I ett par decennier har universitet, forskningsfinansiärer och forskare själva uppmuntrat till tvärvetenskapligt samarbete. Men parallellt med att tvärvetenskapliga satsningar görs på svenska lärosäten så filtreras dessa bort i ett trubbigt byråkratiskt system, med följden att humanistiskt präglad tvärvetenskap idag osynliggörs i officiell forskningsstatistik.
Åtminstone en gång per år ombeds de flesta av oss att registrera våra forskningspublikationer i olika databaser, såsom DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) eller LUCRIS (vid Lunds universitet). Efter information om författare, titel, tidskrift och förlag ska man ange nationell ämneskategori. För många humanister är detta en okomplicerad uppgift. Inom underkategorierna ”Filosofi, etik och religion”, ”Historia och arkeologi,” ”Konst” och ”Språk och litteratur” återfinns de traditionella och etablerade disciplinerna, från arkeologi till teknikhistoria. Ett par ämnen – antikvetenskap, etnologi och kulturstudier – sorteras under kategorin ”Annan humaniora”. För de som varken passar in i det ena eller det andra finns en sista utväg: ämneskategorin ”Övrig annan humaniora”. Det är en blandning av tre vaga ord som säger så oerhört lite, och som därför fyller syftet som vetenskapsbyråkratisk slasktratt.
De nuvarande nationella ämneskategorierna är framtagna av Statistiska centralbyrån (SCB) och Universitetskanslersämbetet (UKÄ), och bygger i sin tur på övergripande kategorier etablerade internationellt av OECD. Kategorierna utgör en standard för klassificering av forskningsämnen. De används för att ta fram statistik kring forskning, utbildning och verksamhet på lärosäten och hos forskningsfinansiärer. Kategorierna reviderades senast 2016.
Ett exempel på ämneskategoriernas betydelse är dess användning av Vetenskapsrådet (VR), där de ligger till grund för löpande analyser av beviljandegrad och jämförelser mellan ämnesområden. SCB/UKÄs byråkratiskt formulerade kodsystem har på detta sätt forskningsfinansiär inverkan.
I ljuset av de senaste decenniernas premiering av tvärvetenskap är den envisa fortlevnaden av ”Övrig annan humaniora” anmärkningsvärd. Genuin tvärvetenskap, där forskare från olika discipliner och vetenskapsområden arbetar gemensamt från början till slut, har potential att formulera och adressera stora frågor, och att angripa dessa med olika forskningsmetoder och vetenskapliga perspektiv. Det finns många exempel på detta i Sverige, så som utvecklingen av forskning och utbildning i gränslandet mellan miljö, natur, klimat och humaniora vid KTHs Environmental Humanities Laboratory, eller det framgångsrika Humanistlabbet vid Lunds universitet. Vid Oslo universitet har humanistiskt driven tvärvetenskap nyligen rönt stora framgångar, där filosofiämnet tagit hem inte mindre än fem ERC-projekt. Något gemensamt för dessa projekt är en tvärvetenskaplighet förankrad i en tilltro till filosofiämnets förmåga att identifiera och studera stora samhällsfrågor. I en kommentar i University World News gjorde Sverker Sörlin observationen att ”it seems that their broad thematic approaches with smartly designed interdisciplinarity pay off”.
Hade dessa ERC-projekt bedrivits vid ett svenskt universitet hade dock den tvärvetenskapliga bedriften inte registrerats i den officiella nationella statistiken. Den hade antingen behövts kategoriseras som en specifik disciplin – exempelvis filosofi – eller som just ”Övrig annan humaniora”. Om projektet däremot bedrivits med en grund i samhällsvetenskap hade förutsättningarna varit annorlunda. Jämte motsvarande slasktratt för det ”övriga andra” finns nämligen kategorin ”Tvärvetenskapliga studier inom samhällshällsvetenskap”. Enligt SCB ska ämnen ”som har en mer tvärvetenskaplig karaktär… klassificeras till det forskningsämne som utgör den huvudsakliga delen av det tvärvetenskapliga ämnet”. Av någon anledning gäller detta alltså inte för samhällsvetenskap, men väl för humaniora.
Spelar det då verkligen någon roll hur SCB och UKÄ klassificerar forskningsämnen? Jag vill hävda att det gör det. För det första så osynliggör klassificeringen hela forsknings- och undervisningsämnen i den officiella statistiken. Till exempel finns inte det ämne där jag själv arbetar, nordamerikastudier, representerat som nationell ämneskategori. De tvärvetenskapliga kurser som mina studenter läser inom ”American Studies” kan inte representeras på ett sätt som faktiskt reflekterar utbildningens ämnesmässiga karaktär. Detsamma gäller andra områdesstudier (engelskans ”Area Studies”) där det interdisciplinära studiet av kultur, samhälle, historia och språk används för att förstå ett land eller region.
För det andra, och betydligt viktigare, så osynliggör klassificeringen den tvärvetenskapliga forskning som bedrivs med grund i humanistiska ämnen i Sverige. Eftersom tvärvetenskap har stor potential till samhällsrelevans, att gripa tag i komplexa och angelägna problem i skärningspunkten mellan människa och miljö, klimat, teknik, och medicin, så är detta inte bara olyckligt utan problematiskt. ”Övrig annan humaniora” utgör en byråkratisk förminskning av humanioras relevans.
Nästa gång de nationella ämneskategorierna genomgår en revidering kan man hoppas att de faktiskt kan få reflektera humanioras verklighet.
Adam Hjorthén, docent i historia och lektor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet samt medlem i Humtank.