”Ännu en lysande stjärna har gått oss förlorad. Lisbeth Larsson, outsägligt saknad, som knivskarp och kraftfull kollega och som varm och trofast vän.” Så skrev Johan Fornäs på Facebook den 18 oktober 2021, två dagar efter Lisbeth Larssons frånfälle. Fornäs slutsats är också min, en uppfattning som jag delar med många.
Lisbeth Larsson, Humtanks pristagare 2018, var en nydanande forskare, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och initiativtagare till Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (SKBL). Hon växte upp i Vara på västgötaslätten, tog studenten i Skara, studerade vid Göteborgs universitet men disputerade i Lund 1989. I avhandlingen, En annan historia: om kvinnors läsning och svensk veckopress, som kom ut i två upplagor, gjorde hon upp med litteraturvetenskapens ringaktning av såväl veckopress som de kvinnliga läsarna och lyfte ett tema som på olika sätt kom att bli ledmotiv i hennes forskning, nämligen människans behov av berättelser. Studien initierade en uppvärdering av såväl populärkultur som kvinnligt författarskap och efterföljarna på fältet har blivit många.
Lisbeth Larsson var feminist, både privat och i forskningen. I ett tidigt skede av sin forskarkarriär insåg hon att forskning om kvinnors skrivande och läsande, deras villkor och historia, har andra förutsättningar än motsvarande för män. Kvinnors dagböcker och annat autobiografiskt material är sällan systematiskt bevarat och förtecknat i arkiven. Underlag för sådan forskning är därför särskilt svårtillgängligt. I bibliografin Kvinnors självbiografier och dagböcker i Sverige. Bibliografisk förteckning 1650-1989 medverkade hon till att konkret tillgängliggöra sådant underlag; motsvarande ambition fanns med verket Nordisk kvinnolitteraturhistoria, där hon var en drivande kraft. I boken Sanning och konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna, som publicerades 2001, lyfte hon fram ett författarpar som på klassiskt vis framhävt det manliga skrivandet på bekostnad av det kvinnliga. I boken om Virginia Woolf, Promenader i Virginia Woolfs London, utvecklade hon metaberättelsen till dess rumsliga aspekter, en litterär geografi. Hon kunde därmed avtäcka platsers betydelse för Woolfs författarskap och på så vis vrida den livaktiga Woolf-forskningen i en annan bana än föregångarnas.
Parallellt med forskningen och de många förtroendeuppdragen var Lisbeth Larsson en uppskattad teater- och litteraturkritiker i dagspressen.
Lisbeth Larsson var en ständigt skrivande och reflekterande person. Universitetsarbetet innebar emellertid också undervisning av studenter, en sida av Lisbeth Larssons verksamhet som funnits med sedan 1970-talet. I samarbete med kollegor från konstvetenskap och historia utvecklade hon en kurs, Life-writing. Biografiska genrer i förvandling, som kombinerade studentundervisning med välbesökta offentliga seminarier. På så vis ville hon driva universitetets verksamhet som en angelägenhet för hela samhället. Det var inte en anpassning till universitetsledningens visioner utan helt och hållet en fråga om hederlig arbetsmoral. En verksamhet som lever på det allmänna ska också bidra med något i gengäld.
Efter pensioneringen från Göteborgs universitet lämnade Lisbeth Larsson med sin make huset på Vrångö i Göteborgs södra skärgård. De ville bo nära barnbarnen i Lund och återta umgänget med de gamla vännerna där. De förvärvade också ett hus i Skillinge. En fri och skrivande tillvaro utan institutionsplikter hägrade; ödet ville dock annorlunda.
De sista åren av Lisbeth Larssons liv färgades av sjukdom. Cancerdiagnosen var ett nattsvart dråpslag som dock inte hindrade henne från att själv föranstalta om hur begravningen skulle vara arrangerad och dra praktisk försorg om sina efterlevande. Men den sista tiden innebar också en tillbakablickande utvärdering. Det framgångsrika yrkeslivet hade varit stimulerande, men det hade också inneburit försakelser – så summerade hon sitt liv två veckor före bortgången. Lisbeth var inte rädd för att ställa de svåra frågorna, också till sig själv. Dock, vi som finns kvar är djupt tacksamma för hennes värv och verk, som lever vidare och fortsätter att inspirera.
Lisbeth Larsson avled den 16 oktober 2021 i Skillinge, 72 år gammal
Maria Sjöberg är professor i historia och mottog Humtankpriset tillsammans med Lisbeth Larsson 2018.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.