Samverkansideologin

Humtank släppte nyligen rapporten Forskningsförmedling: en humanistisk paradgren som handlar om vikten av och förutsättningarna för att den kunskap som produceras på lärosätena kommer samhället till del. Under hösten och våren publiceras inlägg som anknyter till rapporten. Kristian Petrov, medlem i Humtank och lektor i kulturstudier vid Karlstads universitet, reflekterar över förmedling och samverkan i en ideologisk kontext.

Vetenskapen producerar inte bara kunskap, utan även tillit och trovärdighet. En viktig metod för det senare är popularisering och kunskapsförmedling. Vetenskaplig tillit är avgörande i en demokrati där politiker och medborgare förväntas fatta informerade beslut, något som ofta framhålls inom forskningsfältet Public Understanding of Science (PUS). Men vad händer med vetenskapens trovärdighet när expertisens roll omvärderas?

Kommunikation av kunskap har under senare år omdefinierats till samverkan. Utåtriktat arbete beskrivs inte längre som förmedling, folkbildning eller spridning, vilket tidigare omnämnts som ”tredje uppgiften” i relation till forskning och utbildning. Samverkan rymmer förvisso kunskapsförmedling i sin definition (med en vid tolkning av ”kommunikation”), men det senare saknas ofta i begreppets praktiska användning eller allmänna förståelse. Där dominerar istället konnotationer som nätverkande, samarbete, nyttiggörande, verksamhets- och näringslivsanknytning och samhällelig drivkraft.

Enligt 2020 års forskningsproposition ska forskarna ha ett ”ömsesidigt utbyte” med det omgivande samhället. Samverkan handlar inte så mycket om att informera om kunskapen som att se till att den kommer ”samhället till nytta”. Det är likväl inte enbart ett tekniskt nyttotänkande med betoning på ekonomiska värden som ligger bakom. Det finns även en symmetritanke – ett dialogiskt utbyte bör ske mellan likställda parter. Detta kan i sig främja demokratin. Men vad händer med expertisen, det individuella ansvaret, och i förlängningen vetenskapens trovärdighet, när kunskapsproduktionen genomsyras av ett sådant ideal?

En ledtråd kan spåras i den ideologiska tidsandan generellt. Förutom ett ekonomiskt tillväxttänkande och en anti-auktoritär strävan efter symmetri finns andra faktorer bakom samverkansidén. Dessa kan sammanfattas som en oreflekterad misstro mot professionell autonomi, och kan spåras i vitt skilda sammanhang som ett progressivt men ibland kontraproduktivt värdegrundsarbete med universella förtecken; i en postmodernt influerad kritik av absoluta kunskapsanspråk; i granskningssamhällets fallenhet för extern resultatstyrning och kvalitetssäkring; och i höger- och vänsterpopulismens tendens att misstro vetenskapen med dess karakteristiska tillit till professionsgrundad expertis.

1990-talet innebar ett systemskifte inom svensk skola. I den statliga utredningen Skola för bildning beskrevs lärarens uppgift inte längre som att ”lära ut”, det vill säga förklara och berätta, utan mer som att stödja och stimulera. Omvänt skulle eleven upptäcka och undersöka, snarare än lyssna och förstå. Lärandet blev mer en dialog, med läraren som handledare istället för instruktör. Följdriktigt skulle läraren välja material och metoder ”tillsammans med eleverna”. Kunskapen konstruerades gemensamt, inom ett symmetriskt ”verksamhetssystem”.

Paradigmskiftet fick även fysiska konsekvenser för klassrummen. De snörräta raderna framför en kateder, som riktade elevernas kroppar och blickar mot den som ledde undervisningen, läraren, togs bort. Istället slogs skolbänkarna ihop till ö-formationer som underlättade diskussioner elever emellan. Det ökade elevinflytandet passade också som handen i handsken på nyliberalismen, där medborgarna förvandlas till kunder.

Paradigmskiftet inom skolan har dock kritiserats. Pedagogikforskaren Jonas Linderoth menar att det var den teoretiska omsvängningen beskriven ovan som kanske mest bidragit till läraryrkets sjunkande status. Barnet – bildningen, kunskapen och erfarenheten – slängdes ut med badvattnet – vad som enligt den nya tidens ideal framstod som auktoritära rester av ett alltför teoricentrerat, faktaorienterat och icke-reflexivt lärande. Vad som stod på spel var också, vill jag tillägga, själva skolan – liksom vetenskapen – som en producent av trovärdighet.

