Att relevantgöra humaniora

Humtank har fyllt 5 år och firade detta med ett evenemang i november på Medelhavsmuseet i Stockholm. Efter fem år i forskningspolitiken har tankesmedjan Humtank blivit en naturlig samtalspartner när det gäller att lyfta det humanistiska perspektivet i de stora samhällsfrågorna. En central och ständigt återkommande fråga har förstås varit humanioras roll och relevans i dagens samhälle, en fråga som engagerar många och som kan besvaras på en mängd olika sätt. En som vid festligheterna gav ett kort svar på frågan var professorn i idéhistoria vid Södertörns högskola Anders Burman. Vi bad honom skriva ner sina tankar i form av ett inlägg på Humtanks blogg.

Humaniora syftar ytterst till att förstå oss själva och den värld i vilken vi lever. Gemensamt skapar vi humanister en bredare och djupare förståelse som även kan leda till att vi får bättre möjligheter att förändra samhället i vad vi uppfattar som en önskvärd riktning. En sådan framtidshorisont är förvisso önskvärd inom det humanistiska fältet men det som utgör dess konstituerande drag är ändå förankringen i det som varit. ”Historisera alltid!” som den amerikanske litteraturvetaren Fredric Jameson en gång uppmuntrade oss till. Men, kan man lägga till, historisera för att bättre förstå nuet, mellan det förflutna och framtiden.

Som bekant har denna förståelseinriktade verksamhet under de senaste seklen till stora delar bedrivits inom akademins ramar. Universitet och högskolor har länge varit den centrala institutionella grunden för denna ständigt pågående reflektion, och därför är de humanistiska ämnenas villkor och status en angelägenhet för inte bara oss som är verksamma som akademiker. Att den systematiska humanistiska reflektionen nu hotas och redan kraftigt har försämrats på många håll i världen kommer troligtvis får stora konsekvenser för hur vi förstår oss själva, samhället och de kollektiva utmaningar som vi står inför.

Idag finns det en mängd starka krafter som försvårar vårt förståelseinriktade kritiska uppdrag och av allt att döma kommer de att tillta i styrka framöver. Det gäller allt från interna akademiska belöningssystem till den nyliberala styrningsrationaliteten och den högerpopulistiska våg som sveper över världen och som inte sällan riktar sig explicit mot sådant som genusvetenskap och så kallad kulturmarxism, inklusive betydande delar av humaniora. Detta är helt klart ett av de allvarligaste direkta hoten mot humaniora idag, hot som vi verkligen behöver ta på största allvar, men det finns också mycket annat som tenderar att undergräva humanioras frihet och status.

Hur ska vi humanister då svara på dessa utmaningar? Vilka vägar har vi att gå under de kommande åren? Som jag ser det finns det tre sidor eller aspekter av humaniora som nu är särskilt viktiga att ta fasta på och försöka vidareutveckla. De hänger nära samman och visar på åtminstone några av de sätt genom vilka vi kan fortsätta att vara – eller hellre bli ännu mer – relevanta och som också svarar mot kravet att försöka förstå oss själva och det samtida samhället. Det handlar om humaniora som motstånd, humaniora som en meningsskapande verksamhet och humaniora som intellektuellt kartläggningsarbete.

I dagens samhälle hör den allmänna avdemokratiseringen och moraliseringen liksom den själsdödande standardiseringen och det förödande kunskapsföraktet inte bara till vanligheterna utan sammantaget tenderar de också att förkväva såväl det politiska som det intellektuella samtalet. Likväl finns det fortfarande motståndsfickor mot dessa ödeläggande tendenser och när humaniora är som bäst kan den fungera på det sättet. Denna sida av vår verksamhet är något som vi måste slå vakt om och vidareutveckla: kritik i stället för anpassning, och ett aktivt motstånd mot diverse fördummande tendenser i samtiden.

Två sätt på vilka vi kan aktivera oss på det viset handlar om just meningsproduktion och intellektuellt kartläggningsarbete. Att det idag från det omgivande samhällets sida ställs allt högre krav på att vi ska vara relevanta beklagas på sina håll, men det är inte bara ofrånkomligt utan också välgörande. Samtidigt menar jag att det i regel är bättre att tala om vår verksamhet i termer av mening än nytta. Enligt den numera förhärskande nyttodiskursen ska allt förstås och legitimeras som någon form av nytta, vilken då vanligtvis tänks vara av kortsiktigt och instrumentellt slag. Visst kan även humaniora vara nyttigt på det sättet, och det är också möjligt – och ibland onekligen önskvärt – att försöka omtolka nyttobegreppet till humanioras fördel: en långsiktig och inte alltid mätbar nytta. Men på det stora hela framstår nyttan ändå som fel planhalva för oss. Ämnen som filosofi, konstvetenskap eller latin kan aldrig eller sällan mäta sig med till exempel biomedicin eller vissa former av samhällsvetenskaper när det kommer till nytta i snävare bemärkelse. Däremot är det vi ägnar oss åt i bästa fall djupt meningsfullt, både för oss själva och för det omgivande samhället. Genom att argumentera för vår meningsfullhet i stället för nytta lyfts andra dimensioner av humaniora fram, inte minst de existentiella.

Något av det mest meningsfulla som vi kan göra är att formulera och erbjuda intellektuella kartor som vi kan orientera oss efter i en värld som för många framstår som allt mer fragmentarisk eller svåröverblickbar. Detta kan bland annat göras i form av kortare artiklar och essäer som till exempel belyser eller diagnosticerar något fenomen i samtiden, men ofta krävs det längre format och bredare berättelser, med den vetenskapliga monografin som genren par excellence. Därför finns det starka skäl att värna om monografin och utveckla dess potential i den intellektuella kartläggningens tjänst.

Det hindrar inte att det samtidigt finns all anledning att kämpa för humanioras mångfald. Det är förvisso nödvändigt att vi inte bara skriver engelskspråkiga artiklar i smala vetenskapliga tidskrifter, men det vore inte heller eftertraktansvärt att vi alla enbart skulle ägna oss akademisk eller litterär sakprosa. Det räcker dock inte med att understryka humanioras variationsrikedom för att det vi gör av omvärlden ska uppfattas som angeläget. Om vi inte bara ska hävda utan också visa att det vi gör är relevant i ett vidare sammanhang krävs det helt klart att vi levererar intellektuella kartor och breda berättelser. Där har vi åtminstone en viktig del av humanioras framtid.

Anders Burman är professor i idéhistoria vid Södertörns högskola

En inspelning av det panelsamtal med anledning av Humtanks 5-årsjubileum där Anders inlägg ingick hittar du på Humtanks Youtube-kanal.

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.