Hur lära sig navigera mellan fakta, ideologi och rent tyckande i det massiva flödet av information? Det är dags att göra filosofi till obligatoriskt gymnasieämne och att låta mindre barn komma i kontakt med grundläggande frågor om kunskapens natur, skriver Fanny Forsberg Lundell.

Som mediekonsumenter översköljs vi dagligen av information som är ideologiskt färgad, om än i olika utsträckning och med olika tydlighet. När en politiker uttalar sig, är det tydligt vilket parti personen företräder. Något mer otydlig för allmänheten är säkert tankesmedjornas ideologiska position. När det gäller massmedier har det påtalats att nyhetsjournalister bedriver opinionsjournalistik i större utsträckning än vad deras uppdrag motiverar.Ytterligare problem infinner sig när forskare tar till orda med tydliga ideologiska drivkrafter – hur ska man värdera deras utsagor?

Massmedial kommunikation har förstås alltid varit ideologisk, men informationsteknologin innebär en massiv exponering samt större möjlighet att styra informationsflödena så att de passar de egna preferenserna. Sommaren 2016 har skakats av dramatiska händelser såsom Brexit, terrorattentat på olika håll i Europa och Trumps framgångar i USA – alla förbundna med ideologiskt sprängstoff. Vi har också kunnat konstatera att religiösa företrädare deltar tydligare i samhällsdebatten och att religionen fått en centralare plats i offentligheten. Samtiden karaktäriseras alltså av en kollision mellan olika ideologiska och religiösa perspektiv, inte minst som en följd av att fler och fler kan komma till tals i det omformade medielandskapet.

Behovet blir då skriande av att kunna identifiera bakomliggande ideologiska antaganden i informationsflödet. Det är av yttersta vikt att kunna skilja vetenskap från ideologi och ideologiska resonemang från rent tyckande. Det är ingalunda lätta frågor och inte heller filosofer är ense om vad som egentligen är kunskap. Det kan dock vara en god början att inse att denna problematik existerar – att inte all information och alla utsagor kan värderas på samma sätt. Filosofiämnet ger oss verktyg att hantera den här typen av frågor, som är vitala för demokratin och för ett välfungerande samhälle. Ändå är filosofiämnet satt på undantag i det svenska skolsystemet – endast 2 av 18 gymnasieprogram har det som obligatoriskt inslag.

Kant

Filosofin är väl inte för tung för svenska barn?

Hur kan svenska skolan göra anspråk på att fostra kritiskt tänkande medborgare, när de filosofiska inslagen är så minimala för många av våra barn och ungdomar? Jag menar därför att det är dags att överväga att införa filosofi som ett obligatoriskt ämne på gymnasiet och att introducera ett filosofiskt förhållningssätt i ännu yngre åldrar. Ett gott exempel på att det fungerar bra att filosofera med barn är verksamheten Ung filosofi på Södra teatern i Stockholm. Denna typ av framgångsrika initiativ borde spridas i skolorna. Det innebär emellertid förstås att även lärarutbildningen – för alla lärare – borde stärkas när det gäller filosofi. Oavsett vilket ämne du undervisar i, är det viktigt att kunna anlägga ett filosofiskt perspektiv på kunskap och att tillämpa det i samtal och diskussioner i klassrummet. Den som undervisat vet att det är en träningsfråga att få elever att prata mindre om vad de känner och tycker och mer om vilka argument de har för sin ståndpunkt.

Detta har potential att leda till minst två för samhällsutvecklingen goda ting:

  • Bättre förutsättningar för en välfungerande demokrati, med kritiskt tänkande medborgare och mindre populism. Kunde man även hoppas på ett mer sakligt samtals- och debattklimat, både i politiken, i media och i det privata? Stora anspråk, jag vet, men man måste ju börja någonstans…
  • En bättre förståelse för olika typer av kunskapsproduktion och deras värde. Givetvis måste vi kunna konstatera att vissa fenomen är lättare att belägga empiriskt än andra och går att säkerställa i högre grad. All kunskap kan dock inte vara empirisk – vissa kunskapsområden är per definition mer ideologiskt färgade och måste så få vara. Vi måste till exempel kunna resonera kring olika politiska ideologier, utan att kräva att de ska vara evidensbaserade. Detsamma gäller moralfrågor. Kanske skulle vi då också få en fördjupad insikt om att samhället behöver både naturvetenskap och humaniora.