Att undervisa är att förmedla kunskap. Universitetets undervisning bör bygga på forskning. På den grunden skulle man kunna hävda att universitets kärnuppdrag är forskningsförmedlande i sig. Men hur ska man i så fall förstå begreppet ”forskningsförmedling”, det som Humtanks senaste rapport handlar om? Varifrån kommer behovet av att förmedla förmedlingen? Och vad vittnar det om?
”Forskningsförmedling är viktigt för att den kunskap som produceras på lärosätena ska komma samhället till del.” Så inleds Humtanks senaste rapport, offentliggjord förra året. Det är ingen kontroversiell uppfattning. Tvärtom lyfts begreppet ”forskningsförmedling”, tillsammans med begreppet ”samverkan”, fram som något centralt för vår verksamhet i de flesta sammanhang numera.
Det är något i detta som jag alltid har haft lite svårt att förlika mig med. Universitetens primära uppgifter är att bedriva högre utbildning och att forska. Meningen är att undervisningen ska bygga på forskningen, det vill säga vara välgrundad, uppdaterad, avancerad. Det innebär att all undervisning per definition är – eller i alla fall bör vara – forskningsförmedling. Därmed hamnar det begrepp som till exempel Humtanks rapport behandlar i ett lite underligt ljus. För om forskningsförmedling är det vi forskare gör när vi deltar i debatter i radio och tv, skriver på tidningarnas kultursidor, medverkar i poddar eller pratar på bokmässor och liknande, vad är det då vi gör när vi undervisar?
Man kan naturligtvis invända att jag märker ord. Även om undervisningen kan betraktas som en form av forskningsförmedling, så finns det ändå ett behov av att forskarna gör sig synliga och samhällstillvända i offentligheten, i rollen som forskare. Förvisso. Men jag tror att detta kaka på kaka-begrepp är ett symptom på ett mer strukturellt problem; att det myckna talet om forskningsförmedling – diskursen om man så vill – är ett symptom på bristande självinsikt och dåligt självförtroende.
Det finns en spridd och sliten föreställning om att den akademiska världen är instängd till sin karaktär: vi sitter fast i våra ”elfenbenstorn” – därav behovet att ”nå ut”, samverka, förmedla, ”tredje uppgiften”, och så vidare. Det är en märklig bild, mot bakgrund av att få samhällsinstitutioner är lika öppna som universitetsvärlden. Hundratusentals människor – från hela landet och alla samhällsklasser, de flesta unga – söker sig till den dagligen. De kallas studenter.
Problemet med begreppet ”forskningsförmedling” är, menar jag, att det implicerar en glömska eller ett förbiseende av denna primära förmedling som är en del av universitetets kärnverksamhet. Det gäller även universitetens andra uppgift: forskandet. Det senare förbiseendet är särskilt olyckligt i humanvetenskapernas fall. En av våra styrkor, jämfört med andra vetenskapsgrenar, är ju att det vi skriver i egenskap av forskare, inte alltid, men ofta kan läsas av den så kallade intresserade allmänheten. Med andra ord: även den humanistiska forskningen är i stor utsträckning förmedling redan i sig själv.
Hur har vi då hamnat här? Hur ska man förstå detta behov av att förmedla förmedlingen? Varför litar vi inte till vår egen kärnverksamhet?
En förklaring är att idén om forskningsförmedling är en effekt av förändrade publiceringsideal. Lanseringen av begreppet går hand i hand med tendensen att forskare vänder sig alltmer till specialiserade peer review-tidskrifter som läses av få utomstående, men som ger höga bibliometriska poäng. Den utvecklingen kan naturligtvis försvaras (som ett nödvändigt svar på en alltmer uppskruvad arbetsdelning t ex), men den leder till att forskningen blir en mer intern angelägenhet, vilket får behovet av ”förmedling” att uppstå. En effekt av det är ökningen av antalet informatörer, kommunikatörer och konsulter som förväntas sköta den förmedling som forskarna inte längre ägnar sig åt när de skriver. Förmedlingen läggs ut på entreprenad. Kanske klankas det för mycket på den yrkesgruppen; uppenbarligen finns det ett behov av deras insatser. Men också pengar att hämta: mängden ”erbjudanden” från företag som vill hjälpa till att sprida ens forskning (för ett rejält arvode) vittnar om en ny marknad.
En annan förklaring finns i den uppmärksamhetsjagande mediala ekologi vi befinner oss i. Det är en ordning där makt i allt högre grad handlar om synlighet och uppmärksamhet. Det som inte syns i massmedier eller kommenteras på en eller annan medieplattform kan framstå som irrelevant, ja nästan icke-existerande. Detta att bli omnämnd av någon annan, helst någon högre upp i uppmärksamhetshierarkin, blir därmed i allt högre grad ett självändamål, även om det som omnämns är lika omfattande och gediget som humanistisk forskning.
Även om detta är ett globalt fenomen, så tror jag att det också är ovanligt markant i Sverige, det vill säga, att samverkans- och förmedlingsidealet är starkare här. Det skulle kunna tas till intäkt för en idé om att universiteten har något viktigt att bidra med – eller också förstås som ett tecken på att de inte har något egenvärde. Det räcker att befinna sig några månader i universitetsmiljöer i länder som Tyskland, Österrike, Nederländerna eller Danmark för att märka att kärnverksamheten där i regel bedrivs med större självförtroende. Forskning och undervisning är det man ägnar sig åt, punkt. Självfallet är forskarna också efterfrågade i massmedierna, just eftersom de har en auktoritet grundad i sin akademiska kunskap. Att de är attraktiva beror alltså, något tillspetsat, på att de inte är upptagna av att förmedla förmedlingen. Det finns något att lära av det.
Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet och medlem i Humtank.