I detta inlägg resonerar Humtanks Linus Salö om humanioras betydelse, och om det fortsättningsvis alls är angeläget att framhålla att området är betydelsefullt. En annan väg, menar Salö, är en fokusförflyttning från huruvida till hur, som ett sätt att inlemma den egna betydelsen i områdets självbild, flytta fram positionerna och samtidigt lära oss mer om vari denna betydelse består. Salö är en av tankesmedjans verksamhetsledare, men ställningstagandena här är hans egna.
Det kan låta lite storvulet, men jag vill ändå mena att en tankesmedjas roll bland annat är att tänka åt andra. Att driva tanken framåt innebär ibland att tänka om. Om det handlar detta inlägg, apropå hur vi pratar och bör prata om humanioras betydelse. Min mening är inte att prat om att ”bidra” och ”betyda något” ska undvikas då det är detsamma som ”nytta” – och att det i sin tur är en styggelse. Nej, måhända mindre radikalt vill jag ha sagt att frågan om hur humaniora bidrar är viktigare än den om att humaniora bidrar, eftersom den förra går längre än den senare och tillför välbehövlig specificitet.
När Humtank var i Bryssel häromsistens träffade vi the European Alliance for the Social Sciences and the Humanities (se rapport här). Organisationens verksamhetsledare Gabi Lombardo gjorde under vårt samtal en tydlig poäng av att hon aldrig någonsin argumenterar för humanvetenskapernas betydelse eller framhåller att de bidrar och behövs. Hennes skäl var strategiska: en diskussion som kretsar kring huruvida givna vetenskapsområden behövs är missgynnsam för dem, eftersom en sådan diskussion – och här tillåter jag mig tolka henne – trycker in dessa områden i ett hörn där manöverutrymmet bara tillåter försvarsställning.
Prat om att humaniora är betydelsefullt behövs inte – åtminstone så kan man sammanfatta denna ståndpunkt. Finns det skäl att anamma Lombardos linje, med målet att frammana en icke-defensiv humaniora som ser sin roll i kunskapspolitiken som självklar? Ja, menar Victor Malm som tycks mena att det på sätt och vis är dystert att Humtank alls behöver finnas, då motsvarande initiativ inte finns inom områden där det egna värdet aldrig ifrågasätts och därför tas för givet.
Det ligger något i detta, vilket också forskningen i stigande grad framhåller – såväl globalt som i Sverige.
Att prat om humanioras betydelse inte alls behövs ter sig emellertid aningen svårsmält för Humtank, vars uppgift ju är att dra en lans för humanioras värde med devisen att varje samhällsfråga har en humanistisk dimension. I detta ingår att framhäva humanioras betydelsefullhet – för att inte säga oumbärlighet – för ett samhälles självförståelse. Att detta måste framhärdas för just vårt fält framhöll vi så sent som 2022 i rapporten Humaniorastrategier Sverige.
En utgångspunkt för våra resonemang är […] att humaniora oftare än andra vetenskapsområden avkrävs ett klargörande över vilken nytta man tillför samhället. Humaniora åläggs en särskild skyldighet att förklara sitt existensberättigande för medborgare och makthavare, inte minst eftersom det är väl belagt att allmänhetens uppfattning om humanioras innehåll och värde är vag. (s. 4)
Att vi tryckt på detta beror delvis på att Sverige skiljer sig från Centraleuropa i fråga om den humanistiska kulturens och bildningens plats i samhällslivet. Utan att i sedvanlig ordning romantisera franska förhållanden kan nog tillstås att eliter på många håll har det gemensamt med folk i gemen att de besitter humanistiskt vetande, eller åtminstone ett slags aktning för kulturproducenter och aktörer som upprätthåller värdet av vetandet i offentligheten.
