Folk som vill humaniora väl står inför en svår avvägning. I vad mån ska man, i det kvitter som omger vår samtid, framhålla områdets ogynnsamma villkor? I vilken utsträckning ska man snarare dra axlarna tillbaka, höja blicken, vädra optimismen? Denna strategiska avvägning präglar många sociala rörelser – man vill inte vill fastna i en ensidigt negativ självberättelse, inte heller tåga framåt som om problem inte fanns. Avvägningen är följaktligen viktig också för Humtank, som har goda skäl att reflektera över hur man bäst gynnar humaniora i Sverige och internationellt. Ska vi ge röst åt muntergökens kvittrande eller olyckskorpens klagosång? Ska vi påverka den kunskapspolitik som villkorar vår verksamhet eller uppmana till självrannsakan bland humanister?
Legitimeringsstrategier
Ett värdefullt stöd för reflektioner av detta slag får man i Hampus Östh Gustafssons doktorsavhandling Folkhemmets styvbarn, utgiven av Daidalos 2020, försvarad vid Uppsala universitet 2021. Avhandlingens tema framgår i undertiteln: Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980. Särskilt användbar är denna avhandling för att förstå vetenskapsområdens mer eller mindre medvetna sätt att hävda sina existensberättiganden, något som författaren kallar för ”legitimeringsstrategier”. Alla vetenskapsområden (och deras intressenter) ägnar sig åt att torgföra sitt värde så att de anses behövda i relation till konjunkturer av kunskapsefterfrågan. Vad som skiljer är hur man gör det i relation till hur de samhälleliga konjunkturerna ser ut. Östh Gustafssons avhandling belyser hur detta tett sig historiskt för humanioras del. Hans huvudpoäng är att humaniora inte lyckats särskilt väl med att hävda sitt existensberättigande, särskilt inte i jämförelse med andra vetenskapsområden som humaniora i någon mening konkurrerar med. Ja, eller omvänt: att den forskningspolitiska regimen inte förmått värdesätta humanioras bidrag. Här finns ett blogginlägg där författaren själv kommenterar humanioras historia och samhällsroll.
Östh Gustafssons undersökningsperiod slutar emellertid vid tidigt 1980-tal, vilket ger mig skäl att reflektera över sådant som hänt sedan dess. En av den senaste 40-årsperiodens mer välkända strömningar var att frågan om kunskapens nytta och användning blev central. Här kom nytta att förstås på ett sätt som knappast var gynnsamt för humaniora. Tvärt om, troligtvis: i takt med att den praktiska och mätbara nyttan med kunskap premierats har humanister framstått som onyttiga. Det är förstås beklagligt att vi fortfarande tror att en innovation bara är en teknisk mackapär vi kan sälja – se mothugg här samt några tecken på ljusning här. Det är ohemult och allmänt nedslående att humanistisk kunskap ständigt ses som onyttig eller oanvändbar, inte minst sett till de kunskapseffekter detta samhällsinbäddade område har haft – se exempelvis denna nyutkomna bok, där frågan om humanvetenskapernas verkningar diskuteras ingående.
Det är också slående att en sådan nyttoavkrävning inte pådyvlas andra områden. Ett nyligt exempel: När Susanne Aalto, professor i radioastronomi, frågas ut i Söndagsintervjun på P1, är den vetgiriga kunskapstörsten i förgrunden. Hon berättar passionerat om dansande galaxer, gasmoln och supermassiva svarta hål. Martin Wicklin lyssnar och undrar: ”Varför är det viktigt, varför ska vi veta det?” Aaltos svar:
”Varför ska vi bry oss om svarta hål? Det är en väldigt bra fråga. En del av mig vill bara svara: därför att de är där. De finns, de är ju helt crazy objekt – vad betyder de för oss egentligen? Våran mänskliga nyfikenhet blir ju supertriggad och vi vill ta reda på vad det här är för någonting och hur det fungerar. Jag är själv övertygad om att ju mera människan utvidgar sitt vetande och sin kunskap, ju mer förändras vi också – vi förändrar vårt samhälle, vi förändrar vår syn på oss själva. Och det gör att när vi utvecklas – att vi lär oss mer och förstår oss mer och vår omgivning, så börjar vi också förstå mer av vilka vi är och vad vi kan göra. Det här tror jag är otroligt viktigt för våra samhällen. Svårt att mäta i nytta direkt så där, men fundamentalt för vilka vi är.”
