Humanistisk torka: Nya beredskapsproblem och humanioras betydelse

Betydelsen av humaniora, och av att den närmare integreras med andra vetenskapsområden såsom medicin och naturvetenskap, har på senare år lyfts fram som en viktig kugge för att lösa de stora problem som det moderna samhället står inför vad gäller klimat, miljö och dess konsekvenser. Fredrik Bertilsson, en idéhistoriker med inriktning mot policyforskning som driver ett projekt om torka, kommenterar behovet av humaniora för en ökad beredskap inför framtida kriser.

I delar av världen har torka länge varit ett allvarligt hot. Den förändring som sker i jordens klimat skapar en ny situation. Även i länder som tidigare ansågs vara förskonade från torka har nya problem uppmärksammats i förhållande till det extrema väder som enligt dominerande prognoser kommer att bli allt vanligare i framtiden. Under sommaren 2022 rapporterades om att delar av Europa hade drabbats av en kritisk torka och att sommaren skulle kunna bli den torraste på 500 år. I Sverige blev sommaren 2018 ett startskott för nya diskussioner om de problem som uppstår på grund av extrema väderlekar och den beredskap som behövs.

Problemen med torka kan inte lösas endast med hjälp av tekniska instrument. En bättre beredskap förutsätter en bättre förståelse för hur problemen uppkommer och vad de leder till. Mänskligt beteende och mänskliga värderingar är då centrala. De senaste åren har svenska myndigheter genomfört informationskampanjer om hur svenska hem kan bli mer ”vattensmarta” och om hur invånarna bör agera för att minska sin vattenförbrukning. Flera kommuner har infört periodvisa bevattningsförbud. Det går inte längre att ta den goda tillgången på vatten i Sverige för given.

Nutida skeenden väcker nya frågor om den expertkunskap som behövs och vilken roll den kommer att ha i det politiska beslutsfattandet. Forskare, politiker och myndigheter poängterar vikten av ett utökat samarbete mellan olika aktörer, sektorer och kunskapsområden. Naturvetenskap och tekniskt orienterad forskning har länge haft ett viktig inflytande. När människors tankar, känslor och värderingar sätts i centrum av beredskapspolitiken skapas behov av ett annat kunskapssökande. Idag läggs betydligt större vikt vid betydelsen av expertgrupper som kombinerar naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora än tidigare.

Utifrån ett humanistiskt perspektiv handlar torka bland annat om de etiska eller moraliska komponenterna i framväxande kriser och om de kulturella mönster som förbättrar eller försämrar förmågan att klara av allvarliga problem. Från ett historiskt perspektiv intresserar jag mig bland annat för vikten av historiska narrativ.  I någon mån grundas ett samhälles beredskap på tidigare erfarenheter. Det ger nya uppgifter till historisk forskning. Det handlar inte alltid om att analysera uppkomsten av särskilt teknik eller infrastruktur och vilka begränsningar samt möjligheter den har. Det kan också handla om att undersöka i vad mån gemensamma historiska berättelser bidrar till en bättre beredskap.

Bristerna i den svenska beredskapen har fått mycket uppmärksamhet på senare år, inte minst i samband med skogsbränderna 2014 och 2018 samt i förhållande till coronapandemin. Det gör det motiverat att synliggöra de historiska processer genom vilka denna ”oförbereddhet” har uppstått. Det väcker bland annat frågor kring vilka aktörer och vetenskapliga områden som har varit styrande i beredskapspolitiken.

Liksom andra väderrelaterade problem kopplas torka i Sverige idag vanligen till den förändring som sker i jordens globala klimat. Därmed får problemen en annan politisk dignitet än tidigare. Det skapas en ny inramning och det går att hävda att de svårigheter som nu uppstår är nya. Det betyder inte att svenska samhällen aldrig tidigare tvingats hantera vattenbrist eller andra liknande problem. Historien om torka i Sverige är dock till stora delar ännu oskriven.

I diskussionerna om vilken beredskap som kommer att behövas för att hantera framtida utmaningar understryks vikten av ett utökad kunskapssökande. Det gäller också att hitta nya sätt att använda den kunskap som redan finns. Det kommer att krävas stora insatser för att förbättra framtida samhällens förmågor att hantera de svåra prövningar som extrema väderlekar ger upphov till. Vad kan ett innovativt användande av humanistisk kunskap bidra med för att förbättra beredskapen? Det är inte endast en fråga om vilka reella möjligheter det finns för att påverka myndigheter och politiker samt hur de villkoren kan förbättras. Det gäller även det intresse och de förutsättningar som finns för att ägna sig åt ”tillämpade” beredskapsfrågor vid humanistiska fakulteter. Att besvara de frågorna är en del av ett arbete med att utveckla en integrativ beredskap för framtiden som på ett självklart sätt involverar humanistisk kunskap.

 

Fredrik Bertilsson, forskare vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH.

 

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.