Stefan Arvidsson: För en kulturnyttig humaniora

Humtank släppte nyligen rapporten Forskningsförmedling: en humanistisk paradgren som handlar om vikten av och förutsättningarna för att den kunskap som produceras på lärosätena kommer samhället till del. Under hösten och våren har vi bett några skribenter att kommentera rapporten. Stefan Arvidsson är professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet och frågar sig om det inte är kulturrelevans snarare än samhällsnytta som humanister måste sikta mot för att bli angelägna. Vi behöver bli djärvare, mer kreativa och ta risker för att bidra till de stora frågorna.

För en lärd buddhist borde det inte vara självklart att stödja medicinsk forskning (eftersom lidande är en ofrånkomligen del av livet), inte heller för en hinduisk mystiker (eftersom verkligheten, inklusive ohälsan, är en illusion), inte heller för en antik gnostiker (eftersom allt materiellt, också kroppen, är skapad av Djävulen) och inte heller för en del kristna (eftersom smärta för människan närmare Den korsfäste). Det är sannerligen sällsynt att man springer på någon anhängare till dessa åskådningar i dagens Sverige, men det motsäger inte poängen här: det är enbart utifrån vissa ståndpunkter som det är självklart att surt förvärvade pengar ska gå till skatt som ska gå till medicinisk forskning. Från andra utgångspunkter är det bortkastade pengar.

Inte bara medicin, utan samtliga vetenskapsområden motiveras ytterst av något utanför vetenskapsområdet självt, något som inte är obestridligt: vill man inte spara mänsklig energi är teknisk forskning befängd, tror man inte att vi med kunskap kan förbättra samhället är samhällsvetenskapligt forskning onödig. Och så vidare.

Som ni vet finns det gott om förslag på vad som bör motivera medborgarna att finansiera humanistisk forskning. Förr talades det om att säkra det nationella kulturarvet och om bildning för individens utvecklings skull. Det kunde också handla om att lära av historien. Därefter har det mest varit tal om vår förment exceptionella fallenhet för kritiskt tänkande och om att vidga horisonterna för att bli vidsynt.

Personligen vill jag hävda att humaniora är meningslös om vi inte utgår ifrån en humanistisk livssyn. Med det menar jag inte specifikt den lära som föreningen Humanisterna predikar, utan mer allmänt en åskådning med två beståndsdelar: det jordiska livet är värt att levas för dess egen skull (och inte som ett instrument för nästa liv), det kan bli rätt okej, och med konst och kultur kan det svåra och lyckliga i livet motverkas respektive lovsjungas. Möjligen tillkommer en tredje komponent i generisk humanism: ju fler som kan få ett bra eller till och med lyckligt liv, desto bättre. Från den utgångspunkten – där humanism mycket väl kan förenas med en del religiösa världsbilder, dock inte med alla – har jag tänkt mig humanioras uppdrag som trefaldigt.

Jag har föreställt mig att humanioras mest basala funktion är att ta fram kunskap om kultur och att förmedla det till medborgarna. Den kunskapen kan de sedan använda på olika sätt: någon blir intresserad av japansk kokkonst, någon vill använda en bortglömd psalm under en begravning, någon fascineras av livet i det gamla Egypten och någon konverterar till buddhismen. Detta uppdrag tvinnar humaniora samman med kulturinstitutionernas, kultursidornas, författarnas, prästernas och liknande kulturbärares arbeten.

Det finns mycket som är svårt i livet. En del beror på naturliga saker såsom åldrande och sjukdomar, men andra bekymmer och plågor tycks kulturskapade. Kastsystem, människooffer, tortyr, aga med mera är fenomen som inte är naturliga. De har vi (en del av oss) valt. Tillsammans med samhällsvetenskaperna bör humaniora kritiskt granska dessa fenomen. Det är det andra uppdraget. För det tredje och sista, tänker jag, överlappar humaniora med naturvetenskaperna när de ställer ”storfrågor” om människans existensform som både natur och kultur, både driftstyrt djur och självmordsbenägen poet.

Sedan ett tag tillbaka räknar jag emellertid med ytterligare ett uppdrag. Detta fjärde uppdrag är att vara konstruktiv, framförallt i offentligheten. Humanister kan inte bara tala om att något är ”komplext”, ”föränderligt” eller ”problematiskt” och vara nöjd därmed och låta mindre kunniga personer spinna spännande historier som fastnar hos åhörarna. Vi ska naturligtvis inte bli något slags politiker eller ideologer eller så, men vi måste börja bli mer kulturrelevanta.

