Djupare kunskaper om humanioras historia behövs för att ge en mer nyanserad bild av vilken roll dessa vetenskaper dels har spelat och dels kan komma att spela i framtiden. Det menar Hampus Östh Gustafsson, doktorand i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet vars avhandlingsarbete tar ett samlat grepp på svenska humanioradebatter från 1930- till 1970-talet. Därmed fortsätter diskussionen om vad det nya fältet Humanioras historia har att erbjuda såväl forskning som samhällsdebatt här på Humtanks blogg.
På senare tid har det efterfrågats nya grepp om humanioras historia. Ett nytt internationellt forskningsfält har etablerats, och som Isak Hammar nyligen rapporterade om på Humtanks blogg utvecklas också skandinaviska kontakter i liknande syfte. Ambitionen är att få till stånd en mer sammanhållen och empiriskt fokuserad, men samtidigt transnationell forskning om humanioras roll och legitimitet i samhället ur ett historiskt perspektiv. Dessa initiativ är angelägna, bland annat för att svara på en ny våg av misstro mot delar av det humanistiska fältet – en misstro som inte sällan åtföljs av generaliserande kritik och förenklande påståenden om vad humaniora är.
Att humanister finner sig vara under attack är givetvis inget nytt under solen, men ofta har tongångarna varit onödigt alarmistiska. Idag får nog humanioras utsikter snarare sägas vara relativt goda om de betraktas inom ramen för svensk kunskapspolitik (lokala nedläggningshot till trots). Humanioras situation ser ofta olika ut i olika universitetsmiljöer och skiljer sig avsevärt åt mellan olika nationella kontexter. Historiskt sett går det emellertid inte att förneka att humaniora vid upprepade tillfällen upplevts som marginaliserade och ibland föraktade jämfört med andra vetenskaper. Karikatyrer av humanister har till exempel använts flitigt i populärkulturella sammanhang. I ett avsnitt av den omåttligt populära tv-serien The Big Bang Theory varnas huvudkaraktären, fysikern Sheldon Cooper, av sin flickvän för att hans bristande engagemang inför ett fundraising-event skulle kunna medföra att donationerna istället tillfaller den geologiska institutionen, ”Or worse, it could go to the liberal arts”. ”No!”, protesterar han, medan hon fortsätter: ”Millions of dollars being showered on poets, literary theorists and students of gender studies”. Scenen avslutas så med att Cooper i vämjelse lamenterar: ”Oh, the humanities!”
Djupare kunskaper om humanioras historia behövs för att ge en mer nyanserad bild av vilken betydelsefull roll dessa vetenskaper faktiskt har spelat och potentiellt kan spela. Det nämnda forskningsfältet kan förstås som ett sådant aktivistiskt initiativ för att stärka humanioras legitimitet och sticka hål på seglivade myter om dess onyttighet. I det första numret av tidskriften History of Humanities identifierade de nederländska redaktörerna med Rens Bod i spetsen ”a potential for a large community of scholars and researchers to make their cause more tangible through reflecting on their own history in a new constellation”. Som Isak Hammar också påpekade har ett nytt steg i institutionaliseringen av humanioras historia tagits genom en professur vid universitetet i Leiden. I samband med tillsättningen fick innehavaren, Herman Paul, frågan om det var en slump att den inrättas i ett skede då humanioras situation väckt stora rubriker (vilket varit fallet i just Nederländerna där studenter och lärare protesterat mot nedskärningar). Paul svarade: ”No, it’s no coincidence! Whenever the humanities are under pressure, people start asking philosophical and historical questions about what the humanities actually are, where they come from and what benefit they are to society. That was the case in the 19th century, in the middle of the 20th century and now once again.” (https://www.universiteitleiden.nl/en/news/2018/12/herman-paul-appointed-professor-of-history-of-the-humanities) Iakttagelsen har bäring även på svensk humaniora. När litteraturhistorikern Carl Fehrman recenserade den berömda antologin Humaniora på undantag? (1978) i en understreckare i Svenska Dagbladet tog han fasta på att: ”När en vetenskapsgren befinner sig i kris är tiden inne att skriva dess historia. Ty en vetenskap som vägrar att se sitt förflutna, har ingen framtid.” Det här är alltså långt ifrån första gången humanister svarar på upplevda attacker genom att vända sig till sin egen historia.
Givetvis har det redan tidigare funnits viktiga plattformar som tidskriften History of the Human Sciences, men det nya fältet kring History of Humanities har bidragit till en mer solid infrastruktur för denna typ av forskning. Även om fältet hittills inte har varit särskilt teoretiskt nydanande har det skapat förutsättningar för en mer fokuserad forskning genom att tillhandahålla en tydlig samlingsplats som samtidigt tillåter stor empirisk flexibilitet. En till synes enkel men viktig metodologisk manöver som uppmuntrats är empiriska helhetsgrepp på humaniora i kontrast till tidigare forskning som ofta varit knuten till enskilda discipliner, institutioner eller aktörer, men ibland också varit alltför generationsbunden och rentav anekdotisk. I mitt eget pågående avhandlingsprojekt om humanioradebatter i Sverige från 1930- till 1970-talet tar jag just ett sådant grepp genom att mer systematiskt följa hur humaniora uppfattats och omförhandlats som en övergripande diskursiv formation, det vill säga hur humaniora aktualiserades som en bredare kategori, i kunskapspolitiska debatter. Det är också viktigt att sträcka ut det historiska blickfånget som ibland blivit låst vid förändringar efter det mytomspunna ”1968”. Genom att uppmärksamma hur humaniora uppfattades och legitimerades över en längre period under 1900-talets mitt går det att göra flera intressanta – och något kontraintuitiva – iakttagelser.
