Lina Nyroos

Idag (2015-03-25) skriver statsvetarna Sten Widmalm och Sverker Gustavsson på DN Debatt under rubriken ”Pisa-anpassad skola urholkar självständighet och tolerans”. De menar att man i jakten på bättre resultat i Pisaundersökningen stirrar sig blind på kortsiktiga framgångar, och glömmer vad kunskaper i andra ämnen än matematik och naturvetenskap ger på längre sikt.

(Bild: Wikimedia Commons)

Pisa. Lutar betänkligt.

Eftersom en ökning av matte och NO i skolan sker på bekostnad av humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, måste man vidga ekvationen till att se vad detta skulle komma att ha för konsekvenser. Precis som Widmalm och Gustavsson tycker jag att det är beklagligt att Sveriges politiker inte kan se bortom provresultaten och problematisera hela skolans mål och mening. Vill vi stirra oss blinda på resultaten från ett prov som mäter vissa ämnen, eller vill vi se till vilka kunskaper och färdigheter skolans samlade utbildning leder till?

Vidare hänvisar Widmalm och Gustavsson till Ravitch och Zhao, två utbildningsforskare som menar att »en överdriven tilltro till mätningar av det slag som Pisa representerar leder till hämmad kreativitet, osjälvständigt tänkande, brist på innovationsförmåga, fusk, korruption, och utbrända elever och lärare». Widmalm och Gustavsson refererar också till forskning i Toledo-projektet vid Uppsala universitet om att det finns ett samband mellan politisk tolerans och länders resursbrist eller auktoritära styre. Politisk tolerans kan ses som ett mått på demokrati, där Kina fungerar som ett bra exempel på hur ett auktoritärt styre leder till ett samhälle med låg politisk tolerans. (Men lyckas väl i Pisa-undersökningen…)

Som humanist jublar jag naturligtvis vid köksbordet när sambandet mellan humanistisk kompetens och demokrati kommer på tal. Som forskare i ett humanistiskt ämne är jag övertygad om att det föreligger ett dialogiskt samband mellan humaniora och demokrati, där det ena förutsätter det andra. Kunskaper i humanistiska ämnen genererar förståelse för människor och deras förutsättningar förr och nu, samt om människan som social och kulturell varelse. Förutsättningar för att utveckla dessa kunskaper – det vill säga en skola som premierar elevernas utvecklande av reflektion, kritiskt tänkande och förmåga att argumentera – kan bara finnas inom ramen för en demokrati. Åt andra hållet gäller att ett demokratiskt samhälle i mångt och mycket definieras av en syn på människan och hennes villkor som central i samhället. Vad vore det för vits med att låta folket styra om man inte trodde att det är just folkets villkor och förutsättningar som är centrala för utformandet av ett samhälle?

Företrädare för humanistiska ämnen får ofta dra en lans för värdet av humanistisk kompetens, då våra ämnen emellanåt anklagas för att vara flummiga och frånkopplade samhällelig relevans. En anledning till det är att humanistisk kompetens är svår att definiera och därmed svår att mäta. Att säga att humaniora ägnar sig åt ”människan och hennes villkor” är allt och inget. För att göra humanistisk kompetens lättare att definiera kan vi vända oss till citerade Ravitch och Zhao som nämner tre förmågor som utmärkande för humanistisk kompetens: kreativitet, självständigt tänkande och innovationsförmåga. Att vi i en demokrati värdesätter att individerna kan utveckla dessa förmågor är nog tämligen okontroversiellt. Men att vi inte kan mäta dem i lika hög grad som vi, åtminstone i den Pisa-stöpta formen, kan mäta matematikkunskaper är inte argument nog för att långsamt sopa ut de humanistiska ämnena på trappan.

Humanistisk kompetens ger måhända inte utslag i Pisaundersökningen, men den är en förutsättning för demokrati.