Det strategiska med strategier

Humtank släppte nyligen rapporten Humaniorastrategier i Sverige där vi diskuterar hur lärosäten tänker strategiskt kring humaniora. Vi argumenterar för behovet av ett stärkt strategiskt tänkande, ett tänkande som går djupare än de tomma formuleringar som strategidokumenten ofta reproducerar. Vi ställer också några frågor om vad ett sådant tänkande kan innebära. Under hösten och våren har vi bett några forskare och skribenter att läsa rapporten och skriva ett blogginlägg utifrån sina perspektiv. Först ut är Sverker Sörlin, professor vid KTH, som under åren gjort många inspel om humanioras värde och ställning. Det som humaniora gör och åstadkommer, framhåller han här, är både angeläget och ofta riktigt bra – men om inte humanister kan förmedla det, vem ska göra det åt oss?

Humtank har gjort något viktigt: undersökt hur det strategiska tänkandet om humaniora ser ut på tretton av landets lärosäten. Förebilden, eller åtminstone utgångspunkten, är den ambitiösa strategin för humaniora vid Universitetet i Oslo från hösten 2020. Man kontrasterar den med de stora nedskärningarna för humaniora i Danmark. Det är viktigt att påpeka, eftersom villkoren på nationell nivå spelar stor roll. Vid Norges forskningsråd har man målmedvetet och strategiskt försökt bredda basen för humanistisk forskningsfinansiering. Den norska regeringen gjorde också en vitbok för humaniora (2018) som skickligt fångade aktuella tendenser. Danmark lider av en alldeles för instrumentell syn på vetenskap under parollen ”Fra forskning til faktura”, som rent allmänt är tämligen skadlig och för humaniora är närmast parodiskt tom på mening.

Humtanks genomgång visar att det förekommer ett aktivt strategiskt tänkande vid de flesta större svenska lärosäten, mindre ofta vid de mindre. De senare har sällan särskilt mycket humanistisk verksamhet, vilket säkert kan förklara att man inte prioriterat frågan. Men som rapporten noterar: det borde snarare göra det än mer motiverat med en utvecklad strategi. Gängse disciplinärt baserade förståelser är ofta inte giltiga på de mindre högskolorna där engagemang i professionsutbildningar är legio och tvärvetenskap det förväntade, eller för den delen hos professionsuniversitet som SLU, KTH och Chalmers (varav typiskt nog inget enda ens är medlem i Humtank).

Det finns i enkätsvaren en befriande ödmjukhet hos lärosätena. Även de som tänkt ganska djupt och länge på hur humaniora kan utvecklas bekänner att man långtifrån är färdig med frågorna och att man gärna vill nå längre. Man talar insiktsfullt om det svåra i att förena grundutbildning, forskning och samverkan. Man bejakar överlag den växande anslutningen till internationell publicering och mer skrivande av artiklar med förutsättningar att nå ut och få inflytande över ett forskningsläge som inte stannar inom Sverige, till skillnad från svenskspråkiga monografier i interna skriftserier.

Här har olika discipliner dock olika traditioner och förändras därmed i skilda hastigheter. Inför detta finns klok förståelse. Lärosätena tänker på humanioras traditionellt dubbla uppgifter. Man vill försörja forskarsamhället med nya resultat och samtidigt erbjuda samhället och medborgarna insikter och ge redskap för ett bredare bildningsarbete. Flera lärosäten har utvecklat särskilda publiceringsstrategier som vill främja båda formerna. Men man medger att redskapen ännu inte är färdigslipade. Belöningssystemen är, i vanlig ordning, sällan tillkomna för att främja nåendet av komplexa mål. Och varken personlig samverkan eller utåtriktade författarskap har en tydlig finansiering, vilket gör att svaret ofta blir, ”har inte tid”, fast man gärna skulle vilja. Och några, inte så få, klarar både-och, trots allt. 

Ett redan stort och synbarligen växande tema gäller humanioras roll i mötet med stora utmaningar, exempelvis sådana de formuleras i FN:s hållbarhetsmål (de 17 SDG). Här spirar ett tänkande hos vissa lärosäten, men det är tydligt att frågan är ovan på många håll. Det finns rentav inspel till som går ut på att det är riskabelt för humaniora att vara alltför tydlig med samverkansambitionerna eftersom det kan leda till jämförelser med andra fakultetsområden och det då kan visa sig att humaniora underpresterar och därför kan bestraffas internt! Synpunkten kan tyckas kuriös, men vittnar kanske allra mest om att det strategiska tänkandet befinner sig under utveckling.

För oss som arbetat med att utforska och tolka humanioras moderna historia och även deltagit i diskussionen om en utvecklad kunskapspolitik för området är de glädjande signalerna i denna skrift knappast någon överraskning. Precis som rapporten framhåller (s. 4) har det under en följd av år rått ett mer offensivt och förtröstansfullt klimat. Rapporten talar rentav om en begynnande ”kunskapspolitisk epok, där humanioras bidrag framträder tydligare och bättre kommer till sin rätt”. Jag tror personligen att detta arbete kräver tålamod och experimentell lust och fantasi och förstås ett brett engagemang hos både äldre och yngre forskare/lärare, liksom av doktorander och studenter. Många måste med och dialoger med intresserade partners extra muros är nödvändiga.

