Varför vill kulturministern kalla sig litteraturvetare? En färsk undersökning visar att tre av tio inte har förtroende för humaniora som forskningsområde – för att de helt enkelt inte vet vad humaniora är eller vad humanister gör. Vi behöver därför fler, inte färre, som beskriver den humanistiska kunskapens praktiska betydelser. Klara Müller, doktorand vid avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH, forskar om kvalitetsförståelser i humanioras moderna historia. Här uppmärksammar hon hur kulturministern valde att lyfta fram sin erfarenhet från humanistiska fakulteten för att etablera sin position och hur det kan tolkas som ett exempel på den humanistiska kunskapens status.
Parisa Liljestrand fick kritik efter att hon beskrev sig själv som litteraturvetare i en intervju. Josefin de Gregorio, litteraturredaktör på Svenska Dagbladet och doktor i litteraturvetenskap, tyckte exempelvis i SVT:s nyheter att man bör ha en kandidatexamen, skrivit en uppsats eller åtminstone ”studerat mer än bara en översiktskurs”. Enligt de Gregorio visade Liljestrands uttalande på ett underskattande av kulturen, ”att kultur inte är någonting man behöver studera speciellt länge eller att det inte finns någon tyngd i det”. Men är det inte så att det samtidigt kan visa på det motsatta – att en litteraturvetenskaplig bakgrund är något eftersträvansvärt för en politiker?
Nyligen släpptes en rapport av organisationen Vetenskap & Allmänhet, Varför så dålig hum om humaniora?, vilken befäste ett återkommande resultat: humanistiska forskare har ett lågt förtroende hos allmänheten jämfört med andra vetenskapsområden. Anledningen till det låga förtroendet handlar dock inte om vad humanister faktiskt gör eller att det humanister gör skulle vara av låg kvalitet. Rapporten visar att 3 av 10 av de tillfrågade (31%) svarade att de ”saknar uppfattning om sitt förtroende” och två tredjedelar av dessa har motiverat sitt svar med att de är osäkra på vad humaniora innebär. I en undersökning från 2016 svarade nästan varannan, 45%, av alla tillfrågade ”inget speciellt” på frågan om vad de tänker på när de hör humaniora. Det låga förtroendet handlar helt enkelt om att det inte går att ta ställning till frågan om förtroendet då man inte vet vad humaniora innebär eller vad humanistiska forskare gör.
Trots detta ligger humanistiska forskare i topp när det gäller samverkan med allmänheten. Rapporten visar exempelvis att nästan hälften av alla humanistiska forskare, 48%, uppgav att de medverkat i öppna föreläsningar eller paneldebatter riktade mot allmänheten. I jämförelse uppgav bara 23% av forskare inom medicin och 20% inom naturvetenskap att de gjort detsamma. Problemet är att få verkar koppla denna prestation till den humanistiska kunskapens användning i samhället.
Trots att humanisterna är ute och pratar, poddar, skriver debattartiklar och samverkar på alla möjliga kreativa vis, verkar inte människors uppfattning om humaniora bli tydligare. Med tanke på detta tycker jag att vi bör ta tillfället i akt och verkligen notera de kunskaper Parisa Liljestrand vill framhäva att hon bär med sig från sin tid vid den litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Kartläggningar av humanisters rörelser i samhället, som Isak Hammars rapport från HT-fakulteten i Lund, visar dessutom att en stor andel av alla som studerar litteraturvetenskapliga kurser och annan humaniora inte stannar inom akademin utan rör på sig efter examen. Det är också Parisa Liljestrand ett exempel på.
Det intressanta är varför kulturministern vill kalla sig litteraturvetare. Det handlar troligen om att litteraturvetartiteln ger status och signalerar bildning. Huruvida det är rimligt att legitimera Liljestrand som litteraturvetare är inte upp till mig att avgöra, och nog finns en påtaglig risk för devalvering av titelns värde om människor utan tillräckliga kunskaper använder sig av den. Men Liljestrands önskan om att kalla sig litteraturvetare visar på att hon uppfattar sin humanistiska utbildning som relevant för sitt arbete som minister. Det är viktigt att ta fasta på. Jag är övertygad om att den humanistiska kunskapen är absolut nödvändig för att vi ska ha en möjlighet att bemöta de utmaningar vi står inför idag, utmaningar som är mer komplexa än någonsin förr, och kräver kunskap från båda av ”de två kulturerna” – exempelvis i form av den integrativa beredskap Fredrik Bertilsson nyligen beskrivit här i bloggen. Vi behöver alltså mer humanistisk kunskap inom politiken.
Så, istället för att marginalisera människor ur denna beaktansvärda klubb av humanistiskt vetande, en klubb som med rätta förtjänar all tyngd och betydelse, låt oss med ett nyfiket sinne fråga Parisa Liljestrand: varför fastnade du för litteraturvetenskapen? Vilken kunskap från den humanistiska fakulteten är det du bär med dig i ditt nya, mycket viktiga, ämbete? Hur tar du ansvar för att ytterligare stärka den humanistiska kunskapens användning och förtroende i samhället?
Klara Müller
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.