Historiska perspektiv på svensk krisberedskap

FOTO: Patryk Gradys

Sällan har ett samhälles civila beredskap varit så i fokus som nu. Ett samhälles krisberedskap, som under lång tid diskuterats som en teknisk budgetfråga har visat sig i högsta grad vara sammanflätad med ett lands politiska traditioner, kultur och historia. Denna veckas gästbloggare, Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria reflekterar över Coronakrisens historiska kopplingar. Är det en svensk beredskapstradition som nu ger sig tillkänna?

I sitt sätt att hantera Coronakrisen går Sverige sin egen väg. Fokus ligger på frivillighet och personligt ansvar, inga straff delas ut för den som bryter mot reglerna. Regeringsföreträdare berättar att andra länders råd och riktlinjer inte passar oss, antingen är de för auktoritära eller för liberala. Som kollegan Jonatan Samuelsson nyligen påtalat i en essä i Västerbottenskuriren (VK 14/4), handlar det om att åtgärder och rekommendationer ska hitta rätt i spänningsfältet mellan stat och individ. 

Den organisatoriska modell med fokus på individuellt ansvar, ett stort mått av frivillighet och starka självständiga myndigheter lutar sig mot en stark tradition i Sverige. De samhällskriser som medborgare och stater brottats med har förvisso varit andra under det gångna nittonhundratalet, men utvecklingen känns igen. Ett av de tidigaste exemplen kan hämtas redan från mellankrigstiden. Den amerikanska historikern Julia S. Torrie har till exempel visat hur ideologiskt laddad beredskapsplaneringen var under 1930-talet. Det utkristalliserade sig då ett ”tyskt” och ett ”franskt” sätt att hantera frågan om civilförsvar och evakuering. Det franska omhuldandet av evakueringen ansågs vara liberalt och republikanskt, medan det tyska motståndet till evakuering anknöt till en auktoritär och militaristisk tolkning av folkets beteenden och psykologiska motståndskraft under ett framtida luftkrig. Att stå bi, och stanna i sin stad och i sitt skyddsrum var för tysken ett sätt att behålla den Volkgemeinshaft som krävdes för att överleva kriget. För fransmännen var evakueringen snarare sunt rationell och liberal.

I Sverige omhuldade vi i princip den tyska modellen när ett svenskt civilförsvar skulle byggas upp. Det nazi-tyska militaristiska draget lyckades både politiker och militärer tvätta bort och omformulera till en naturlig del av en slags socialdemokratisk välfärdssäkerhet. Att integrera skyddsrum i de moderna byggnadsprojekten blev ett sätt att skapa trygghet och samtidigt föra socialdemokratisk bostadspolitik. I denna politiska kontext tycktes de svenska skyddsrummen symbolisera den skyddssökandes välvilliga neutralitet och passivitet. Det blev heller aldrig något tvång att stanna kvar i städerna, men det förväntades av svenskarna att de på egen hand skulle se till att känna till sitt närmsta skyddsrum och utbilda sig genom sin lokala luftskyddsförening. Luftskyddsinspektionen bildades 1937, och befolkad med ingenjörer och annat folk med teknisk ”expertis” fick den rollen som expertmyndighet.

Dessa nationella och kulturella bakgrunder fortsatte att spela roll i beredskapsplaneringen i många länder under 1950-talet. De fanns kvar och påverkade i form av myndighetstraditioner, eller välintegrerade infrastrukturer, eller som varnande exempel – en slags politisk ärrbildning. I vissa fall kom förändringarna sakta. Marie Cronqvist har till exempel beskrivit hur kopplingarna mellan socialdemokratisk välfärdspolitik och civilförsvar levde kvar under kalla kriget i Sverige. Svensk civilförsvarsplanering och evakueringsövningar blev under ett kallt krig, en del av en ”varm” välfärd.

I andra länder markerade andra världskrigets slut snarare ett abrupt brott mot tidigare sätt att arbeta. Under de tidiga efterkrigsåren blev till exempel Tyskland förbjudet att upprätthålla en civilförsvarsorganisation av de allierade ockupanterna eftersom den militariserande funktionen av civilbefolkningen utgjorde ett hot mot freden. På grund av detta tog det till 1956 innan Västtyskland började utveckla en beredskapsorganisation riktad mot befolkningen igen, men då var de styrande principerna av ett helt annat slag. Borta var de militaristiska och kollektivistiska dragen i Hitlers Volksturm, till förmån för ett av NATO-influerat och mer liberalt ”selbstschutz”, det vill säga  självskydd.

