Science fiction som framtidsoffentlighet

Från att ha varit en utskälld genre har science fiction alltmer kommit att bli det högteknologiska samhällets uttryck par préférence. I takt med det har också humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare intresserat sig för science fiction som kulturellt fenomen. Snarare än att vara en genre som gör anspråk på att beskriva teknik och vetenskap på ett korrekt sätt kan science fiction ses som en slags framtidsoffentlighet. Det menar Humtanks Michael Godhe, som argumenterar för att science fiction möjliggör diskussion om komplexa frågor kring relationen människa/samhälle/teknik/vetenskap.

Science fiction har inte alltid setts på med blida ögon. Recensioner av sf-litteratur i svensk dagspress i början av förra seklet var ofta inte nådiga. I princip fann man endast Jules Verne och H.G. Wells vara författare av värde, men vars berättelser till syvende och sist ändå var fantasier. År 1915 publicerade den svenska sf-författaren Otto Witt (1875-1923) romanen Hur månen eröfrades. I en recension i Svenska Dagbladet den 22 december samma år karaktäriserade signaturen C.B. berättelsen som intresseväckande och fantasifull, med inspiration från Jules Verne. Men romanen ”öfverflödar af kvasivetenskapliga utredningar” och ”dess fantasteri är af så pass våldsam art, att den knappast kan rubriceras som sund ungdomsläsning. En spännande bok är det emellertid, men förvirrande för svaga hjärnor.”

Det fanns andra som under samma tid värderade science fiction på ett helt annat sätt. När den luxemburgsk-amerikanske uppfinnaren, författaren och redaktören Hugo Gernsback (1884-1967) startade sex olika science fiction-tidskrifter mellan 1926 och 1936 gav han genren dess namn efter att först pratat om den som ”scientification”. För Gernsback var science fiction en viktig komponent i skapandet av en bättre värld och genren hade en didaktisk funktion: att lära allmänheten om vetenskapens och teknikens positiva inflytande på vår livsföring, något som mannen på gatan inte alltid förstod att uppskatta. Som en slags populärvetenskap skulle science fiction göra oss lyckligare och världen till en bättre och mer tolerant plats.

Men det skulle dröja länge innan pedagoger såg några didaktiska förtjänster med science fiction-genren. Även om just den svenska debatten kring sf-litteratur och framförallt serietidningar med rymdäventyr inte var så intensiv som annorstädes fyrades en och annan bredsalva av, bland annat i femte numret av Tidning för Sveriges läroverk 1941, då riktad mot bland annat Jules Verne-magasinet som börjat utkomma 1940. Den anonyme skribenten, sannolikt redaktören och ansvarige utgivaren Karl-Erik Näsmark, upprördes över ”den veritabla svampflora av rent värdelösa magasin som utgör läxbokens käraste komplement”. Dessa tidskrifter ”håller på att växa ut till en kräftsvulst på den svenska ungdomssjälen” och det var en skandal att barnen skulle luras att lägga fickpengarna på en ”dylik okontrollerad smörja”. Det var bättre att rikta intresset mot ”ädlare uppgifter”.

Hos sf-fantasterna själva var man naturligtvis angelägna om att ge en annan bild. Under 1950-talet startades två sf-magasin i Sverige, Häpna! (1954) och Galaxy (1958). För att undvika att förknippas med ”gangsterlitteratur” och ”kolportageläsning” började redaktionen på Häpna! tidigt att diskutera sf-litteraturens roll och dess didaktiska aspekter. Det utlovades spänning, men inte för dess egen skull utan tidskriften krävde också ”stil, mening, idéer och om också inte vetenskaplig korrekthet så åtminstone att novellen inte skall våldföra sig på vetenskapliga fakta.” Sf-litteraturen fungerade inte bara som spännande avkoppling utan man anknöt till Isaac Asimovs idé om en ”social science-fiction” som var tänkt att fylla en viktig funktion i vårt samhälle, särskilt efter att människan skapat vapen som kan förinta allt liv på jorden: ”Science-fiction kan göra den insatsen i samhällslivet att den vänjer läsarna vid tanken att en ständig utveckling är ofrånkomlig och att det är nödvändigt att leda och forma denna utveckling i stället för att blint sätta sig emot den eller blint låta den överrumpla oss.”

