Produktionen av visionsdokument, utvärderingar och rapporter är en hörnsten i det globala granskningssamhället. Motiven till den ökade dokumentationen är transparens och effektivisering, men också profilering – där företag och organisationer söker förädla sina varumärken i den omgivande uppmärksamhetsekonomin.
Som medförfattare till Humtanks nya rapport om strategiarbete vid svenska humanistiska fakulteter ska jag i denna text inta en mer kritisk hållning och reflektera över hur såväl akademiskt strategiarbete som rapportskrivande överhuvudtaget förhåller sig till den globala utvecklingen. I rapporten förordar Humtank en pluralism av strategiskt tänkande som är anpassat efter förutsättningar och resurser. Oavsett om ett lärosäte antar ett explicit strategidokument är en verksamhetsnära, kollegialt förankrad och kontinuerlig diskussion kring strategier att föredra. För om strategin svävar ovanför verksamheten finns risken att den blir kontraproduktiv, det vill säga ostrategisk. Det som förefaller som ett led i ett utvecklande av humaniora kan då leda till en successiv nedmontering. Så hur undvika att skapa ostrategiska strategier?
Som genre ligger strategidokument nära de visioner och målbilder som antas inom såväl offentlig som privat sektor, ett slags affirmationer, ambitioner och utfästelser som projiceras på framtiden och ska inspirera och ledsaga verksamheten mot högre höjder. Den typen av strategier förutsätter en tämligen linjär framstegsmodell och har genom sin idealistiska karaktär en likhet med de etiska grundvalar, eller ”värdegrunder”, som sedan sekelskiftet 2000 kommit att genomsyra i första hand skolan men även statliga myndigheter och andra organisationer.
Kritiska forskare som Mats Alvesson, professor i organisationsteori vid Lunds universitet, har lyft fram hur policyarbetet kan bli surrogat för konkret förändring och problemlösning, där genuin reflektion byts ut mot ”funktionell dumhet”. Alvesson menar att arbetet inom offentlig sektor med tjusiga policys, värdegrunder, utvärderingar och rapporter är symptomatiskt för ett samhälle med alltmer självförhärligande anspråk och en fixering vid status, makt, identitet och varumärken. Den konkreta kärnverksamheten, som borde stå i centrum utifrån ett professionsperspektiv, får enligt Alvesson ett lägre värde än själva policyritualen.
Statusjakt är emellertid inte den viktigaste förklaringen till policydokumentproduktionen. Under de senaste decennierna har det skett en tillväxtorienterad marknadsanpassning av offentlig verksamhet, med ökade krav på riktade resurser, tidsbesparing och resultatredovisning, sammanförda under den relativt vaga paraplybeteckningen New Public Management (NPM). Med tydliga mål kan framgångsuppfyllelsen enkelt mätas och bockas av. Det är här strategidokumenten kommer in i bilden.
Humtank har i ett annat sammanhang poängterat att en instrumentell syn på kunskap, en av konsekvenserna av NPM-kulturen, kan skapa ett system som uppmuntrar till att målen uppfylls mekaniskt utan att verksamheten utvecklas. För att illustrera detta vill jag lyfta fram ett citat vilket figurerar i Humtanks strategirapport, från den brittiska kulturteoretikern Sara Ahmed, som studerat jämställdhetsarbetet inom brittisk utbildningsförvaltning: ”you end up doing the document rather than doing the doing”. Som idéhistorikern Patrik Möller uppmärksammar ligger den ökade administrationen kring dokumentproduktion i linje med den målstyrningsrationalitet och evidensbaserade logik som sedan 2000-talet blivit normgivande för NPM-inspirerad offentlig verksamhet. Det är talande att i ett av de policydokument som rapportförfattarna studerade, vilket rör ett medelstort lärosätes riktlinjer för digital kommunikation med det omgivande samhället, så hamnar målet att ”sprida kunskap” först på tredje (och sista) plats. De överordnade målen handlar om att reflektera ”stolthet” och stärka lärosätets varumärke.
I den internationella litteraturen hänförs målstyrningsrationaliteten ibland till något än vidare än NPM, nämligen ett granskningssamhälle eller en ”audit culture”, en typ av självgranskande styrning med nyliberal prägel som genomsyrar allt och alla, inklusive universiteten. De intensiva redovisnings- och revisionskraven inom offentlig sektor skapar ett formaliserande av verksamheternas uppgift. Med hjälp av explicita målsättningar antas det bli enklare att mäta verksamhetens färdväg. Nya teknologier växer fram som styr genom att ”mäta, utvärdera, värdera, checka av, belöna och bestraffa”, som statsvetarna Maria Carbin och Malin Rönnblom sammanfattar det. De framhåller att de avregleringar inom forskningspolitiken som syftade till ökad autonomi för universiteten, paradoxalt nog lett till hårdare (själv)regleringar. Det har, skulle man kunna säga, blivit mindre (extern) ”government” men mer (intern) ”governance”. Jag tror därför att en utveckling av strategier där varumärket och den mediala strömlinjeformningen står i centrum, och som inte görs verksamhetsnära eller anpassat till lärosätets storlek och förutsättningar, riskerar att stjälpa snarare än hjälpa. Humtanks föreliggande rapport bör följdriktigt inte tolkas som en uppmaning till alla lärosäten att skapa manifesta strategier, eller att tankesmedjan talar om vilken strategi som är bäst. Strategier måste vara situationsberoende.