Humtanks senaste rapport ”Forskningsförmedling: en humanistisk paradgren” är därvidlag ett steg i rätt riktning. Där finns en vilja att bidra till ”samhällets begreppsliga infrastruktur” (David Budtz Pedersens formulering). För mig innebär det produktionen av nya berättelser, nya termer, nya hypoteser och nya frågor. Rapporten innehåller ett antal konkreta, rimliga förslag på hur vi ska underlätta för detta, vilket är utmärkt. Tyvärr glömmer rapportens författare att lyfta fram många av humanioras mest självklara avnämare, såsom teatersällskap, museer, trossamfund, hembygdsföreningar (skånska såväl som libanesiska), idrotts- och förlagsvärlden. Anledningen till att de glömmer att tala om kultursektorn i stort är, gissar jag, att de har fastnat vid humanioras ”samhällsnytta”. Det leder vilse. Istället bör humaniora först och främst vara kulturnyttig, ha kulturrelevans. Samhällsnytta är bonus, inte fundament.

I Return to Meaning: A Social Science with Something to Say (2017, s. 12) påstår samhällsvetarna Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen att det vetenskapsområde de verkar inom lider av ”ett meningsvakuum”. Området är en malström av ”oväsen”, där alla ger ”viktiga bidrag till fältet” (vilket i klartext betyder habila studier som alla snabbt glömmer bort). Få bedriver forskning som väcker förundran och som överraskar.

Utsikten att komma undan med ”till stora delar meningslösa och esoteriska texter” är förmodligen större inom en ämne som sociologi, ökänt för att rada upp tekniska termer efter varandra och bruka specialord där vanliga ord skulle funka lika bra, än inom historieämnet, där fortfarande en gestaltande sakprosa hålls vid liv. Likafullt tror jag Alvessons, Gabriels och Pausens varning om att alltför många nöjer sig med att deras forskning är ”ett viktigt bidrag till fältet” också gäller oss humanister. Vi måste bli lite djärvare, vi måste få fram, som Alvesson skriver i ett annat sammanhang, ”forskare som tar sig an viktiga frågor, är kreativa och tar risker”. Det är glädjande att Humtank genom att i rapporten tala om att vi humanister bör ta tag i ”de stora frågorna om mänskligt liv” (uttrycket är Victoria Farelds) nu pekar åt samma håll.

Låt mig avsluta med en berömd historia. I Jämförande levnadsteckningar berättar Plutarchos att Demosthenes hade en svag röst, att han läspade, talade sluddrigt och lätt blev andfådd under hans anföranden. Dessutom var hans tal långrandiga och överbelastade med tung argumentation. Följaktligen brydde sig få om vad han sa. Istället lyssnade folket på de som Demosthenes kallade ”goddagspiltar, sjömän och analfabeter”. Efter en förevisning av Satyrus, skådespelaren, tillsammans med några råd och lite uppmuntran, insåg Demosthenes värdet av viss elegans och kraft i retoriken. Han byggde så en underjordisk träningsstudio åt sig själv. Han stoppade småsten i munnen för att få den att tala mindre oklart. För att få kraft i lungorna reciterade han verser samtidigt som han sprang upp och ner för sluttningar. Hans tal upphörde att vara dunkelt, tveksamt och tillkrånglat. Så blev Demosthenes en framstående talare med stor betydelse för Atens kultur- och samhällsliv.

Översätter vi Demosthenes historia till forskningspolitik innebär detta att vi humanister visst ska vara ner i underjorden och träna. Och där kan det får vara lite sluddrigt och prövande och ältande. Men när vi stiger upp och ställer oss under Apollons ljusa strålar måste vi kunna tala klart och effektivt. Och ha något mer att säga än att verkligheten är ”komplex”, ”föränderlig” och ”problematisk”. Det vet alla. Det är utgångspunkten. Inte resultatet av en humanistisk forskning som riskerar något.

Stefan Arvidsson är professor i religionshistoria vid Linnéuniversitet. Han forskar om de moderna ideologiernas kulturhistoria. Hans senaste böcker är Religion and politics under capitalism: a humanistic approach to the terminology (2019, på svenska 2022) och Röd tro. Socialistisk livsåskådning och religion under 200 år (2023).