Science fiction-genrens estetiska kvaliteter såväl som didaktiska funktioner har diskuterats under en längre tid. Under senare decennier har genren också sakta men säkert smugit sig in i akademin. Förutom att genren sägs ha inspirerat forskare till nya innovationer (exempelvis virtual reality) har science fiction börjat användas för att diskutera vetenskapliga teorier. Ett exempel är verket Fantastic Voyages: Learning Science Through Science Fiction Films (1994; ny upplaga 2004) som är en introduktion till fysik och biologi. Boken diskuterar exempelvis om tidsresor är möjliga men har också avsnitt om växthuseffekten, kärnkraft och kärnvapenterrorism. Samtidigt påpekar författarna – Leroy Dubeck, Suzanne E. Moshier och Judith E. Boss – att de i egenskap av lärare och forskare får ut mer av de vetenskapliga inslagen i en sf-film än lekmannen. De förstår, påpekar de, på ett djupare sätt vad som är möjligt och inte möjligt i filmerna.

Författarna framför inga synpunkter på hur korrektheten i gestaltningarna av vetenskapliga fenomen eller fakta förhåller sig till filmernas kvaliteter i övrigt. Det viktiga är hur sf-filmerna kan användas som pedagogiska exempel för att diskutera hur vetenskapliga teorier fungerar, men bakom ambitionen att använda science fiction för att illustrera vetenskapliga teorier eller principer finns det naturligtvis en implicit vilja att rätta till felaktigheter eller vanföreställningar.

Att använda science fiction i pedagogiskt syfte för att illustrera vetenskapliga teorier har som sagt blivit allt vanligare. Sålunda har allt fler humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare intresserat sig för science fiction som kulturellt fenomen. I USA har man sedan flera decennier lyft fram hur sf-genren kan användas för att illustrera etiska, moraliska, ekonomiska, politiska och samhälleliga spörsmål – eller med andra ord; hur genren iscensätter vetenskapens och teknikens roll i det moderna (och postmoderna) samhället. Exempel på detta är diskussioner om var gränsen mellan människa och maskin går, i kölvattnet av exempelvis genteknikens utveckling, nanoteknik och den idag mycket uppmärksammade utvecklingen inom artificiell intelligens. Men även mer kritiska analyser är vanliga, exempelvis postkoloniala läsningar av rymdens erövrande – som ett sätt att vidga de imperialistiska anspråken till rymden och föra västerländska värderingar vidare till andra världar där invånarna ses som ”de andra”.

Tolkningsmöjligheterna är många och kanske är det också här science fiction ’arbetar’ som bäst – som en del av ett slags framtidsoffentlighet som möjliggör diskussion om komplexa frågor kring relationen människa/samhälle/teknik/vetenskap, snarare än som en genre som gör anspråk på att beskriva teknik och vetenskap på ett korrekt sätt. Här kan man prata om science fiction som suggestiva (evocative) berättelser som kan fånga vår uppmärksamhet och väcka intresse för och engagemang i samtidens (och framtidens) viktiga frågor – exempelvis klimatkrisen. På så vis överbryggar sf-genren klyftan mellan forskning och allmänhet, och bidrar till ett publikt engagemang i frågor som rör teknik, vetenskap och samhälle i samtiden och framtiden

 

Michael Godhe, lektor vid Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur (ISAK) vid Linköpings universitet

 

Referenser:

Michael Godhe, Morgondagens experter: Tekniken, ungdomen och framsteget i populärvetenskap och science fiction i Sverige under det långa 1950-talet (Stockholm: Carlssons, 2003).

Michael Godhe, “’The Old Stories Had Become Our Prison’: Globalisation and Identity Politics in John Barnes’s Science Fiction Novels A Million Open Doors and Earth Made of Glass”, Fafnir – Nordic Journal of Science Fiction and Fantasy Research, 2018:1 (5).

Jerry Määttä, Raketsommar: Science fiction i Sverige 1950-1968 (Lund: Ellerströms, 2006).

Gary Westfahl, Hugo Gernsback and the Century of Science Fiction (Jefferson, North Carolina & London: McFarland & Company, Inc., Publishers, 2007).