Den senaste tiden har den utbildningsvetenskapliga debatten präglats av frågan om de fristående kursernas vara eller icke vara. Detta som en följd av utbildningsminister Mats Perssons utspel där han ifrågasatt betydelsen av fristående kurser och i stället efterfrågat fler program som på ett tydligt sätt leder till arbete. I den här texten reflekterar etnologen Kim Silow Kallenberg om frågan och menar att vi behöver fler, inte färre, vägar till kunskap. En enstaka kurs kan vara vägen till högre utbildning och leda till kunskap för fler.
Jag läste en gång en text om barns utveckling. Typiskt nog kan jag inte längre minnas källan, men jag minns dess huvudpoäng: ett litet barns värld växer successivt när barnet lär sig att benämna den. Först lär sig barnet vad en blomma är, sedan vad en gul blomma är, för att i nästa steg kunna skilja mellan smörblomma, maskros och tussilago. Genom benämnandet av världen finner barnet också en egen plats i den. Ungefär så tänker jag mig också att bildning fungerar. Det kan vara värt att minnas det i tider då politiken efterfrågar mer strömlinjeformning och raka vägar till kunskap. Mindre flum och mer simpelt kalkylerad lönsamhet. I tider när enstaka kurser har blivit ett skällsord och de vid makten inte tycks förstå hur människor fungerar eller vad de behöver.
Tillåt mig att bli lite personlig och berätta om min karriärväg. För hur mycket jag än ogillar ordet ”karriär” så får jag erkänna att det är en sådan jag har byggt. Jag är disputerad i etnologi och arbetar som lektor i samma ämne. Jag utvecklar hela tiden nya färdigheter och förfinar andra inom mitt vetenskapsområde. Jag har meriterat mig till docent och har ett chefsuppdrag. Vägen hit var dock inte alls självklar.
Som barn blev jag tidigt skoltrött. Antagligen för att vissa ämnen var för svåra samtidigt som andra var för lätta. Redan i första klass minns jag att jag kände så. Jag hittade ingen balans mellan ”för lätt” och ”för svårt” men tog mig igenom skolan hjälpligt. Först mot slutet av gymnasietiden blev det riktigt roligt. Någon slags pollett trillade ner och en kunskapsvärld började öppna sig.
Det var de humanistiska ämnena som var nyckeln för mig. Jag minns till exempel en kurs i nutida konst där vi skulle analysera stadens arkitektur. När jag efter att ha läst den åkte buss genom centrala Stockholm minns jag att jag kunde se staden på ett helt nytt sätt. Jag visste under vilken tidsperiod husen som for förbi utanför fönstret var byggda och vilka idéer som låg bakom deras specifika utseenden. Jag kunde benämna dem. Inte som smörblomma och tussilago men som funktionalism, jugend eller klassicism. Det öppnade min värld och gjorde min plats i den tydligare. Att få sådana kunskaper på gymnasiet var vad som överhuvudtaget fick mig att ens överväga högre utbildning.
Att testa en fristående kurs var min lågtröskelväg in i akademiska studier. Det råkade av en slump bli etnologi. Den första terminen fick jag lära mig om genusteori och om etnicitetsbegreppet, skrev tentor om folktroväsen och hur man byggde ett korsvirkeshus. Fick testa deltagande observation och intervju som metod. Allt var brokigt, nytt och ibland svårt att få ihop under samlingsnamnet etnologi. Vad är etnologi egentligen? Det var det alltid någon student som frågade den där första terminen. Det ska inte ses som ett underbetyg på utbildningen utan snarare som ett tecken på dess komplexitet. Allt behöver inte vara givet på förhand för att vara värdefullt. Jag läste andra kurser också och till slut blev det en magisterexamen. För så fungerar det ju med fristående kurser – även de leder till examen.
När jag senare började jobba på ett ungdomshem, där det bodde tonåringar med psykosociala svårigheter, trassliga familjebakgrunder och missbruksproblem, insåg jag att mina kunskaper om mänsklig kultur samt mina färdigheter i att observera, lyssna och tolka när människor talade var oerhört värdefulla i arbetet på ungdomshemmet. Jag var inte anställd som etnolog men utbildningen hjälpte mig ändå i jobbet. Så småningom ledde kombinationen av utbildning och arbetslivserfarenhet till formulerandet av det forskningsprojekt som skulle komma att bli min avhandling i etnologi om om statlig tvångsvård av unga.
Och nu är jag här. Det var nog inte en karriärväg som någon hade kunnat tänka ut på förhand, den har vuxit fram dynamiskt. Kanske finns det 15-åringar som kan se sin framtid så tydligt framför sig att de kan välja ”rätt” gymnasium och sedan ”rätt” högre utbildning för att skapa en rak karriärväg. Men jag vågar påstå att de flesta inte kan det. Jag kunde det inte. I stället samlade jag på mig kunskap driven av lust och nyfikenhet till det mänskliga. Jag tror inte jag är unik utan att många liksom jag har behov av de lite krokiga kunskapsvägarna. Det behövs olika slags utbildningar och sätt att nå kunskap för att fler ska kunna ta till sig den. Olika sätt att benämna världen på som också öppnar platser i den för fler. Det är därför viktigt att försvara de fristående kurserna.
Kim Silow Kallenberg, docent i etnologi vid Södertörns högskola och medlem i Humtank.