På Humtanks blogg har det tidigare rapporterats om det framväxande forskningsfältet History of Humanities. I det här gästinlägget ger Hampus Östh Gustafsson en skildring av de diskussioner som nyligen fördes om fältets globala möjligheter och utmaningar vid en konferens i Kapstaden. Sydafrikas konfliktfyllda historia gav en särskild inramning och det visade sig snart att det talas om humanioras kris även där. Konferensens polycentriska fokus öppnade dock upp för nya sätt att ta sig an humanioras historia och nuvarande tillstånd.
Att humanioras villkor varierar i tid och rum borde vara en ren självklarhet – ändå tas häpnadsväckande lite hänsyn till denna triviala utgångspunkt. Som resultat blir debatter om humanioras tillstånd ofta vaga eller skjuter om varandra. Det har nyligen gjorts försök att ta nya grepp om ämnenas påstådda kris, särskilt hur den ska tolkas ur ett globalt perspektiv. Men sådana komparativa projekt behäftas av svårigheter. På samma sätt som det är riskfyllt att tala om humaniora som en monolit uppkommer problem i samband med transnationella jämförelser av miljöer med varierande akademiska system och kunskapskulturer. Är det verkligen samma kategorier som jämförs?
Mot den bakgrunden träffades forskare inom fältet History of Humanities den 21–23 november för konferens vid University of Cape Town. Fältets företrädare har ivrigt markerat en ambition att vara globalt inkluderande. Årets tema, ”Decentralizing the Humanities”, var därför väl valt. I det följande vill jag återge några reflektioner som väcktes under konferensdagarna. Valet av en ort med ett så sargat förflutet bidrog till att blotta nya sidor av humanioras historia. Det dröjde emellertid till konferensens sista dag innan frågan alla tyckts väntat på ställdes: borde man inte i ett land präglat av rasism, enorma klyftor och ett våldsamt förflutet, kunna tänka sig att ämnen som historia måste betraktas som mycket viktiga, och att en humanioras kris därför inte borde vara aktuell? Svaret visade sig långt ifrån givet. Tvärtom dryftades en rad utmaningar som afrikanska humaniora står inför. En konferensdeltagare vittnade till exempel om att ungdomar i Sydafrika uppvisar en trötthet när de ska börja vid universiteten på grund av att de redan ägnat så mycket tid åt vissa historiska narrativ genom skolåren, som om historien nästan vore för närvarande för att ha en positiv effekt på humanioras ställning.
Frågan om humanioras kris i Sydafrika har redan berörts i akademisk litteratur, till exempel i den nyutkomna antologin The Changing Face of Higher Education: Is There An International Crisis in the Humanities? (Routledge, 2019), bestående av nationella fallstudier från samtliga världsdelar. I de olika kapitlen väcks frågan om det över huvud taget är meningsfullt att tala om humanioras kris eller att ens förvänta sig ett ja- eller nej-svar på frågan om det föreligger en sådan. Detta inte minst eftersom humanistiska krisnarrativ vanligen formuleras mot föreställningar om en guldålder. För Sydafrikas del pekade historikern Keith Breckenridge på hur humanioras historia inom det formaliserade akademiska systemet är kortare än i många andra före detta kolonier, då universiteten formellt etablerades efter första världskriget. Typiska guldåldersberättelser saknas således, men likafullt visar det sig att Sydafrika har gått ovanligt långt i frågan om ”kris”.
År 2013 proklamerade till och med regeringen officiellt att det rådde en kris för humanioras del. Handlingen föranleddes av en rapport som avlämnats två år tidigare av The Academy of Science of South Africa som beskrev en kris grundad i bristande studentunderlag och statligt understöd. Problemen är lätta att känna igen från västerländska diskussioner, men rapporten identifierade även ett grundläggande behov för sydafrikanska humaniora att nå ut internationellt. Detta tangerar en fråga som dryftades vid konferensen då flera deltagare, verksamma i olika länder inom det globala syd, menade sig ha stora svårigheter att tala med lika stark röst som forskare från det globala nord. Exempelvis presenterade företrädare för initiativet African Humanities Program sitt arbete för att förbättra förutsättningarna för afrikanska forskare, bland annat genom att skapa incitament för att tacka ja till inbjudningar till andra universitet på kontinenten istället för att bara se prestige i att besöka västerländska lärosäten. Den internationella obalansen speglas samtidigt av ojämlikheterna inom den afrikanska akademin där långt ifrån alla forskare och studenter har samma möjligheter.
Att den sydafrikanska universitetsvärlden fylls av spänningar blev påtagligt med tanke på att konferensen arrangerades på det campus där den så småningom världsomspännande #RhodesMustFall-rörelsen inleddes 2015. Sedan dess har hård kritik riktats mot rasism och en alltför långsam förändringstakt vad gäller avkolonialiseringen inom akademiska institutionella kulturer. En av konferensens deltagare, litteraturvetaren John Higgins, uppmärksammade i antologin Poverty and Inequality: Diagnosis, Prognosis and Response (HSRC Press, 2019) nyligen hur frågor om till exempel akademisk frihet får en särskild karaktär i ett så ojämlikt samhälle som Sydafrika. Man måste ta i beaktande att det föreligger olika typer av ojämlikheter, till exempel på ett mer existentiellt plan, vilket studentprotesterna tydliggjorde. Akademisk frihet ses vanligen som en abstrakt rättighet men missar då de materiella omständigheter som kan vara avgörande för vilka som inkluderas.