Det behövs också forskning och kvalificerat analysarbete. Jag deltog själv nyligen i ett projekt kallat ”Humanvetenskapernas verkningar”, även publicerat i bokform (Daidalos förlag 2021). Projektet kunde redovisa en mängd aktuell, inte minst empirisk, forskning om humaniora i Sverige. Jag uppfattar det snarast som en början. Vi behöver veta mycket mer om hur humanistisk kunskap produceras och var kunskapsproduktionen fungerar särskilt väl och varför. Vi behöver detaljerad kunskap om publiceringsmönster och kvalitetsförståelser och hur dessa förändrats och varför. Vi behöver internationella jämförelser, för att förstå oss själva bättre, men också som inspiration.

Min egen erfarenhet är att experiment och gränsöverskridande initiativ bär rik frukt. Att mitt eget lärosäte, KTH, inte är med i enkäten är kanske förståeligt med tanke på att lärosätet väsentligen ägnar sig åt teknik och arkitektur. Men KTH är samtidigt en (låt vara ovanligt stor) professionshögskola. Där har vi länge ägnat oss åt en utpräglat experimentell och utmaningsdriven forskning, huvudsakligen inom det historiska området, men med många skärningar in mot angränsande delar av humaniora, men också mot samhällsvetenskapliga ansatser och perspektiv.

Det har hjälpt oss att skapa nätverk mot olika samhällssektorer. Det har även vidgat vår finansiella bas, och gett möjlighet till både svensk och europeisk finansiering, delvis icke-typisk för humaniora. Det har också möjliggjort en aktiv och mångsidig publicering och skänkt vad man kunde kalla ”oväntade men relevanta publiker” för vår historiska forskning också inom en lång rad tvärvetenskapliga kunskapsområden som klimat, miljö, energi, infrastruktur, medier, forskningspolitik, geopolitik, kulturarvsfrågor med mera.

Jag tror inte att det är utan betydelse att vi inledde utarbetandet av femåriga ”humaniorastrategier” för vår verksamhet med början 2005. Vi är nu framme vid den fjärde i ordningen. Vi har aldrig följt dem slaviskt; det är inte därför man gör strategier. Men vi har försökt tänka tillsammans och tvingat oss att formulera det vi innerst inne bär på och tycker är viktigt. Jag har aldrig hört någon klaga över detta arbete, trots att det tar en del tid.

Den kanske allra mest centrala frågan för svensk humaniora uppmärksammas också förtjänstfullt i Humtanks rapport: Hur ska kunskapsområdet visa sin betydelse för samhället? I den frågan ryms delfrågor – om hur det kunskapspolitiska tänkandet kan påverkas, men också hur humanioras betydelser för samhället och medborgarna ska formuleras? De svarande lärosätena säger uppriktigt att man tycker att dessa frågor är svåra. Vilket de är. Och Humtank konstaterar, helt korrekt, att det finns mer att göra.

Men det viktiga med denna rapport är egentligen inte att den gör klart att viktiga frågor återstår att besvara, och flera även att ställa. Det viktiga är att inse att det är både spännande och angeläget att ägna sig åt dem under åren framöver.

Kanske allra viktigast för mig att säga är att rapporten klart visar att svensk humaniora har en mycket mer hälsosam och vital diskussion om sig själva och framtiden än man hade för ett par årtionden sedan. Framstegen har varit avsevärda. Barriärer har rivits för tanke och handling. Nya generationer av humanister kommer till fakulteter och professionshögskolor där det finns insikt och beslutsamhet och en vilja att samarbeta och ta okonventionella och rejäla initiativ. Och formkurvan pekar uppåt.

Framgång kan för den skull inte garanteras. Det finns tyvärr krafter i samhället som har en djupt traditionalistisk syn på humanistisk kunskap och som dessvärre inte alltid har så bra koll på var kunskapsfronten finns, den där vi alla måste befinna oss för att göra skäl för det förtroende vi har från medborgarna. Även därför är Humtank-rapporten viktig. Vi bör lära mer om och av strategiskt tänkande.

Strategier har det goda med sig att de gör det nödvändigt att artikulera värden och erfarenheter och sätta mål och ambitioner på pränt. Då är det också lättare att försvara sig mot klåfingriga ingrepp när sådana kan komma. Hittills har vi varit relativt förskonade från ifrågasättanden av officiell karaktär, men krypskyttet förekommer i kommentarsfälten. Och vi ska inte glömma att teologi och humaniora år efter år parkerar på bottenplatserna när allmänheten tillfrågas om sitt förtroende för olika vetenskapsområden (Vetenskap & Allmänhet).

Vi vet visserligen att detta inte säger något meningsfullt om de olika områdenas verkliga förmågor. Men det visar att det finns hur mycket som helst att göra för att förklara vad vi egentligen menar när vi säger att det vi gör är både angeläget och ofta riktigt bra. Om inte vi klarar det själva, vem ska göra det åt oss? Att göra strategier är en bra början.

 

Sverker Sörlin, professor vid KTH:s Avdelning för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, och vid KTH Environmental Humanities Laboratory.

 

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.