Teorin har en given ställning inom humanvetenskaperna. Men enligt film- och medieteoretikern D. N. Rodowick är teori som stabilt koncept en chimär. Han hävdar att teori i modern mening är ett historiskt ungt fenomen – och att vad många förknippar med humanvetenskapligt kunskapssökande bottnar i filosofin.
I inledningen av Elegy for Theory (2014) skriver film- och medieteoretikern D. N. Rodowick om en skenbart enkel fråga som hemsökt honom. I samband med en installationsföreläsning för många år sedan fick han en fråga, lite på pin kiv, av en kollega och vän från ett annat ämne (medeltida franska): men vad är filmteori för något – egentligen? Rodowick, som redan då var en internationellt tongivande filmteoretiker, fann sig svarslös. Han insåg därtill att frågan lika gärna kunnat gälla teori i allmänhet. Han hade inte kunnat svara på det heller. Rodowick skriver att denna oförmåga att svara, ”utterly defamiliarized a mode of existence I had happily occupied for several decades – that of a self-described film-theorist. My confidence was shaken, and the word ’theory’ became unfamiliar to me, melting into its corona of lightly indicated uses”.
Med tanke på den givna ställning som teori har inom humanvetenskaperna idag kan en fråga om vad teori är för något te sig märklig. Alla kan söka på ordet i Wikipedia och få veta att: ”En teori är resultatet av ett kontemplativt och rationellt abstrakt, eller generaliserande tankearbete. Beroende av kontext kan resultatet exempelvis utgöra en generaliserande förklaring på hur något komplext fungerar. Ordet har sitt ursprung i den antika grekiska filosofin men har idag fått en rad olika, men relaterande betydelser, där vetenskaplig teori utgör ett viktigt exempel”. De flesta grundstudenter inom humanioraämnena förväntas kunna redovisa teoretiska insikter och likaså avhandlingsarbeten innehålla någon form av teoridel. Under nittonhundratalets sista årtionde blev rentav begreppet ”post-theory” ett modeord – och om man vet vad som kommer efter så måste man rimligen veta vad som gick före.
Likväl frågar Rodowick, rakt upp och ned: ”Do we have now (have we ever had?) a clear and perspicuous view of theoretical activities, practices, and concepts? Would anyone who knows what ’theory’ is please raise your hand?”
Teorins plats inom humanvetenskaperna är just ämnet för Rodowicks två böcker Elegy for Theory och Philosophy’s Artful Conversation (2015) (de var ursprungligen tänkta som en gemensam volym men förlaget Harvard University Press ville annorlunda). Här anlägger han ett genealogiskt perspektiv på det komplexa och sammanflätade sambandet mellan teori, filosofi och vetenskap inom humaniora. Han följer teorins rötter från antiken via bland andra Descartes, Kant och Hegels filosofi fram till och med nittonhundratalet och filmteorin som huvudsaklig fallstudie.
På ett plan utmynnar undersökningen i ett försvar för autonomin hos humanvetenskapligt kunskapssökande i relation till ett ”scientistiskt” teoretiserande, som, enligt Rodowick, blivit alltför dominerande. I bakgrunden finns den omtalade motsättningen mellan humanvetenskap och naturvetenskap, förtätad i Wilhelm Diltheys begreppspar Naturwissenschaft och Geisteswissenschaft (naturvetenskap och andevetenskap). Rodowicks idé om det humanvetenskapliga kunskapssökandets huvudsakliga uppgift kan också låta bekant: ”to assess the limits of scientific explanation, and in turn describe and defend the sui generis character of humanistic understanding. Questions of interpretation, aesthetic judgement, and ethical evaluation are of central concern to the humanities”. Men det tankeväckande är kanske inte sådana slutsatser i sig, utan den exposé och argumentation som underbygger dem.