Higgins åberopar här den tyske universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt. Det hör till vanligheterna att man i universitetsdebatter diskuterar kategorier som akademisk frihet med given utgångspunkt i västerländska traditioner som om de vore av universell giltighet. Snarlika problem framhölls upprepade gånger i Kapstaden. Ur ett globalt perspektiv föreligger en asymmetri i hur humanioras historia hittills behandlats. Konferensens ena keynote-föreläsning behandlade exempelvis hur västerländsk musik vanligen studeras utifrån olika musikvetenskapliga perspektiv medan afrikansk musik tenderar att lämnas åt antropologiska metoder. I en annan presentation om khoisanspråk underströks att afrikanska språk regelbundet betraktas som uråldriga och statiska, vilket bottnar i ett ahistoriskt synsätt som dagens forskning behöver komma till rätta med. Ett bakomliggande problem består i att mycket befintlig afrikansk forskning vuxit fram ur koloniala traditioner.
Problemet togs upp redan i den första keynote-föreläsningen där sociologen Elisio Macamo på ett nyanserat sätt (inte utan influenser från Baudrillard) diskuterade hur Afrika kan göras till ett studieobjekt utan att samtidigt osynliggöras, vilket tenderar att bli den paradoxala effekten då metod och begrepp hämtas från andra kontexter. Macamo inledde med att ställa frågan vad han måste offra för att vara en afrikansk vetenskapsman, vad det innebär att ikläda sig en sådan pålagd (västerländsk) identitet. Det har varit svårt för afrikanska intellektuella att på allvar protestera mot de koloniala kunskapssystemen. Utmaningarna berördes till exempel i en paneldiskussion om hur akademiska tidskrifter fungerade som en sorts ”gatekeeper” under apartheideran och hur man idag ska förhålla sig till en institutionaliserad kunskapsproduktion som varit så exkluderande. Macamo menade att afrikanska studier i sig behövs just för att lära oss hur Afrika kan studeras, men också för att få djupare insikter i frågor om kunskapens samhälleliga villkor över huvud taget.
Slutsatsen gick i linje med konferensarrangörernas efterfrågan på polycentriska perspektiv som synliggör andra typer av kopplingar och paralleller, brott och kontinuiteter. De globala ansatserna kan avslöja spridda myter inom humanioras historia, som att allting skulle ha börjat med antikens Grekland och löpt via renässanshumanismen och upplysningen och så vidare. Samtidigt är utmaningarna många när man rör sig ut på det globala planet. Är det möjligt att komma åt olika kunskapscenter på ett likvärdigt sätt? Ibland råder dessutom stor brist på källmaterial, även om omfattande fynd gjorts under senare decennier, inte minst i Timbuktu. Sådana upptäckter kan inom ramen för den polycentriska vidgningen bidra till ett nytänkande, men det gäller att se till att detta inte stannar vid fluffiga slagord.
Någonstans där upphörde konferensens diskussioner. Så vad ska vi ta med oss därifrån? Här måste jag själv inskjuta att jag spontant tänkte ge denna konferensrapport rubriken ”The Centre Cannot Hold”, men insåg snart att det skulle vara både klyschigt och otillräckligt – ännu ett bevis på hur svårt det är att slita sig loss från västerländska tolkningsramar (även om Yeats i och för sig också reagerade mot en kolonialmakt). Rubriken jag slutligen valde fångar förhoppningsvis bättre vad konferensen aktualiserade. Den polycentriska utgångspunkten är en metodologisk uppmaning, men handlar också om en grundläggande etisk (själv)medvetenhet som bör prägla varje försök att bedriva humanistiska studier. Inte så förvånande ställdes också frågan, nästan innan konferensen hunnit börja, hur rimligt det är att flyga forskare tvärs över jordklotet i klimatkrisens tid – en kris som är extra påtaglig i Kapstaden, vars vattenbrist blev akut härom året. Dessutom var infrastrukturen nedsatt på grund av flygstrejk och inställda tåg, vilket gjorde att många deltagare aldrig kom fram.
Jag hoppas ändå att konferensen fyllde sitt syfte, som bidrag till en ny sorts historieskrivning. Den globala medvetenheten påminner om vikten av geografisk – men också historisk – finkänslighet när vi talar om humanioras samhällsroll och söker utveckla effektiva argument för deras existensberättigande. Det ter sig egentligen märkligt att många tycks söka efter något slags magiskt, universellt nyckelargument till humanioras försvar. Vi behöver snarare olika argument för deras värde som kan kombineras på olika sätt beroende på vilka problem som aktualiseras i specifika sammanhang. Vi kan inte förvänta oss att humaniora ska fylla samma funktion överallt, alltid. Det borde vara en helt central insikt för den som intresserar sig för humanioras historia.
Hampus Östh Gustafsson, doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Tidigare inlägg på bloggen om fältet History of Humanities kan läsas här och här.