Detta är på vissa sätt skönt att slippa i Sverige, vars tillstånd dock på andra vis framstår som bekymmersamt åt andra hållet. Vårt land verkar härbärgera en mer avskärmad kulturelit, vars vurm för språk, konst, litteratur och kultur knappast blivit en självklar del av det svenska samhällsprojektet, och heller inte satt avtryck hos politiska och ekonomiska makthavare. Raljant kan man säga att den senare sortens svenska eliter kör el-suv, har pikétröjor, ser på idrott, jagar älg, gör fillers och samtalar om allt detta (men bara på svenska eller engelska) vid en överdimensionerad grill av luxuöst märke.
Framväxten av detta nationallynne är i stora drag okänt, men som utbildningssociologen Donald Broady i ett helt annat sammanhang har uttryckt det har vi i det nordligaste utmarkerna varit långt ifrån bortskämda med intellektuella sedan Gustav Vasa stängde klostren och drev munkarna att flytta utomlands. Här finns en möjlig bakgrund till det slags ingenjörsromantik som på 1800-talet stolt framhävde svensken som tekniskt talangfull, vilket devalverade vitsen med humaniora på sätt som Hampus Östh Gustafson belyser i sin läsvärda avhandling.
Hur som helst: poängen är att man i Sverige av sociohistoriska skäl måste uppehålla sig vid ett slags prat om humanioras betydelse som inte behövs på andra håll – så har åtminstone jag tänkt fram till nyligen. Men med landvinningar bör tankesmedjan, liksom humaniora i stort, hänga med i opinionskonjunkturen och hela tiden vara redo att ompröva grundläggande ställningstaganden och tillhörande retoriska taktik. Exakt därför har vi undvikit prat om ”humanioras kris” alltsedan starten. Ändå är rätt många av Humtanks stadgeliknande formuleringar barn av en tid då defensivt tänkande var nödtvunget (se bra tillbakablick här).
Tiderna har förändrats under det knappa decennium som tankesmedjan funnits – kanske till och med under det fåtal år som gått sedan tillbakablicken ovan publicerades. Plumpt uttryckt: numera ifrågasätter mest bara dårar att humaniora behövs, och denna grupps eventuella omvändelse bör inte vara målet för våra ansträngningar.
När nu pratet om behövdhet blåst över behövs ett nytt slags prat – en helt ny berättelse – om humanioras betydelsefullhet. Att humaniora upprätthåller det demokratiska samtalet och fostrar kritiskt tänkande är sant men alltför oprecist. Utan att hemfalla åt utilism, visa hur: studera, specificera, exemplifiera – informera. Det kan förslagsvis kretsa kring de humanistiska ämnenas reella kunskapsbidrag eller deras mer undflyende men ändå genomgripande verkningar i de samhällen de så länge haft nära förbindelser med. Som Rens Bod uttryckt det har ju humaniora förändrat världen; i välbehövlig, offensiv anda ger han dessutom konkreta exempel på hur (se kort föredrag här) och en essä om saken här.
Svenska exempel finns också, exempelvis om hur sunt förnuft-resonemang med rötter i nordistiken över tid ledde till framväxten av ”klarspråk” som ett kommunikationsideal för alla inom offentlig sektor.
Vän av ordning kan invända att det ena inte behöver utesluta det andra: man kan ibland betona humanioras betydelse för att i andra sammanhang ta den för given. Det stämmer, men frågan handlar om tonvikt, balans eller slagsida. Humanister i Sverige har nog att vinna på att skifta tyngdpunkt härvidlag: från prat om ATT humaniora bidrar till studier som mer uttalat visar HUR humaniora bidrar. Det effektiva med detta, tror jag, rör inte bara det retoriska eller strategiska. Hur-frågan tvingar nämligen fram konkretion, skärpa och handfasta exempel. I takt med att hur-frågan beforskas och rönen förmedlas, kommer huruvida-frågan framstå som överflödig till och med i ett så ingenjörsförnuftigt land som Sverige.
Linus Salö, docent i tvåspråkighet och verksam vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet, samt verksamhetsledare för Humtank.