Dokument som bär upp strategier, policyer, målbilder och visioner, och som ständigt utvecklas och revideras, är hårdvaluta i granskningssamhället. Som isolerade artefakter löser emellertid inte policydokumenten problem i verkligheten, även om organisationer, som Ahmed poängterar, kan missta sina föreskrifter för verkligheten. I en kvantitativ textanalys från 2014 föresatte sig astrofysikern Bengt Gustafsson att studera de svenska universitetens så kallade skrytretorik. Resultaten visade att ju yngre och mindre ett lärosäte var, desto mer överdriven retorik tenderade det att använda på sin webbplats om att utbildning och forskning höll ”världsklass” eller var ”världsledande”. Generellt sett höll sig äldre universitet med något mindre floskler än yngre högskolor. Och ironiskt nog hade Karolinska Institutet, det enda svenska universitet som legitimt kunde göra anspråk på ”världsklass” (åtminstone utifrån det bibliometricentrerade rankningssystemet), den minst överdrivna retoriken.
Överfört till Humtanks strategirapport kan en slutsats dras att bäst humaniora inte per automatik bedrivs på universitetet med den stoltaste strategin. Under läsåret 2021–2022 tog Karlstads universitet fram en övergripande strategi för humaniora, men i dialog med lärosätets humanistiska institutioner, forskningsmiljöer och ämnen, och fann en medelväg genom att använda strategin som ett internt arbetsdokument snarare än officiell policy. Att formulera en sådan strategi kanske kan öka medvetenheten om humanioras reella utmaningar och ställning både lokalt och i ett större sammanhang.
Värdegrundsarbete utgår från den regel- eller pliktetik som varit dominerande i västerlandet i 2 000 år. Med definierade, fristående etiska normer skapas förutsättningar för transparens, rättssäkerhet och ansvarsutkrävande, då spelreglerna blir allmängiltiga och gemensamma. Men regeletiken kan få ytterst negativa konsekvenser när fristående mål helgar medel oberoende av sammanhang, som när lokalpolitikerna i en spansk kustort under covidpandemins första år beslöt att bespruta badstränderna med blekmedel. Allt växt- och djurliv utrotades, men de ansvariga försvarade åtgärden på klassiskt pliktetiskt manér med att den hade ”de bästa av avsikter” (att skydda människor från smitta). Ett alternativ till denna hållning i det humanistiska strategiarbetet skulle kunna vara att mer se de strategiska målen som dygder, som ledsagas av såväl en innovativt prövande hållning som erfarenhet och goda exempel och att man eftersträvar att handlandet naturaliseras som karaktärsdrag. Då undviker man förhoppningsvis att strategiarbetet, som kanske aldrig så mycket polerar humaniora som varumärke, bli ett alibi för att avveckla humaniora. Om strategidokumenten får karaktären av fristående regeletiska värdegrundsnormer finns risken att en framtida dekan eller rektor på jakt efter ett förädlat varumärke med homogen profilering, lägger ned de mindre ämnena och programmen i trygg förvissning om att lärosätet ändå har en fin strategi för humaniora.
Kristian Petrov, medlem i Humtank, docent i idéhistoria och lektor i kulturstudier vid Karlstads universitet.
Referenser:
Ahmed, Sara, ”You end up doing the document rather than doing the doing: Diversity, race equality and the politics of documentation”, Ethnic and Racial Studies, vol. 30, nr 4, 2007.
Alvesson, Mats, Extra allt!: När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka, Stockholm: Fri Tanke, 2019.
Alvesson, Mats, Tomhetens triumf, Stockholm: Atlas, 2009.
Alvesson, Mats och André Spicer, Dumhetsparadoxen: Den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar, Lidingö: Fri Tanke, 2018.
Carbin, Maria och Malin Rönnblom, ”Jämställdhet i akademin: En avpolitiserad politik?”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1–2, 2012, 77–94.
Gustafsson, Bengt, ”Om forskningsmarknaden och forskningens retorik”, i Bo Lindberg (red.), Vetenskapsretorik: Hur vetenskapen övertygar och övertalar, Interdisciplinaria 13, Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället, 2014, 115–131.
Lorenz, C., ”If you’re so smart, why are you under surveillance? Universities, neoliberalism, and New Public Management”, Critical Inquiry, vol. 38, nr 3, 2012, 599–629.
Möller, Patrik, ”En populistisk rationalitet? Kulturpolitiken, armlängdsprincipen och ’agnotologin’”. NCCPR 2021: The Nordic cultural model – revisited, rejected, reimagined, Högskolan i Borås, 11 november 2021.
Petrov, Kristian, ”När framtiden försvann: Coronakrisens filosofiska dimensioner”, i Kris & kunskap: Ett magasin från Karlstads universitet, Po Tidholm (red.), Karlstads universitet: Karlstad, 2020, 32–37. https://www.kau.se/files/2021-01/KAU_K%26K_210x280_Tillganglig_210118.pdf
Petrov, Kristian, Isak Hammar, Petra Ragnerstam och Leif Runefelt, ”Framtidens samhälle kräver ny syn på samverkan”, Universitetsläraren, 21 februari 2020. https://universitetslararen.se/2020/02/21/framtidens-samhalle-kraver-ny-syn-pa-samverkan/
Svensson, Jenny och Klara Tomson (red.), Kampen om kulturen: Idéer och förändring på det kulturpolitiska fältet. Lund: Studentlitteratur, 2016.
Sven Anders Johansson 
Gästskribent