I filmen Footnote (He’arat Shulayim på hebreiska) från 2011 möter vi en far och hans son som båda har dedikerat sina liv åt att forska om Talmud. Det gemensamma intresset till trots lider deras relation sedan många år av en djup konflikt om hur forskningen ska gå till. Fadern är minutiös och har tillbringat sitt liv med jämförande lingvistik, ett noggrant undersökande av hur texter skiljer sig åt. Hans största vetenskapliga bedrift är en fotnot till sitt arbete i ett verk av disciplinens gigant. Sonens forskargärning har ett högre tempo: han använder nya angreppssätt och publicerar sig i en rasande takt, och blir allt mer populär också utanför akademiska sammanhang. När fadern av misstag tilldelas det prestigefulla Israelpriset (som egentligen skulle gått till sonen med samma efternamn) ställs konflikten på sin spets. Vem bedriver egentligen den bästa forskningen – den noggranna empirikern vars yrkesliv kan kokas ned till en fotnot, eller den ständigt samtidsrelevanta förnyaren med hög publiceringstakt och popularitet också utanför akademin?
Svaret måste förstås bli att det beror på vad man värderar och hur man gör det. Det gäller också andra forskargärningar bortom det som utspelats på den fiktiva avdelningen för Talmudstudier vid Jerusalems hebreiska universitet. Ständigt värderas, omvärderas och utvärderas vetenskap, och den processen är fundamental för vetenskaplig praktik. Uppfattningar om vad som är god, kvalitativ och nyttig forskning förhandlas fram, och avgör också vilken kunskap som anses god nog för spridning. Det handlar, kort och gott, om att auktorisera och legitimera kunskapen, och det görs med hjälp av olika metoder. En är fotnoten.
Men vad kan en fotnot berätta? Vad kan den betyda? Hur används den för att legitimera vetenskaplig kunskap som sanningsenlig, och därmed god vetenskap? En fotnot kan betyda rätt mycket, har jag upptäckt: den är rentav central för mycket akademiskt arbete. Genom fotnoterna sätts forskningen i sitt sammanhang. Att referera, med hjälp av fotnoter, är ett sätt att visa på vetenskaplig noggrannhet. En gediget tilltagen notapparat kan imponera, som ett bevis på all den lärdom och dedikerat arbete som texten vilar på. Men den kan också irritera, när den framstår som överflödig och irrelevant. God akribi är den goda forskningens a och o, och för att uppnå det är rätt användning av fotnoten central. Fotnoten är en konst, ett hantverk.
År 1998 beskrev historikern Lennart Lundmark, i en understreckare i SvD, hur fotnoten genomlevt hån och förlöjligande, ansetts som ”pretentiös och auktoritär” och ett ”uttryck för sterilt pedanteri och akademisk uppblåsthet”.[1] Ett minne blott var den ”överdådiga tid i början av seklet då det tyska Warburginstitutet publicerade avhandlingar där det kunde finnas fyra skikt av fotnoter, alltså fotnoter försedda med fotnoter som i sin tur hade fotnoter och fotnoters fotnoter”.[2] Fotnotspedanternas världsherravälde (eller åtminstone det herravälde som var beläget vid Warburginstitutet) verkade därmed ha nått slutet.
Men sedan dess har något hänt med fotnotens ställning. Idag finns digitala referenshanteringssystem med namn som Zotero, Mendeley och EndNote som förenklar hanterandet av fotnoter. Databaser som Google Scholar gör det möjligt att spåra upp ny litteratur genom nätverk av referenser. När akademiska referenser förenas med datorkraftens förmåga att med hög hastighet bearbeta stora mängder information kan lättillgängliga databaser skapas och användas för att kvantitativt analysera, och värdera, olika aspekter av forskning. Ett särskilt frekvent använt bibliometriskt mått är hur många gånger en publikation citeras. Genom att undersöka citering är meningen att exempelvis kunna visa på en specifik publikations inflytande.
Fadern i filmen citerades alltså i ett enda, om än mycket viktigt, verk. Enligt exempelvis Web of Science vindlande algoritmer skulle han förmodligen framstå som en rätt kass forskare. Men enligt hans egen uppfattning hade han citerats av den absolut största auktoriteten i det viktigaste verket, och därför uppfattar han också sig själv som en mycket god forskare. Även dessa aspekter kan framkomma i bibliometriska citeringsanalyser – det handlar om hur de används. En vetenskaplig text blir inte bättre för att den har många fotnoter, eller för att den refererar till en stor auktoritet. En dator kan inte, för egen maskin, bidra med kunskap, som Sven-Eric Liedman påpekat.[3] En dator kan använda information som har översatts till det språk den talar och den kan sammanställa information. Men den kan inte tolka. För att tolka krävs medvetenhet, och hittills har ingen dator uppvisat det. Kunskapen som skapas i förhållande till en dator sker hos den medvetna människan. På samma sätt betyder inte en fotnot något i sig självt. Den skapas i sitt sammanhang.
Fotnoten har alltså fått en renässans och blivit pånyttfödd i ett större sammanhang. Den kan inte längre beskrivas som marginaliserad – den har blivit digitaliserad! Enligt användning av bibliometri för att värdera forskning, för att räkna ut h-index och liknande, sitter fotnoten (tillsammans med andra uttryck för referenser och citering) faktiskt också på en hel del makt i universitetens meritokratiska system. Beroende på hur den som bedömer förhåller sig till dessa mått och deras betydelse för vad som är god vetenskap. I sig själv har inte fotnoten någon makt, men den används som ett verktyg för makt.
Att humanister medverkar i utvecklingen av bibliometriska verktyg för utvärdering, som Björn Hammarfelt påpekat i ett tidigare inlägg i denna blogg, framstår i ljuset av fotnotens betydelseskapande processer som fundamentalt. Fotnotens värde är beroende av dess kontext. Det kräver därmed att de som faktiskt kan tolka fotnoterna adekvat också gör det och medverkar i formandet av dess betydelse i det digitala, och det meritokratiska, sammanhanget.
Klara Müller är doktorand vid avdelningen för historiska studier av vetenskap, teknik och miljö på Kungliga tekniska högskolan sedan januari 2021. I sitt avhandlingsprojektet, som kan placeras inom fältet humanioras historia, ställer hon frågor om hur humaniora har bedömts och hur förståelser av vad som är kvalitet inom humaniora har förändrats.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna
[1] Lennart Lundmark, ”1)”, Svenska Dagbladet, publicerad 2018-10-15, ursprungligen publicerad 1998-02-10. https://www.svd.se/1-c176 hämtades 2021-03-16.
[2] Lennart Lundmark, ”1)”.
[3] Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr: om människans kunskaper, (Albert Bonniers Förlag, 2002) s. 5.