Vad skiljer, i praktiken, dagens humanvetenskapliga arbete från 1960-talets? Hur har de mediala förutsättningarna förändrat verksamheten? Har institutionerna demokratiserats? Antje Wischmann, professor i skandinavistik vid Wiens universitet, reflekterar och drar slutsatser utifrån en aktuell tysk studie – Steffen Martus och Carlos Spoerhase Geistesarbeit – om två litteraturhistoriska personligheter. Att studera dåtiden är inte minst ett sätt att få syn på nuet.
1) Allt var inte bättre förr, men annorlunda var det
Detta är en av de slutsatser som man kan dra av Steffen Martus och Carlos Spoerhase Geistesarbeit. Eine Praxeologie der Geisteswissenschaften (2023). Boken fokuserar de båda professorerna i tyska, Peter Szondi (1929–71) och Friedrich Sengle (1909–94). Sengle, verksam i Tübingen och Heidelberg, representerar den generation som inte bara var medlemmar i NSDAP, utan också var beredda att göra politiska anpassningar i sin forskning. Hans Literaturgeschichte des Biedermeier (1971–80), som möjliggjordes genom omfattande insatser från många underordnade medarbetare, är ett karakteristiskt exempel på ett nationellt filologiskt projekt. Szondi med sin ungersk-tysk-judiska bakgrund representerar däremot de förföljda. Han engagerade sig inom kritisk teori (Adorno) och exilfrågor (Celan), och hans arbete öppnar en komparativ horisont som fortfarande värderas högt. Jämfört med Sengle framstår Szondi som en solitär, dessutom som ett tragiskt fall, eftersom han begick självmord vid 42 års ålder. Hans Theorie des modernen Dramas (1956/70) ingår fortfarande i många bibliografier och kursplaner. Medan Szondis analytiska Suhrkamp-klassiker bara är 169 sidor lång, är Sengles deskriptiva litteraturhistoria på empirisk grund desto mer detaljerad.
2) Tankar tar tid, men multitasking tar mycket mer
Vissa tematiska inriktningar och en hel del praktiker inom litteraturvetenskapen har förändrats i grunden, men det verkar ändå värt att undersöka vilka praktiker som har omformulerats eller anpassats – under radikalt förändrade sociopolitiska mediehistoriska förhållanden. Läsning och publicering äger rum då som nu, om än i en makligare takt på 1960-talet. Den tidens materialinsamling, anteckningar och utdrag, i mappar, kartotek eller lådor, med hjälp av personliga arkiverings- och notationsmetoder, framstår idag som en tidskrävande hantering av unika texter och saker.
Det finns ingen anledning att glorifiera hårda rutiner och en långsammare vardag i offline-elfenbenstornet. Istället bör Martus och Spoerhases bok användas som en utgångspunkt för att granska aktuella praktiker.
Scanning och fotokopiering kräver visserligen nästan likartad hantering, men sättet att läsa och bearbeta en fil i stället för pappersblad, samt metoderna för att markera eller göra utdrag, skiljer sig åt. Frågan hur dessa historiska kollegor skulle ha använt AI är tänkvärd. Empirikern Sengle skulle kanske ha lämnat indexeringen av sitt rikliga material till algoritmerna, men Szondi? Hans korrespondens, ivriga manuskriptredigering och hans omdefiniering av hermeneutiken pekar i en helt annan riktning.
Brev har sedan länge ersatts av e-post, meddelanden och telefonsamtal, som vanligtvis inte arkiveras. Men hur angeläget är det egentligen att spara e-post eller tweets producerade av litteraturvetare? Det beror på om personen i fråga är eller var kändis, forskarens berömdhet borde i så fall motsvara en kanoniserad författares.
Även undervisningsformaten präglas i dag av den pågående digitaliseringen. Organisationsprinciperna för kompendier och föreläsningsanteckningar på Szondis och Sengles tid skiljer sig avsevärt från disponeringen av kursmaterial på en inlärningsplattform eller i ett moln.
3) Genus-skräck
Det är en genomgående maskulin universitetsvärld som Martus och Spoerhase framställer som en förlorad epok, även om Käte Hamburger (1896-1992) eller Hannelore Schlaffer (född 1939) svävar förbi. Dorothee Schauz slår fast i sin recension: ”Slutligen är bristen på intresse för könsrelationer slående, till exempel i fördelningen av uppgifter och i främjandet av unga talanger på 1960-talet. Intervjuer skulle ha gett en röst åt de kvinnor som knappt förekommer i boken.” Mot denna bakgrund blir det i alla fall tydligt hur starkt de tyskspråkiga universiteten har demokratiserats sedan slutet av 1960-talet. Politiseringen, intresset för samtida litteratur, de nytillkomna lärarnas och studenterna olika bakgrunder – allt detta hängde ihop och bidrog till att nya teman och sensorier uppstod. De sociala skillnaderna har minskat, men privilegier och socialiseringsfördelar kvarstår, och många ämnen uppnår jämställdhet först efter att de har devalverats.
4) Internationalisering – en befriande öppning
Det nationalfilologiska paradigm som Martus och Spoerhase tar upp präglar också deras egen monografi. Szondi publicerade sig på tyska, men undervisade även på engelska och franska. Det avgörande på den tiden var inte publikationernas räckvidd på en internationell akademisk marknad, utan professionell kommunikation och främjandet av unga talanger. Att Szondi höll föreläsningar på fler språk än tyska berodde på personliga kontakter och vänskaper, och på hans flerspråkiga familjebakgrund. Sengles tyskspråkiga publikationer har blivit lästa bl a i England eftersom tyskan ännu på 1960-talet kunde fungera som lingua franca.
5) Hur många stjärnor har ditt lärosäte?
Från vår position är det tankeväckande att Szondi kritiserades för sin ”stjärnstatus” innan han utnämndes till professor i Berlin. Martus och Spoerhase rekonstruerar den långa och mödosamma redigeringsprocessen bakom Szondis installationsföreläsning, vars innehåll i själva verket förändras mycket lite under bearbetningen. Snarare utvecklas successivt ett sätt att tala och skriva som professor. I våra dagar är stjärnstatus snarare förknippat med medienärvaro och en kapacitet att suveränt kunna söka forskningsmedel. Kvinnliga professorer vid tyskspråkiga universitet (som Barbara Vinken, Ludwig-Maximilians-Universität München), syns numera oftare i media, intresset för dem kommer inte sällan från kvinnliga litteraturkritiker.
Kanske kan vi få syn på aktuella litteraturvetenskapliga praktiker först genom att studera tidigare epoker, och genom att jämföra med litterära aktörer. Kanske är det till och med genom sådana reflexioner humaniora kan utvecklas?
Antje Wischmann, professor i skandinavistik vid Wiens universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.