använda en publikationsdatabas som innehåller samma grundmaterial som Web of Science. I sin metodbilaga brukar Forskningsbarometern bekänna att den täcker olika ämnesområden olika väl; medicinämnena har exempelvis en hög täckningsgrad medan humaniora har mycket låg. Forskningsbarometern 2019 hade till och med en liten beräkning på hur skevt det stod till. Man hade undersökt hur stor andel av referenserna som fanns representerad i databasen för de olika områdena. Man fann att 87 procent av alla referenser i biomedicin gick till publikationer i databasen. För humaniora återfanns bara 19 procent av referenserna i databasen, vilket ledde rapporten till slutsatsen att 81 procent av de publikationer som forskare inom humaniora finner relevanta inte finns i databasen.
Vad sägs om detta? Man mäter det som finns att mäta och erkänner metodens briser – visst, men den barometer som vet något om vädret till 19 procent hamnar sannolikt på närmsta återvinningscentral.
Men barometern kalibreras. I Forskningsbarometern 2023 är täckningsgraden för humaniora och samhällsvetenskaperna bättre. Fortfarande menar man med ”svensk forskning” ’engelskspråkiga artiklar i vetenskapliga tidskrifter,’ så här tecknas ingen fullödig bild av det humanistiska publiceringslandskapet precis. Men för mig är själva ambitionen att kalibrera instrumenten, och därmed göra vetenskapsområdena bättre rättvisa, så pass god att jag charmas och läser vidare.
Vad visar då rapporten? Ja, den är fullspäckad med uppgifter, så jag får nöja mig med ett axplock. Den förefaller visa att svensk humanistisk forskning hävdar sig bländande i internationell jämförelse. Faktum är att Sveriges citeringsgenomslag (andel högciterade publikationer) ligger som högst över världsgenomsnittet inom humaniora, följt av biologi. Många ämnen med prestige på hemmaplan ligger under världsgenomsnittet (exempelvis ingenjörsvetenskap). (se diagram från rapporten nederst.)
Samtidigt har satsningarna på humanistisk forskning stått ganska stilla i Sverige, medan betydande resurser tillförts särskilt till natur- och teknikvetenskaperna. Lite tillspetsat kan man säga att humaniora är Sveriges stolthet på forskningssidan, och att man till råga på allt får mest för pengen då områdets utgifter är stabila och jämförelsevis låga.
Tyvärr måste man inflika, kanske understryka, att verkligheten inte är fullt så enkel. Lite misstänksamhet mot den bild som tecknas ovan är nog sund – vidare kan vi ju inte ivra för forskningsutvärdering bara när humaniora faller väl ut. Man kan förvisso punktera analysens premisser eller vrida på slutsatsen; man kan mena att citeringar inte säger ett dyft om någonting eller krasst sluta sig till cynikerns logik: humanistisk forskning går som tåget trots små resurser – tillskott behövs därmed ej. Fullt så drastisk i någondera riktningen finner jag inga skäl att vara. Men till den bild som ges i Forskningsbarometern 2023 hör nog en del som Christer Nordlund i Umeå (och i Humtanks styrgrupp) gjort mig uppmärksam på: paradoxalt nog gynnas sannolikt humaniora av att bara vetenskapliga artiklar tas med i beräkningen, och av att pluralismen i den humanistiska publiceringskulturen är kringskuren. Indirekt kan området kan vidare dra fördel av att flera asiatiska länder satsar stort på stem-fälten men knappast inom humaniora, med betydande konkurrenseffekter som följd.
Men nog om rapportens innehåll: kanske finns också större lärdomar att dra. För många humanister ligger det nära till hands att resa ragg när utvärderingsformer kommer på tal – särskilt sådana som sker på mätandets grund. Det kan vara en sund reflex i fall där utvärdering helt saknar förståelse i sitt anspråk. Men när forskningsutvärdering bedrivs med rimliga(re) tillvägagångssätt och (bättre) kalibrerade instrument, ja, då bör andra reaktioner vara möjliga. Forskningskvalitet, forskningsgenomslag och mycket annat – det tycks som att mycket med humaniora har varit höljt i dunkel, och ju mer och noggrannare det närstuderas desto tydligare framträder områdets ofta obemärkta värden. Med bättre ordning på barometern har vi bättre möjligheter att tyda och förutse vår omvärld – det gäller såväl för forskningen som för väderleken i Bergen.
Källa: Forskningsbarometern 2023, Figur 34: Antal publikationer och andel högciterade publikationer inom olika forskningsfält för Sverige åren 2009–2011 och 2019–2021. Primärkälla: Clarivate analytics.
Linus Salö, professor i tvåspråkighet och forskningsledare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet. Salö är en av Humtanks verksamhetsledare.