I kritiska diskussioner om pedagogisk fortbildning för universitetslärare dras gärna en skarp gräns mellan humaniora och pedagogik. Men ur ett historiskt perspektiv har de båda fälten något gemensamt. Det framhåller utbildningsfilosofen Gert J. J. Biesta, som betonar vikten av att diskussionen kring utbildning förblir knuten till en humanistisk tanketradition.
Länge ansågs lärardugligheten på universiteten hänga samman med den vetenskapliga skickligheten. I samband med högskolans expansion på 1960-talet – då både lärarna och studenterna blev fler – kom dock den pedagogiska biten alltmer att definieras som en kompetens jämte den vetenskapliga. 1970 föreslog den Universitetspedagogiska utredningen (UPU) en obligatorisk pedagogisk utbildning och ett sådant krav för lektorsanställning fördes 2003 in i Högskoleförordningen. Kravet togs visserligen bort i samband med den så kallade autonomireformen 2011, men behovet av pedagogisk meritering har snarast stärkts. Numera bedrivs internutbildningar i högskolepedagogik för lärare, forskare och doktorander på i princip alla lärosäten.
Det är dock knappast kontroversiellt att påstå att det knorras en del över dagens påbud om pedagogisk utbildning i debattartiklar, forum på sociala medier eller mellan skål och vägg. Historikern Anders Ahlbäck skriver i en finsk fallstudie, ”Unwelcome knowledge” (2018), hur pedagogisk fortbildning för universitetslärare länge mötts av skepsis och motstånd. Ahlbäck lyfter fram hur kritiska röster bland annat brukar hävda att de traditionella undervisningsmetoderna i den egna disciplinen skulle vara speciellt lämpade till att förmedla ämneskunskaper – ett slags ”ja, men inte i mitt ämne”-inställning.
Om man ser till historien har emellertid pedagogiken och just humanvetenskaperna tänkvärda beröringspunkter. Som bekant har filosofin spelat en betydelsefull roll inom båda ämnessfärerna. I Pedagogikens idéhistoria (2014) påpekar Anders Burman att det var under den senare delen av 1800-talet som pedagogiken frikopplades från filosofin och blev en egen disciplin. Det är därför en rad namnkunniga filosofer, från Platon över Jean-Jacques Rousseau till John Dewey, verkade inom området. Samtidigt är det svårt att tala om en frigörelse i någon absolut mening. Visserligen har den moderna pedagogiken kanske framförallt klassificerats och utvecklats i relation till samhällsvetenskapen, men utbildningsfilosofi är en viktig ämnestradition.
En av de mer tongivande utbildningsfilosoferna idag är Gert J J Biesta. Flera av Biestas böcker finns översatta till svenska – senast Utbildningens återkomst (2019) – och i dem utvecklar han en sofistikerad utbildningsfilosofi genom läsningar av filosofer som Jacques Derrida, Hanna Arendt, Emmanuel Levinas och Jacques Rancière. Det intressanta i sammanhanget är dock inte att Biestas teoretiska referensvärld torde te sig bekant för flertalet humanioraforskare. Nej, det är hur han i en artikel i Educational Theory från 2015 beskriver sitt utbildningsfilosofiska bygge som inspirerat av: ”a strand of German educational thought that views education as an academic discipline located within the domain of the humanities, conceiving the humanities themselves differently than in terms of the science/humanities opposition often taken for granted in the English-speaking world” (min kursivering). Det är en utgångspunkt som förskjuter perspektivet. För Biesta blir utmaningen inte i hur humanioraperspektiv kan berika undervisningen, utan snarare vad som krävs för att hålla kvar diskussionen om utbildning inom en sådan förståelseram.
Till saken hör att Biesta är uppväxt i Holland där det, liksom i Tyskland, funnits en tradition av så kallad geisteswissenschaftliche Pädagogik. Med utgångspunkt i Wilhelm Diltheys begreppspar Naturwissenschaft och Geisteswissenschaft utvecklade bland andra Eduard Spranger och Herman Nohl en geisteswissenschaftliche Pädagogik (jag behåller tyskan eftersom direktöversättningen ”andevetenskaplig pedagogik” låter litet märklig). Inriktningen utövade ett betydande inflytande i den tyskspråkiga sfären fram tills 1960-talet då kom den att utmanas av bland annat strömningar från kritisk teori (den var även betydelsefull i Sverige). Framförallt tar Biesta fasta på hur den förenade humaniora och samhällsvetenskap i samma kategori (andevetenskapen). Utifrån sambandet argumenterar han för att pedagogiken i större utsträckning borde utgå från historiskt och hermeneutiskt orienterade metoder.
Det kanske skall påpekas att Biestas ärende inte är att likställa pedagogik och humaniora. Det viktiga är att geisteswissenschaftliche Pädagogik som tradition bygger på ett normativt tänkande kring utbildningsfrågor. Det är alltså inte normativa värden generellt som intresserar honom, utan sådana som specifikt rör utbildning, vad han kallar för utbildningsspecifika värden (educational values). I bakgrunden finns den kritik som Biesta utvecklat i sina böcker av hur pedagogiken sett som sin huvudsakliga uppgift att utverka mer effektiva utbildningstekniker, snarare än att diskutera utbildningens större syften och mål. I God utbildning i mätningens tidsålder (2011) betonar han att fixeringen vid empiriskt och kvantitativt präglade begrepp, som evidens, mätbarhet och lärande, skymmer något grundläggande, nämligen att “vi ovillkorligen måste ge värdeomdömen när vi fattar beslut om utbildningens inriktning – omdömen om vad som är utbildningsmässigt önskvärt. Det innebär att vi alltid måste komplettera faktauppgifter med åsikter om vad som anses önskvärt om vi vill säga något om utbildningens inriktning” (kursivering i original).
Med andra ord vill Biesta genom sin diskussion om geisteswissenschaftliche Pädagogik i första hand utmana dominerande diskurser inom pedagogiken. Samtidigt är det ett resonemang som komplicerar gränsdragningar mellan pedagogik och humaniora. För Biesta är frågan inte vad humaniora kan tillföra pedagogiken då de redan ingår i ett samspel, utan istället hur sambandet kan bekräftas och stärkas. Och återvänder man till debatten kring högskolepedagogisk utbildning utifrån en sådan ingång verkar perspektiven kastas om. Om man följer Biestas tankegångar tycks det snarast angeläget att fundera på om lärare och forskare inom humaniora inte borde vara mer intresserade av samspelet med pedagogiken och att verka för att hålla kvar diskussionen om undervisning och utbildning inom en sådan förståelseram?
Daniel Brodén, forskare vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet och medlem av Humtank
Referenser:
Ahlbäck, Anders (2018): ”Unwelcome knowledge: Resistance to Pedagogical Knowledge in a University Setting”, J Östling m fl (red): Circulation of Knowledge: Explorations in the History of Knowledge, Lund: Nordic Academic Press.
Biesta, Gert J J (2015): “Teaching, Teacher Education, and the Humanities: Reconsidering Education as a Geisteswissenschaft”, Educational Theory, vol 65, nr 6.
___ (2011): God utbildning i mätningens tidsålder, Stockholm: Liber.
___ (2019): Utbildningens återkomst, Stockholm: Natur & kultur.
Burman, Anders (2014): Pedagogikens idéhistoria: Uppfostringsidéer och bildningsideal under 2500 år, Lund: Studentlitteratur.
Karlsson, Sigbritt m fl (2019): Högskolepedagogisk utbildning och pedagogisk meritering som grund för det akademiska lärarskapet, Sveriges universitets- och högskoleförbund.