En viktig uppgift hos vetenskapen, vid sidan av att belysa och förklara komplexitet, samt att erbjuda lösningar på såväl tekniska som sociala problem, är att producera trovärdighet och tillit kring offentliga beslut. I den klassiska förmedlingen, där den som kan något berättar om detta för den som inte kan, reproduceras en sådan trovärdighet. Men trovärdighet och tillit byggs också upp av deltagande, samarbete och öppenhet vilket visar att en mer asymmetrisk förmedling och mer symmetriska samverkansaspekter snarare kan befrukta än stå i motsättning till varandra.

I samtidens populistiska kritik av experter, och de institutioner som bär upp dessa och syftar till att balansera makten, uppenbaras själva kunskapen som suspekt. Den reduceras till ett utslag av agendadriven och anti-folklig ”elitism”. Ironiskt nog hämtar den populistiska kritiken näring från 1990-tales föregivet anti-auktoritära pedagogiska omorientering. I ett demokratiskt samhälle behövs dock såväl transparenta mål- och värdekonflikter, som avhandlas i debatter och val, som solida faktaunderlag. Här kommer den tillitsskapande akademiska kunskapsförmedlingen in i bilden. Det är nämligen den som kalibrerar medlen i förhållande till de önskade målen. Att peka ut dem som besitter kunskap, och har som kall att förmedla denna, som representanter för ett särintresse eller en auktoritär tradition, undergräver den demokrati man påstår sig tjäna.

Kristian Petrov, medlem i Humtank och lektor i kulturstudier vid Karlstads universitet.

Referenser

Styrdokument

Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige, prop. 2020/21:60. https://www.regeringen.se/49f492/contentassets/da8732af87a14b689658dadcfb2d3777/forskning-frihet-framtid–kunskap-och-innovation-for-sverige.pdf

Lundgren, Ulf P. et al. (1996). Grundskola för bildning: Kommentarer till läroplan, kursplaner och betygskriterier. Skolverket: Stockholm, 11.

Skola för bildning: Huvudbetänkande av läroplanskommittén, SOU 1992:94.  https://lagen.nu/sou/1992:94#PS8.

Källor till det pedagogiska paradigmskiftet

Dysthe, Olga (1996). Det flerstämmiga klassrummet: Att skriva och att samtala för att lära. Lund: Studentlitteratur.

Eliasson, Anette och Rigmor Lindö (1999). Det öppna lärorummet: Som grogrund för kunskapande. Stockholm: Skolverket (Liber Distribution).

Pekpinnens död: Om problembaserad inlärning (1993). Dyade, nr 3 (specialnummer i svensk översättning).

Forskning och debatt inom pedagogik och Public Understanding of Science (PUS)

Hunt, Kathleen P. et al. (2018). ”Exploring the Role of Trust and Credibility in Science Communication: Insights from the Sixth Summer Symposium on Science Communication”. 6th Iowa State University Summer Symposium on Science Communication, 7–9 juni. https://dr.lib.iastate.edu/server/api/core/bitstreams/0e62693e-24c1-425b-b81d-c8d763f3e600/content

Linderoth, Jonas (2016). ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer”, DN, 25 augusti,  http://www.dn.se/debatt/jag-ber-om-ursakt-for-90-talets-pedagogiska-ideer/

Sfard, Anna (1998). ”On two metaphors for learning and the dangers of choosing just one”, Educational Researcher, 2(27).

Säljö, Roger (2000). Lärande i praktiken: Ett sociokulturellt perspektiv, Stockholm: Norstedts akademiska förlag.

Säljö, Roger (2005). Lärande och kulturella redskap: Om lärprocesser och det kollektiva minnet, Stockholm: Norstedts akademiska förlag.

Ideologikritik av granskningssamhället, värdegrundsarbete, New Public Management och populism

Alvesson, Mats (2019). Extra allt!: När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka, Stockholm: Fri Tanke.

Belfiore, Eleonora (2004). ”Auditing Culture”, International Journal of Cultural Policy, vol.10, nr 2.

Lorenz, C. (2012). ”If you’re so smart, why are you under surveillance? Universities, neoliberalism, and New Public Management”, Critical Inquiry, 38.

Möller, Patrik (2021). ”En populistisk rationalitet? Kulturpolitiken, armlängdsprincipen och ’agnotologin’”. NCCPR 2021: The Nordic cultural model – revisited, rejected, reimagined, Högskolan i Borås, 11 november.

Wikforss, Åsa (2023). ”Populistiska politiker pekar ut experter som en agendadriven elit”, DN, 18/4. https://www.dn.se/kultur/asa-wikforss-populistiska-politiker-pekar-ut-experter-som-en-agendadriven-elit