Humanioras historia – ett nytt fält?

Foto: J. Zamora

Behöver vi ta ett nytt grepp på humanioras historia? Den 29 november samlades ett drygt tjugotal forskare från Sverige, Norge och Danmark till en workshop anordnad av Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet i syfte att diskutera denna fråga. Sammankomsten bjöd på en rad infallsvinklar och perspektiv värda att reflektera över. Mycket talar också för att ett nytt angreppssätt vore angeläget.

 

Hur berättar vi egentligen humanioras historia och i vilken mån är narrativet underbyggt av empiriska studier? Erbjuder humanioras historia, som arrangörerna formulerade saken, kunskap för reaktion eller reform? En central utgångspunkt för workshopen var frågan om vilken samhällsroll som humaniora tilldelats, men också hur humanister, politiker och allmänhet sett på humanioras möjligheter och begränsningar i olika tider. När och i vilka sammanhang betraktas humanister som bakåtsträvare respektive framtidsbyggare? Flera bidrag under dagen erbjöd nya insikter i hur yttre krafter frammanat olika legitimeringsstrategier för humanister och hur dessa betingats av den specifika historiska kontexten.

 

Workshopens breda anslag inbjöd till såväl historiska reflektioner som till frågan om hur humanistisk kunskap bäst mobiliseras idag. I en inledande presentation av de bakomliggande drivkrafterna till symposiet lyfte Anders Ekström, professor i Idé- och lärdomshistoria och Thomas Karlsohn, docent i samma ämne och tillika Uppsalas representant i Humtank, fram att humanioras samhällsroll tycks ha stärkts under senare år. Förväntningarna på att humaniora ska kunna bidra mer aktivt i vår tids samhällsutmaningar blir allt större. Som exempel framhölls tydligare formuleringar kring humanioras samhällsroll i t.ex. forskningspropositionen Kunskap i samverkan. Nya, integrativa forskningsmiljöer och tvärvetenskapliga fält pekar, menade Ekström och Karlsohn, i samma riktning. Men samtidigt påtalades att vi i mångt och mycket saknar en empiriskt grundad forskning som belyser humanioras historiska utveckling och samhällsroll, inte minst för att bryta ett anekdotiskt krisnarrativ som många har svårt att skaka av sig. Humanister har historiskt sett haft tunt skinn, menade Ekström. Det har funnits en känslighet för hur vi behandlas av yttre aktörer.

 

Ett sätt att ge dagens humaniora mer stabil mark att stå på är att kartlägga dess historia mer konsekvent. Humanioras historia har förstås varit föremål för forskning tidigare, men icke desto mindre har ett nytt forskningsfält utkristalliserats internationellt under beteckningen History of humanities. Formeringen av detta fält, som utgått från University of Amsterdam (och i hög grad från professorn i digital humanities, Rens Bod) ger anledning att ställa frågan om vi behöver en ny ansats även i Skandinavien. Fältet har utmynnat ur en rad årliga konferenser under titeln ”The Making of the Humanities”. Den sjunde i ordningen, i vilken jag själv och en rad andra forskare från Sverige deltog, anordnades i mitten av november. Det finns inga tvivel om att fältet svarat mot ett behov inom forskarsamhället. Konferensen som stadigt växer (2018 slog man rekord med 144 presentationer) illustrerar den imponerande bredd som forskningen om humanioras historia idag visar upp, kronologiskt och metodologiskt; från medeltida konsthistoria till diskussioner om hur humanioras historia bäst skrivs med hjälp av digitala metoder och verktyg. Mellan ytterligheterna rymdes föredrag om kontaktytor för humaniora mellan Asien och Väst, gränsdragningar mellan humaniora och naturvetenskap och humanioras pedagogiska funktion. En rad paneldiskussioner grep sig an frågor som rörde humanistens persona och vilka vetenskapliga dygder som dominerat under vissa tider eller hur humanistisk kunskap cirkulerar och verkar i samhället. Allt detta jämte sessioner om historie-och litteraturvetenskapens, filologins, arkeologins och lingvistikens historia.