Jag har verkligen inga invändningar mot denna motivering – eller, för att tala med Östh Gustafsson, legitimeringsstrategi. Tvärt om är den välfunnen och direkt inspirerande. Men jag slås av att denna motivering kommer från en naturvetare och inte en humanist. Även om det skulle duga som en utmärkt motivering av ett passionerat humanistiskt forskningsprojekt är det tveksamt om den skulle passera utan kritik.
Jag slås också av att inga upprörda debattartiklar inkommit från andra naturvetare där Aaltos hållning framförs som osund. Kanske tycker några just så, men vem vill vara den som påminner om kärleksparet som bråkar på fester och blottar sina problem inför öppen ridå? Jo, tycks det som: humanister. Sådana interna fejder om legitimeringsstrategier framstår åtminstone som något av en humanioraspecialitet. Den vore värt en egen avhandling. Jag nöjer mig med en kommentar.
Humanister måste X
Humanister har odlat en särpräglad genre för reflektion om det egna kunskapsområdet och dess önskvärda utvecklingsriktningar. Gott så: till saken hör att det i detta ingår hur humanister beter sig och borde bete sig. Genren drivs av en förändringsvilja kombinerat med en frustration över att andra inte vill samma sak. Den generiska rubriken för dessa inlägg följer mönstret ”Humanister måste X”, där X kan stå för olika önskvärda aktiviteter: ”skriva mer på engelska”, ”skriva mer på svenska”, ”sluta läsa Foucault”, ”ta samhällsutmaningarna på allvar”, ”försvara den akademiska friheten” – och så vidare. Allt detta sägs av humanister till andra humanister. Man kan se förekomsten av denna genre som ett hälsotecken för ett område, ett som vittnar om en produktiv vilja att öppet diskutera dess utvecklingstendenser. Man kan också se den som något långt mindre smickrande. Nästan alltid är förbindelsen oförblommerat stark mellan budskapet och dess avsändare. Förträffligheten med författarens eget beteende är nästan alltid det genomgående temat, oavsett vilken ståndpunkt som torgförs.
Vissa menar att genrens förekomst förklaras av humanisters djupt nedärvda kritiska betraktelsesätt. För mig låter det troligare att den finns för att folk internaliserat andras kritiska betraktelsesätt på humaniora, och att vi (ja, några andra, tänker man då) har oss själva att skylla för de villkor som står till buds. Typiskt verkar avsändaren mån om att signalera till omvärlden att det finns humanister som inte är som schablonbilden av en humanist. Det förstärker samtidigt schablonen. Oavsett varför genren finns: som legitimeringsstrategi är den ofta söndrande snarare än enande. Nu vore det bra om den sista texten (på ett tag) med denna rubrik fick heta: ”Humanister måste sluta skriva vad humanister måste” – se där en legitimeringsstrategisk självmotsägelse.
Framtidens kvitter
Åter då till den inledande frågan om önskvärt kvitter och den strategiska avvägningen: ska vi humanister framgent klaga eller slå oss för bröstet? Ska vi få omvärlden att inse humanioras värde eller måste humaniora förändras för att bli värdefullt? Är det klokast att fokusera på framgångar eller motgångar; ska vi kritisera yttre villkor eller inre skiljelinjer? Svaret måste bli: både och. Vi behöver en blandning av problematisering och framåtanda, i linje de tankar som framfördes i boken Alltings mått: Humanistisk kunskap i framtidens samhälle (Ekström & Sörlin 2012). I denna blandning hoppas åtminstone jag att tendensen att racka ned på kolleger – Humanister måste X-genren – blir ett mindre frekvent inslag, och att muntergöken och olyckskorpen tar gemensam ton.
På många sätt går det kolossalt bra för humaniora. Gynnsamma tendenser pyr i det forskningspolitiska klimatet, och inom den kunskapstematiska agenda som numera dominerar det. Forskningsproppar talar förvisso inte så mycket om humaniora, men de talar heller inte så mycket om naturvetenskap eller om andra etiketter på vetenskapsområden. I förgrunden står i stället betydelsefull kunskap och globala mål. Här är humanisters bidrag lika välkomna som andras, och somliga humanioramiljöer överöses ibland med forskningsmedel.Sådana positiva berättelser behövs.
Samtidigt ska vi inte förledas av solskenshistorier. Visst finns det problem, och dem bör vi angripa, med målet att förändra villkoren för att utöva en bra verksamhet. Det är därför bra när studenter protesterar mot den fördelningspolitik – studentpengen – som gör många humanistiska utbildningar undermåliga. Universitetslärare inom humaniora borde också påpeka att samma fördelningspolitik är om möjligt ännu mer gruvsam för den lärare som ska genomföra en bra kurs än för studenten som ska går den. Sådan klagan behövs också.
Hanna Söderlund 
Kristofer Hansson