Fram med humanisters föreställningar om samverkan!

Humtank släppte nyligen rapporten Humaniorastrategier i Sverige, som handlar om lärosätenas strategiska arbete med och tänkande kring humaniora. Under hösten och våren har vi bett några forskare och skribenter att kommentera rapporten utifrån sina perspektiv. Här tar sig Eugenia Perez Vico an frågan om hur humanister kan formulera strategier som erövrar samverkansbegreppet. Perez Vico är lektor och docent vid Akademin för företagande, innovation och hållbarhet vid Högskolan i Halmstad, och har lång erfarenhet av att arbeta med samverkan såväl i teori som i praktik. I sin reflektion ser hon både ljusglimtar och förbättringsmöjligheter i humanioras föreställningar om samverkan.

Många angelägna frågor uppstår ur kombinationen av begreppen strategi, samverkan och humaniora. Den påtagligaste frågan handlar kanske om hur humanioras strategier för samverkan ser ut och hur de bör se ut. Men jag vill börja med den fråga som Humtanks rapport ställer: Hur kan humanister erövra samverkansbegreppet?

Som jag ser det handlar svaret om åtminstone två saker. För det första behövs en förståelse för det egna sammanhanget, humaniorasamverkan. Här behövs mer forskning om de samverkansformer som traditionellt funnits inom humaniora, och vilka effekter de haft på olika sektorer och på samhället i stort. För det andra behöver vi förstå hur humaniorasamverkan förhåller sig till rådande högskolepolitiska föreställningar om samverkan. Här krävs en förmåga att kommunicera värdet av humaniorasamverkan i ljuset av rådande föreställningar om samverkan. Om detta senare ska jag främst uppehålla mig.

Humaniorasamverkan har inte passat in i forsknings- och högskolepolitikens fokus på näringslivet som samverkanspart och kommersialisering som samverkansprocess. Humanioras samverkan har i högre grad visat sig vara icke-instrumentell. Den har kretsat kring att utveckla nya synsätt och insikter snarare än att erbjuda kommersiellt gångbara lösningar på specifika problem. Även om vi under senare år har sett bredare och mer inkluderande perspektiv på samverkan växa fram är arvet från decennier av kommersialiseringsföreställningar både materiellt och idémässigt starkt.

Erövringen kan därför i första hand förstås som en pedagogisk uppgift: att formulera och förmedla vad humanistisk samverkan är både inom området och till aktörer i högskolelandskapet. I det perspektivet är Humtanks rapport ett viktigt bidrag, eftersom den framställer samverkan som en kontinuerlig, mångfacetterad och engagerad interaktion med ett vitt spann av parter. Som de flesta erövringar förutsätter detta kontinuitet och uthållighet, så fler rapporter som denna behövs som ett medel för ytterligare reflektion och kommunikation, liksom andra initiativ som inbjuder till detta.
Här vill jag dock peka på något jag saknade i rapporten, nämligen diskussioner om samverkans strategiska betydelse för att föra den humanistiska forskningen framåt. Lärosätenas resonemang speglade i stor uträckning en enkelriktad syn på samverkan där vi inom akademin öppnar upp vårt fönster och gör oss relevanta för omvärlden. Samverkan framstår i första hand som en legitimitets- och ansvarsfråga, eller rent av som en demokratisk skyldighet. Trots att detta i högsta grad stämmer saknade jag reflektioner om samverkans ömsesidiga nytta, som ett medel för att stärka forskningen och utbildningen med kompletterande perspektiv som ger möjlighet att testa och skapa en djupare förståelse för vetenskapliga idéer, teorier och begrepp och som öppnar för nya frågor och forskningsidéer. Utan att erkänna samverkans strategiska betydelse riskerar vi missa den potential som samverkan erbjuder för att utveckla vår verksamhet.
En annan reflektion jag gör handlar om senare års försök att professionalisera samverkansuppgiften. I rapporten ser jag spår av lärosätenas ansträngningar som följde av 2016 års forskningsproposition och den betydande finansiering lärosätena erhållit genom de så kallade K3-projekten. Projekten har resulterat i olika arbetssätt, metoder och modeller. Flera av de lärosäten som varit framträdande i dessa projekt beskriver i Humtank-rapporten hur man medvetet arbetar med strategier, meritering och stödstrukturer. Det visar på att senare års ansträngningar att professionalisera samverkansuppgiften nu gör avtryck i organisationerna.

Samtidigt är inte avtrycket lika starkt i alla organisationer. En av många anledningar till detta tror jag beror på att de samverkansföreställningar som kommit att dominera inte alltid överensstämt med forskares och lärares samverkanspraktiker. Det gäller i synnerhet inom humaniora. Professionaliseringen av samverkansuppgiften har främst letts av lärosätesledningar i takt med att en ny framväxande profession av skickliga samverkansspecialister tagit plats i stödstrukturerna. Det finns tecken på att detta skapat en distans till kärnverksamheten. När arbetssätt, metoder och modeller för samverkan ska implementeras uppstår utmaningar som att utveckla ömsesidigt förtroende och legitimitet och att förstå varandras språk, olikheter och roller. Att möta dessa utmaningar kräver återigen ett uthålligt engagemang från båda sidor.

Men här finns samtidigt ett utrymme för att erövra samverkansbegreppet. När ovanstående ansträngningar att professionalisera och organisera för samverkan ska implementeras i praktiken kommer föreställningar om samverkan omformuleras och omförhandlas. Här behöver humanister, både på ledningsnivå och som enskilda forskare och lärare, engagera sig för att föra fram sina perspektiv och bidra till att de gemensamma strukturer och principer för samverkan speglar samverkan inom humaniora. Denna erövring kräver således att många engagerar sig på många olika sätt i många olika utrymmen, om och om igen. Så kan humanisters föreställningar om samverkan föras fram.

 

Eugenia Perez Vico

 

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.