En av Rodowicks poänger är att teorin inte bara är något som ”finns där”, utan att den har en historia. I den första studien, Elegy for Theory, beskriver han teorin i modern mening som ett påfallande ungt fenomen. I det tidiga nittonhundratalet är det, enligt honom, slående hur blygsam förekomsten av ordet teori är inom det humanvetenskapliga fältet: ”Certainly, there are as many theories as before, but ’theory’ does not exist as a genre of discourse, nor does one find many ’theories’ of the arts”. Istället dominerades tänkandet kring olika estetiska och konstnärliga uttrycksformer av ”philosophies of art”. Ett av få verk från perioden med teori i titeln är Georg Lukács Die Theorie des Romans (författad 1914–1915) (Rodowick förklarar Lukács titel som en medveten positionering i tidens filosofiska debatt). Först efter andra världskriget växer teori fram som en generaldiskurs. Inom filmteorin var den ryska formalismen och semiotiken med dess höga abstraktionsgrad och tydligt vetenskapliga terminologi viktig för utbredningen. Sedan följde strukturalism, poststrukturalism och så vidare.
Det är svårt att på ett begränsat utrymme sammanfatta Rodowicks ambitiösa undersökning. I den andra boken, Philosophy’s Artful Conversation, utvecklar han ett sofistikerat argument om behovet av att inte bara reflektera över, utan även ”tänka om” vad teori faktiskt innebär genom en läsning av filosofer, som Ludwig Wittgenstein, Gilles Deleuze och Charles Taylor. Men det kan ändå nämnas att han anser att oklarheten i teori-begreppet beror på att det fastnat i ett instabilt spänningsfält mellan två poler: å ena sidan, estetiken som filosofisk kunskapstradition med utrymme för experimentellt och etiskt tänkande, å andra sidan, ett strikt vetenskapligt tänkande (”science”) präglat av positivism och empirism. Som sagt, anser Rodowick att det senare blivit för dominerande i tolkningen av vad teori innebär och han argumenterar för vikten av att också ta fasta på att humanvetenskapligt kunskapssökande bottnar – eller, rättare sagt, borde bottna – i en filosofisk kunskapstradition, med allt vad detta innebär. Man kan säga att Rodowick gör en revisionistisk omformulering av sentensen att humanistisk forskning inte skapar ny kunskap och teorier på samma premisser som naturvetenskapen och delar av samhällsvetenskapen, utan att den kan problematisera och fördjupa insikten om människan och världen genom kombinationer av undersökning, förståelse, tolkning, reflektion, men även etiskt ställningstagande och intellektuellt experiment. Det vill säga sådant som många idag anser ligger utanför det strikta teoretiserandet.
Rodowicks är inte ensam om att historisera teorin som fenomen. Ett annat betydande bidrag är François Cussets studie, French Theory (2003), om den speciella receptionen av filosofer som Jacques Derrida, Michel Foucault och Deleuze inom den amerikanska universitetsvärlden (vilken haft stort inflytande för sättet att läsa och tillämpa så kallad fransk teori i Sverige). Likaså har Rodowicks tesbyggande vissa blottor. Det är till exempel inte oproblematiskt att ge sig i kast med att formulera en ny ”philosophy of the humanities”, som han gör, utan att resonera kring de historiska institutionella sammanhangen – det är ju inte bara vetenskapliga egenarter, utan också byråkratiska processer, som gjort att vissa och inte andra ämnen räknas som humanvetenskaper.
Dock avslutas Philosophy’s Artful Conversation med att Rodowick föregriper en del invändningar genom att ställa frågor till sig själv, som hur det kommer sig att han efter så många sidor ändå inte gett en tillfredsställande definition på vad teori är eller, för den delen, ett svar på om teori är något som borde omfamnas eller utmanas? Svaret blir att syftet framförallt är att klargöra hur teori som stabilt koncept är en chimär. Enligt honom brukar man förhålla sig teori ungefär som om det vore en prydligt inramad målning av ett enkelt naturmotiv, när det egentligen påminner mer om en kaotisk bild av ett vilt och snårigt bergslandskap: ”And in making our way along this mountainside, in good weather or bad, we may find ourselves emerging out of theory onto the landscape of philosophy”, föreslår Rodowick. Kanske är det där man hamnar (vilken svindlande tanke). Kanske inte. Oavsett vad presenterar hans böcker ett tungt argument för att fundera på vad teori är för något – egentligen.
Referenser
Cusset, François (2003): French Theory: How Foucault, Derrida, Deleuze, & Co. Transformed the Intellectual Life of the United States, Minneapolis: University of Minnesota Press.
Rodowick, D. N. (2014): Elegy for Theory, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press.
– (2015): Philosophy’s Artful Conversation, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press.