Exempelvis förutsätter många att humanistiska ämnen tenderar att åsidosättas under svåra ekonomiska tider. Till detta kan man dock lägga att svenska humanister även under de efterkrigstida rekordåren upplevde sig vara ansatta från olika håll. I pressen debatterades inte minst det så kallade ”humanistproblemet” som jag nyligen redogjort för i en artikel i History of Humanities (https://www.journals.uchicago.edu/doi/full/10.1086/699299). Debatterna föranleddes av den så kallade studentexplosionen då allt fler unga sökte sig till högre utbildning. Behovet av humanister på framtidens arbetsmarknad förväntades härmed bli övermättat; de kom att utmålas som ett problem som den svenska välfärdsstaten behövde hantera. Detta stod i kontrast till andra typer av akademiker som på ett helt annat sätt förväntades kunna ställas i samhällsnyttans tjänst och skrivas in i tidens ljusa framtidsförhoppningar. Arbetsmarknadsproblemen bottnade också i att humaniora sågs som en ”utpräglad kvinnlig utbildningsform”, för att tala med sociologen och ordföranden för 1955 års universitetsutredning Torgny T. Segerstedt. Många humanistiskt utbildade kvinnor som tidigare stått utanför förväntades nu göra sitt inträde på arbetsmarknaden, vilket väckte farhågor om anpassningsproblem. Denna feminina kodning av humaniora är värd att uppmärksamma, inte minst som Marie Demker i början av januari efterlyste en studie över tid angående kvinnors intresse för humanistisk utbildning (http://humfakdekan.blogg.gu.se/).
Den efterkrigstida debatten om humanistproblemet understryker också ett annat intressant fenomen. Särskilt i amerikansk debatt brukar sviktande tillströmning av studenter ses som en indikator på en försämrad ställning för humaniora. Men i det här fallet var det alltså ett överskott på humanister som uppfattades vara problemet. Vidare kan nämnas att en avgörande faktor till att humanister inte kände sig uppskattade och exkluderades från politikens framtidsberättelser bestod i en påtaglig inkompatibilitet med den svenska socialdemokratins ideal vid den här tiden. Humaniora ansågs representera en traditionell form av aristokratiskt, borgerligt samhälle, vilket gjorde det svårt att se hur humanistisk forskning och utbildning kunde bidra till ett progressivt välfärdsprojekt. Nyliberala vindar och socialdemokratins försvagning under 1900-talets senare decennier lyfts gärna fram som orsaker till de problem humaniora brottas med idag, men här är det alltså viktigt att också uppmärksamma marginaliserande mekanismer med mer djupgående historiska rötter. Kanske var det så att humaniora i ett betydligt tidigare skede kom på tvären mot en särpräglad svensk modernism?
Humanioras tilltänkta samhällsroll har utan tvekan förändrats över tid och varit nära bunden till politiska konjunkturer. Många humanister har sedan länge legitimerat sig genom att bejaka en politisk outsiderroll, till exempel genom att mobilisera kritisk teori, efter att tidigare under 1900-talet alltså ha kritiserats för elitism och traditionalism. Nu tycks humanister emellertid vara föremål för en sorts etablissemangskritik på nytt (se t.ex. https://www.svd.se/elitmisstro-gar-hand-i-hand-med-kunskapsforakt). För att svara på detta är det viktigt att känna till hur dessa förhållanden skiftat i det förflutna; på så vis blir det möjligt att nyansera och bättre försvara humanioras nuvarande och möjliga värde.
Ett försvarsargument som särskilt stått i centrum på 2000-talet, starkast formulerat av den amerikanska filosofen Martha Nussbaum, är att humaniora spelar en oumbärlig roll för det demokratiska samhället. Argumentet har även fått fäste i svensk debatt, exempelvis här på Humtanks blogg (http://humtank.se/pisa-och-humanioras-matbarhet-2/). I mitt avhandlingsprojekt riktar jag särskilt in mig på detta humanioras förhållande till demokrati eftersom det historiskt sett varit långt ifrån så givet positivt som det kan framstå utifrån nutida debatter. Humaniora erhöll till exempel starkt legitimitet och mobiliserades på bred front i Nazityskland, och många humanisters rykte svärtades efter kriget ned av deras tidigare täta förbindelser med den tyska akademiska världen. På sätt och vis skulle man därför kunna hävda att ett av humanioras legitimitetsproblem under svenskt 1900-tal bestod i anpassningen till ett samhälle med demokrati som överideologi. Tidigare hade humanister förvisso ansetts kunna leda den demokratiska massan ”ovanifrån”, men i ett samhälle som under efterkrigstiden också odlade ett starkt egalitärt etos krävdes en ny typ av demokratisk relation. Så småningom kom detta att tillhandahållas genom den kritiska outsiderrollen, ”underifrån”, enligt vilken humaniora mobiliseras som något besvärligt, som väcker ett slumrande samhälle till liv och håller demokratin i schack. Kanske är denna roll nu viktigare än någonsin att spela i ett tidevarv präglat av tilltagande populism och epistemologisk osäkerhet, men det är också viktigt att förstå hur den har utvecklats historiskt och att den därmed på intet sätt är självklar. Det ger oss humanister en ödmjukhet inför vårt eget värv, men förhoppningsvis också möjligheten att med större precision formulera vårt samhällsrelevanta uppdrag.
Hampus Östh Gustafsson