Enligt föreningen Vetenskap & Allmänhets nyligen utkomna rapport Varför så dålig hum om humaniora? är en av de viktigaste faktorerna för att människor ska känna förtroende för humanistiska forskare att de ”förstår hur människor i allmänhet har det”. En enkätundersökning bland drygt femhundra människor innehöll bland annat frågan om vad som är viktigt för att man ska ”känna förtroende för en enskild forskare” och bland de olika svarsalternativen var det detta som de flesta kryssade för som ”ganska” eller ”mycket viktigt”. Formuleringen ”hur människor i allmänhet har det” är alltså undersökningens egen, inte någon av de som svarat på den. Likväl är den intressant och att den har kryssats för av 78 procent av de deltagande för humaniora och 73 procent för medicin gör den relevant att reflektera över.
Vad menas med denna formulering? Vad är det man försöker fånga med den? Vill man rikta uppmärksamheten mot socioekonomiska förhållanden, eller boendeförhållanden, eller vardagsliv, värderingar, åsikter, folkkultur, sedvänjor? Kanske allt detta? Det är tydligt att det underförstått på något vis handlar om akademikerns påstådda distans från samhället eller ”vanliga människor”. Denna distans är svår att föra i bevis, särskilt när man försöker vara konkret. De flesta akademiker jag känner bor i villa- eller radhusområden, granne med rörmokare, elektriker och mellanchefer. De grillar i sina trädgårdar om somrarna, köper för många julklappar och tittar på Game of Thrones. Skillnaden ligger kanske i vad som ligger på nattduksbordet i sovrummet – Lars Kepler eller Theodor Adorno? – men inte ens där tror jag fördomarna stämmer. Jag vet många som, liksom jag själv, gärna kopplar av med en deckare och lämnar jobböckerna på kontoret.
När ”verklighetens folk” blev ett omstritt begrepp i den politiska debatten 2009 kretsade diskussionerna mest kring partipolitiskt färgade tolkningar av vem det kunde appliceras på och vilken politik på vänster–höger-skalan som dessa människor isåfall tjänade på. Få brydde sig om att fundera kring vem det egentligen handlade om. Alla kollektiva benämningar är förstås vaga och generaliserande, men det är svårt att tänka sig en yrkesgrupp som i större utsträckning än humanistiska forskare ägnar sig åt ”människor i allmänhet”. Låt mig ta några exempel.
I Umeå forskar etnologen Jenny Ingridsdotter om hur lokalsamhällen som drabbades av skogsbränderna 2018 mobiliserade sina lokala resurser och använde sin etablerade relation till skogen. I Örebro har språkforskaren Anna Heuman nyligen disputerat på en avhandling om språkpoliser på sociala medier. I Göteborg forskar historikern Sari Nauman om flyktingmottagandets inverkan på lokalsamhällen genom att jämföra nuet med liknande situation på 1700-talet. Vid Stockholms universitet disputerade Susanna Areschoug tidigare i år med en studie om lantliga ungdomar som visar på och undergräver de fördomar som stadskulturen har om ”EPA-traktorungdomar”. Vid Malmö universitet forskar litteraturvetaren Ann-Sofi Ljung Svensson om idylliska skildringar av svensk landsbygd i både Astrid Lindgren och nutida inredningsbloggar.
Listan kan göras lång på samtida humanistisk forskning som mer eller mindre direkt anknyter till dagsaktuella och verkliga ämnen. Det visar om inte annat att bilden av humanisten eller ”kultureliten” som distanserad från vanliga människor och deras kultur är förlegad och överdriven. Humanisten ligger högt på listan av yrken som intresserar sig för verklighetens folk. Betydligt högre, skulle jag tro, än politiker och ledarskribenter.
Peter K. Andersson, lektor i historia vid Örebro universitet och medlem i Humtank.