 

Ambitionen med History of humanities som det formulerats av Rens Bod och hans kollegor kan sammanfattas som å ena sidan en vilja ge nödvändiga globala perspektiv på humanioras historiska utveckling och å andra sidan som ett försök att integrera humaniora i naturvetenskapens historia. I mer programmatiska texter i den nystartade tidskriften History of humanities och i den välrenommerade vetenskapshistoriska tidskriften ISIS har tankefiguren ”de två kulturerna” varit en bärande utgångspunkt. Därmed tangerar alltså humanioras historia såväl vetenskaps- som universitetshistoria, men också tidigare forskning om specifika discipliner. Det bör tilläggas att precis som under workshopen i Uppsala, uttrycker redaktörerna för History of humanities – trots alarmerande trender vad gäller krympande studentantal och budgetar – sina förväntningar på humanioras möjligheter: ”These are exciting times for the humanities”, som första meningen i första numret av egna tidskriften lyder. Man är benägen att hålla med, inte minst med tanke på att det nu instiftats en ny professorsstol i ämnet vid universitetet i Leiden, tilldelad en av fältets flitigaste forskare Herman Paul.

 

Låt oss vända tillbaka till Sverige och Uppsala. Hur kan det nederländska budet på hur humanioras historia bäst utforskas och skrivs överföras på svensk eller skandinavisk botten? En tematisk översikt av de ämnen som belystes i ett dussintal papers under workshopen i Uppsala visar även den på en imponerande bredd liksom på fruktbarheten i ett samlat grepp. Bland annat diskuterades hur produktiv humanioras ständiga kris varit för dess kritiska samhällsroll; hur humanistisk kunskap cirkulerade i efterkrigstidens offentlighet; förhållandet mellan humaniora och kulturpolitik under 1960-talet; samt humanistisk kunskap i svensk försvarsforskning. Även den skandinaviska jämförelsen lovar mycket. En av arrangörerna, Hampus Östh Gustafsson, doktorand i idé- och lärdomshistoria, diskuterade hur humaniora exkluderats från den svenska välfärdsstatens framtidsberättelser (Östh Gustafsson har även skrivit en artikel på angränsande tema i ovan nämnda History of humanities som varmt kan rekommenderas) och Fredrik W. Thue, professor vid OsloMet gav en fascinerande bild över det ”samhälleliga kretslopp” i Norge där dylika spänningar mellan humaniora och övriga samhällskrafter varit avgörande. Därtill lämnades en rad historiografiska bidrag och förslag på vägar framåt (bland annat från Anna-Victoria Hallberg som tidigare skrivit i den här bloggen gällande elitsatsningar inom humaniora, det ämne hon också presenterade i sitt paper).

 

Mot slutet av dagen gav Sverker Sörlin, professor vid KTH, en sammanfattning där han bland annat betonade vikten av att komma bort från det anekdotiska och med hjälp av empiriska studier generera mer kunskap om humanioras historia. Han påtalade också behovet av att se humanioras historia ur ett större, mer komplicerat perspektiv, som knutet till starka samhällskrafter som utbildning och demokrati och som integrerat i ett bredare samtal om kunskapens organisering och, som Sörlin träffande uttryckte det, oscillation.

 

Varken konferensen eller workshopen erbjöd några tydliga svar på vad som är radikalt nytt med humanioras historia. Intrycket från Amsterdam var delvis att History of humanities är så inkluderande att det är svårt att säga vad som inte inbegrips. Frågan hur ett skandinaviskt forskningsområde bäst bör formuleras lämnades också obesvarad i Uppsala. Men sådana invändningar skjuter delvis bredvid målet. Snarare än som ett sammanhållet, avgränsat och programmatiskt forskningsprogram, ligger värdet av humanioras historia snarare i att förnyad energi och nya tvärvetenskapliga perspektiv skjuts in i ett delvis stagnerat fält och i en historieskrivning som vi tar för given. Den energin lovar inte bara att ge nya värdefulla historiska insikter, utan också berika dagens humaniora och dess samhällsposition. Låt oss hoppas att diskussionen fortsätter!

 

Lästips:

Rens Bod, Julia Kursell, Jaap Maat & Thijs Weststeijn, “A New Field: History of Humanities”, History of Humanities, 1:1, 2016, s. 1–8
 
Rens Bod & Julia Kursell, “Introduction: The Humanities and the Sciences”, Isis 106, 2015, s. 337–340
 
Anders Ekström, ”A Failed Response? The Humanities in Transition”, Akademisk kvarter 13, 2016, s. 14–24.
 
Sverker Sörlin, ”Humanities of Transformation. From Crisis and Critique towards the Emerging Integrative Humanities”, Research Evaluation, 2018, s. 1–11.
 
Hampus Östh Gustafsson, ”The Discursive Marginalisation of the Humanities. Debates on the Humanist Problem in the early 1960s Swedish Welfare State”, History of Humanities, 3:2, 2018, s. 351–376.