Termen självskydd kom sedan att definiera mycket av 1960-talets civilförsvarsplanering och användes för att signalera individens eget ansvar. Detta passade bra under en tid då den osynliga radioaktiviteten hotade, vilket krävde att befolkningen behövde en ny typ av personliga kunskaper för att behålla livet. Civilförsvarsklubbarna och det kollektiva kvasi-militära organiserandet hjälpte inte längre. Självskyddet blev ledande i den amerikanska civilförsvarsorganisationen under Kennedy-eran och gav upphov till ett frenetiskt ”backyard-bunker” byggande för deras del. Som historikern Kenneth D. Rose skrev i sin bok A Nation Underground, identifierade man i USA också tidigt de politiskt radikaliserande elementen av andra världskrigets luftskyddsorganisationer i Europa och Sovjet och ansåg att en federal lösning var närmast att betrakta som kommunistisk. En lösning blev en civilförsvarsorganisation som helt och hållet baserades på individens, eller kanske framförallt familjefaderns, egna initiativ.

Även i Sverige omhuldade vi denna typ av liberala och individfokuserade omorientering under 1960-talet, även om det centralistiska draget behölls inom planering och propaganda. Idén om ”Självskydd” lanserades på bred front i Sverige 1961–1962 genom utbildningar, broschyrer, filmer och tv-program och ersatte i stort sett den mer kollektivistiska organisationsstruktur som varit rådande sedan 1937.

Med den här broschyren lanserades det svenska ”självskyddet” under början av 1960-talet.

Bilder tagna från inspelningen av tv-programmet Vårt behov av trygghet (1958), det första i sitt slag.

Överhuvud kan man säga att det individfokuserade, och i någon mån liberala drag i västvärldens beredskapsplanering, som igångsattes i till exempel USA, Danmark, Sverige, Storbritannien och Västtyskland under början på 1960-talet har fortsatt utan avbrott in i vår tid. Denna har sedan blandats in i en äldre frivillighetstradition. Under 1970-talet började Sverige att lägga allt mer planeringsansvar på kommuner och länsstyrelser. Denna trend har fortsatt även om perioden också är kantad av en ganska extensiv livsmedels- och sjukvårdslagring. Nu för tiden är varje kommun ansvarig för att hålla lager, upprätta planer, bygga skyddsrum, och ansvaret har krupit neråt i stegen. Samhällets ”resiliens” har varit en styrande princip i detta, något som Johan Bergström vid avdelningen för Riskhantering och samhällssäkerhet, LU, menar i stor utsträckning har hämtat ideologiskt stoff från ett nyliberalt sätt att tänka.

Så påverkar ideologi, geografi och kultur vår nutida beredskap. Anders Tegnells appell till det svenska folket om att stanna hemma och ta råden på allvar, och avsaknaden av stränga straff eller böter för att understryka dessa rekommendationer sitter delvis i en tradition av solidarisk uppslutning från de breda folklagren. Samtidigt har det kollektivistiska draget i planeringen i stor utsträckning försvunnit under de senaste fem decennierna till förmån för ett ökat individuellt ansvar och fokus på individens egen förmåga att hantera kriser. Den starka myndigheten finns också kvar och löper som en röd tråd genom svenskt 1900-tal, med tongivande företrädare som leder arbetet, ger rekommendationer, och underhåller regeringen med kunskaper. När vi nu möter en ny pandemi härstammar således staters ryggmärgsreflexer i hög utsträckning från vad som anses vara politiskt möjligt, givet en den historiska horisonten av erfarenheter.

Peter Bennesved, Doktorand vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet

Referenser:

Bennesved, Peter, och Fredrik Norén. ”Urban Catastrophe and Sheltered Salvation”. Media History 0, nr 0 (juli 2018): 1–18. https://doi.org/10.1080/13688804.2018.1491792.

Bergström, Johan. ”An archaeology of societal resilience”. Safety Science, Special Issue on societal safety, critical infrastructure reliability and related intersectoral governance., 110 (december 2018): 31–38. https://doi.org/10.1016/j.ssci.2017.09.013.

Cronqvist, Marie. ”Det befästa folkhemmet : kallt krig och varm välfärd i svensk civilförsvarskultur”. I Fred i realpolitikens skugga, Vol. S. 169–197 (Studentlitteratur, 2009).

Grant, Matthew. After the bomb : civil defence and nuclear war in Britain, 1945-68 (Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2010).

Rose, Kenneth D. One nation underground : the fallout shelter in American culture (New York: New York University Press, 2001).

Steneck, Nicholas J. Everybody has a chance: civil defense and the creation of cold war West German Identity, 1950-1968, 2005.

Torrie, Julia S. ”For Their Own Good”: Civilian Evacuations in Germany and France, 1939-1945 (Berghahn Books, 2010).

 

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.