Akademin är fortfarande en ojämställd plats där män i högre grad än kvinnor tenderar att nå de mest statusfyllda positionerna. Vem som tar ansvar för det kollegiala är en del av förklaringen till varför det ser ut så. I den här texten reflekterar etnologen Kim Silow Kallenberg om dessa osynliga, icke-meriterande, akademiska sysslor som har kallats akademiskt hushållsarbete eller hope labour. Hon funderar över om inte humanister borde vara bättre på att verka för förändring genom att tillämpa humanistisk kunskap i de egna verksamheterna.
Akademiskt arbete är komplext på flera sätt. Arbetsuppgifterna kräver många slags färdigheter och kunskaper och tar lång tid att lära sig. Men arbetet är också komplext eftersom ramarna inte är så fasta och tydliga och för att det är gränslöst på så vis att de möjliga arbetsuppgifterna aldrig tar slut. Det finns alltid en till artikel att läsa eller skriva, ytterligare en uppgift som sakkunnig att åta sig, ännu en ansökan att författa eller en konferens att presentera vid.
Många arbetsuppgifter flyter utanpå våra bemanningsplaner och schemastrukturer. En del av dessa uppgifter är statusfyllda – söka externa forskningsmedel, synas i media – och en del är det inte – reda ut studenters konflikter, hjälpa en kollega med studiewebben, torka av bordet efter lunchen. För att få syn på arbetsuppgifter som delvis ligger utanför vad en person är anställd för att göra talas ibland om osynligt arbete. Detta är dock en diffus term eftersom det rymmer så mycket. Ibland handlar det om sådant arbete som inte alls kan infogas i ett akademiskt CV, men oftare handlar det nog om synliga arbetsuppgifter som inte blir värderade som viktiga. För att förstå komplexiteten i detta behövs en analys av maktförhållanden.
Statusskillnaderna mellan arbetsuppgifter är nämligen kopplade till makt. Forskning har högst status. Den är också mest synlig. Akademiker är mer benägna att berätta om en publikation i en tidskrift än om en reviderad kursplan eller seminarieuppgift. Forskning är också vad som oftast väger tyngst vid tjänstetillsättningar och befordringar. Undervisning ser många som viktig men den är inte lika statusfylld som forskning, vilket till exempel syns på omvänt sätt i relation till forskning vid tjänstetillsättningar och befordran. Administrativa uppdrag är svårare att enkelt sortera in i denna statushierarki eftersom det beror på uppdragets art. Sedan finns allt det andra arbetet som är mer diffust och som också ingår i arbetet på akademiska arbetsplatser: gå på möten, delta i seminarier och ta hand om trivseln på jobbet är några exempel på det mer diffusa. De kollegor med mindre trygga positioner – nydisputerade forskare, visstidsanställda lektorer och andra med osäkra eller kortvariga anställningar – är mer benägna att ägna sig åt detta arbete som ibland refereras till som hope labour – uppgifter en person ägnar sig åt med förhoppning om att det ska leda till meritering och fasta tjänster. Ewan Mackenzie och Alan McKinlay skriver i en artikel om begreppet: “Hope labour is unpaid or under-compensated labour undertaken in the present, usually for exposure or experience, with the hope that future work may follow.” Det är alltså sådant som inte riktigt syns, inte riktigt betalar sig, men som blir gjort tack vare underprivilegierade akademikers förhoppningar om en fortsatt karriär i akademin.
Ett begrepp som har blivit mer och mer vedertaget och använt i universitetsvärlden de senaste åren är akademiskt hushållsarbete. Det gjordes känt i Sverige av statsvetaren Sara Kalm i artikeln ”Om akademiskt hushållsarbete och dess fördelning” (2019), men hon stödde sig i sin tur på internationell forskning om genus, organisation och tidsfördelning. Begreppet är tänkt att ringa in den typ av sysslor som tenderar att osynliggöras och vara lågt värderade men samtidigt essentiella för att verksamheten ska flyta på. Det kan handla om att ansvara för att visa en ny kollega till rätta, se till att det finns chips och vin till postseminariet, hoppa in med kort varsel för en kollega som blivit sjukskriven, vara läsare på ett doktorandseminarium och fylla på papper i skrivaren. Kalm beskriver i artikeln sådana arbetsuppgifter som organisationers ”smörjmedel”. Termen är en medveten parallell till det obetalda arbete som främst görs av kvinnor i hemmets sfär inom ramen för heterosexuella parrelationer. Det kan innefatta hemarbete i vardaglig bemärkelse men handlar mer om lågt värderade akademiska sysslor vid heminstitutionen. Och nog finns det en genusdimension även vad gäller det akademiska hushållsarbetet, vid sidan av andra maktdimensioner kopplade till akademisk ålder samt roller på arbetsplatsen. I många fall överlappar även dessa på så vis att män tenderar att inneha högre positioner än kvinnor.
Statistiken över professorer och kön visar till exempel att 32 % av professorerna år 2021 var kvinnor och 68 % var män. Den mest statusfyllda akademiska positionen är också den där könsbalansen är mest ojämlik. Inom humaniora och konst är sifforna mer jämställda – där närmar sig andelen kvinnliga professorer 40 %. Det här är naturligtvis bra, att jämna ut könsobalansen på högre positioner är fortsatt ett viktigt mål, men det kan inte vara det enda. För jag tror att många kvinnor verksamma inom humaniora känner bördan av det akademiska hushållsarbetet även där, i miljöer som sett till siffrorna är mer jämställda. Jag har själv gjort det många gånger. Det kan medföra informell bekräftelse att vara en sådan som ställer upp, men mer sällan till formell meritering.
Akademiskt arbete är komplext. Även den kunskap som behövs för att förstå och på sikt även förändra akademin måste därför också vara komplex. Där har humaniora en viktig roll att spela. Vad jag personligen finner mest frustrerande med akademins ojämlikheter är att mycket kunskap, som framför allt tillkommit inom humaniora och samhällskunskap, om problemen med ojämställdhet och ojämlikhet finns, men att förändring ändå tycks långt borta. Vi är bra på att analysera makt och genus, men mindre bra på att tillämpa dessa kunskaper i våra egna verksamheter. Kanske bör vi humanister gå i bräschen för att leda denna förändring genom att oftare rikta vår analytiska blick mot oss själva och våra egna verksamheter.
Kim Silow Kallenberg, docent i etnologi och ledamot i Humtank.