Vad är en humanist? Enligt Svenska Akademien är det ”en person vars utbildning främst inriktats på ämnen med nära anknytning till människan som kulturvarelse” samt som ”betonar vikten av respekt för människans värdighet och rättigheter”. I ljuset av generativ AI får det en helt ny dimension.
AI är en teknologi som för med sig stora problem: antidemokrati, fascism och vapenindustri, klimatpåverkan och exploatering. Generativ AI utgör också ett hot mot människan som kulturvarelse, mot språket, litteraturen och kulturen – allt det vi humanister värnar om. Och genom medias klickbeten matas vi med techbolagens narrativ, anti-humanister som inte har mänsklighetens goda, utan vinstmaximering, som mål. Man hävdar att AI är en teknologi vi inte kommer att klara oss utan, att maskinen hela tiden blir bättre och kommer att ta alla våra jobb – ett närapå övernaturligt, intelligent väsen med eget medvetande som snart ersätter oss människor. Ja, ni känner igen rubrikerna.
ChatGPT och andra språkmodeller har blivit en del av folks vardag. Till en kostnad av en kanna vatten och enorma mängder el kan man fråga maskinen vad som helst och slippa tänka eller skapa något på egen hand, till exempel en text. Texten som genereras är en komplicerad gissningslek, ett gäng 1:or och 0:or som baserat på sannolikhet (och tidernas största stöld då techbolagen plundrat upphovspersoners verk för att träna språkmodellerna) radar upp ord som blir till fraser, meningar och i värsta fall något man i kommersialiseringens namn kallar för litteratur och kultur. AI-svenskan tar över alltmer – vi möts av den så fort vi slår upp någon av de stora dagstidningarna.
Det finns många som tycker att denna AI-svenska duger, inte minst tids- och pengapressade bokförlag. Som ordförande i Sveriges författarförbunds översättarsektion har jag ägnat de senaste åren åt att följa språkmodellernas inträde i litteraturen. Mina översättarkollegor runtom i världen vittnar om färre uppdrag, när förlagen ger ut allt mindre översatt litteratur, något som är ett direkt hot mot kulturell mångfald och i förlängningen demokratin. Folk lyssnar därtill alltmer på ljudböcker och pengarna hamnar i strömningstjänsternas fickor istället för hos förlagen och upphovspersonerna. Det har helt enkelt blivit för dyrt att översätta litteratur.
I ett misslyckat försök att minska kostnader och öka effektiviteten har några svenska förlag börjat experimentera med generativ AI, gärna med barn och ungdomar som försökskaniner. Man anlitar företaget Nuanxed eller använder generativ AI på förlaget för att plöja litteraturen genom samma språkmodeller som olovligt har tränats med de texter vi författare och översättare skapat. Post-redaktörer försöker sedan rädda texten, ett omöjligt uppdrag. Att förlagen försöker dölja AI-inblandningen genom att kalla redaktören för översättare, eller till och med hittar på fiktiva namn för ”översättaren”, leder också till upphovsrättsliga problem, till exempel vem som har rätt till biblioteksersättning.
Resultatet blir som ovan, en radda 1:or och 0:or utan helhet eller kulturella kontexter. Den omsorg, kärlek och empati som är hela grunden för litteraturen sätts åt sidan. Litterär översättning är ett noggrant hantverk som först måste mötas av och gå genom en människa och humanist. Det är ett hantverk som nu är hotat.
I mars satt jag i ett panelsamtal på Humanioradagarna vid Uppsala universitet och diskuterade AI och översättning tillsammans med översättaren och Augustprisvinnaren Nils Håkansson, studierektor på TÖI Jan Pedersen och EU-översättaren Johan Martelius. I salen satt humaniorastudenter och lyssnade, mitt i sin utbildning och oroliga för framtiden – är AI bara en bubbla, eller kommer den att ta alla våra jobb? Jag försökte gjuta mod i dessa studenter, för aldrig har humaniora varit så viktig som den är nu.
Just nu låter vi icke-experter och anti-humanister leda diskursen. Vi språkvetare och humanister måste hitta vårt självförtroende och göra det som enligt Svenska Akademien definierar oss: Betona vikten av respekt för människans värdighet och rättigheter. Vi måste positionera oss som de verkliga experterna, ta över narrativet och våga säga nej. Nej, AI-svenska duger inte. Nej, generativ AI kan inte användas till allt, särskilt inte inom vårt område. Det är det modet vi måste rusta våra humaniorastudenter med.
Ett första steg är att ifrågasätta teknologin – vad ska vi ha den till? Svenska universitet använder till exempel CoPilot under förevändningen att det ska effektivisera och spara tid. Cal Newport, professor i datavetenskap, påvisar det motsatta. I sin podd AI reality check granskar han också all missvisande information om AI, allt det som får AI-bubblan att växa och spär på techbolagens narrativ.
Ett andra steg är att begränsa användningsområdena för generativ AI. Teknologin är enormt resursslukande och spaningen är att den i slutänden kommer bli svindyr – det är inte hållbart att låta den växa okontrollerat. Dess plats inom kultur och humaniora måste därför skarpt ifrågasättas.
Vi humanister måste kliva fram och framhålla människans rättigheter som kulturvarelse. Det gör vi genom att slå vakt om vårt eget kunskapsområde: om språket, kulturen och litteraturen.
Cecilia Berglund Barklem, litterär översättare
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Hanna Söderlund