Frågan om de moderna universitetens betydelse och roll i samhället har varit ett huvudtema i utbildningsdebatten sedan 1800-talet. Den tycks vara en del av det moderna samhällets grundproblem. Universitetens relation till religion och andlighet har dock inte varit föremål för debatt i lika hög utsträckning. Tydligt är att ett brott skett mellan det sekulära universitetet och andlighet över lag. Frågan är om relationen mellan dessa bör återskapas. Amanda Hadzidedic, masterstudent i idé- och lärdomshistoria med en examen i amerikansk litteratur och kultur, ställer frågan om vilken roll universiteten som moderna institutioner (och som sådana avskilda från religion och andlighet) har i en sekulär men också krisfylld samtid.
I tider av kris söker sig människor ofta till andlighetens sfär, och idag finns det tyvärr gott om kriser och anledningar till oro. En uppenbar sådan är den planetära krisen, eller annorlunda uttryckt: klimatkrisen. Keri Facer, professor i Educational and Social Futures vid universitetet i Bristol, menar att vi behöver omformulera vårt tänkande kring relationen mellan å ena sidan formell utbildning och de institutioner som bär upp denna och samhället utanför den akademiska världen å den andra. Det som den engelske teologen Andrew Louth beskriver som ”begrundande” (contemplation), är vad Facer ser som en nödvändighet för universiteten. Hon ser avsaknaden av detta “begrundande” som en viktig bidragande orsak till klimatkrisen.
Universitetens roll i samhället och dess bristande relation med andlighet hänger alltså ur Facers perspektiv samman med klimatkrisen. Krisen handlar till stor del om narcissistiska, distanserade och felaktiga världsbilder liksom vår självförståelse. Att försöka förstå meningen med livet verkar inte längre vara en del av universitetens syfte, i stället ligger fokus på expertkunskap eller nischad kunskap. Men fokuseringen på expertkunskaper och specialistprogram är ett problem som innebär att det så kallade ”vetandets enhet” är hotad.
Om alla är experter på sitt eget område och därmed inte har kunskap om andra discipliner och kunskapsformer, det vill säga när en förståelse för helheten saknas, då skapas en fragmenterad värld som inte kan “fixas” med hjälp av inter-, trans-, eller multidisciplinära projekt. Vi har, med Facers ord, blivit “more educated, but not necessarily more wise.” Vi missförstår innebörden av kunskap när vi fragmenterar den. Olika typer av multidisciplinära samarbeten blir därför relativt meningslösa om det inte skapas en symbios mellan dessa.
För att nå goda värderingar och en bredare och djupare förståelse av vår existens, behöver människan tid att tänka och reflektera. Detta bör rimligtvis finnas möjlighet till på universiteten. Men som idéhistorikern Hampus Östh Gustafsson skriver i artikeln ”Universitetets vita kaniner” är tid, i motsats till den allmänna uppfattningen om ”tankspridda professorer som sölar runt i elfenbenstornets avskärmade korridorer, sökande efter det eviga, som en sorts övervintrade sniglar”, något som akademiker inte har gott om.
En av Facers huvudpoänger är att vi behöver befria oss från vår nuvarande narcissism och skapa nya sätt att förstå oss själva och vår omvärld. Vi behöver nya berättelser där människan inte är i centrum eller är helt maktfullkomlig, men heller inte maktlös och irrelevant. Att leva med en “livlig planet”, menar Facer, innebär att leva med idéer om tid som inte är baserade på gamla berättelser om modernitet och framsteg. I stället menar hon att vi behöver nya berättelser som erkänner komplexitet och osäkerhet. Även kulturhistorikern och prästen Thomas Berry talar om behovet av nya berättelser. Enligt Berry har den gamla berättelsen som verkade kunna förklara allt, som tröstade och gav mening åt våra liv, förlorat sin övertygande kraft och betydelse då den sekulära världen fokuserar och uppmuntrar till konstant tillväxt och individuell framgång, inte minst i form av materiella egendomar.
Ett av de problem som universitet i ett sekulärt samhälle brottas med är att det reducerats till en slags intellektuell egendom och objekt vilket är kopplat till marknaden i stället för att inneha ett värde i sig. Att det moderna universitetet måste visa sig samhällsnyttigt behöver inte utesluta att studier också kan vara ett självändamål, utan samhällsnytta. Idén om universitetet som ett konsumtionsobjekt som saknar tid och därmed också möjlighet för begrundande och meningsskapande måste undermineras. Universiteten får inte endast sträva efter att vara samhällsnyttiga utan någon djupare innebörd. Förhoppningsvis skulle ett mer begrundande universitet också bidra till en bättre förståelse av vad det innebär att leva på en “livlig planet”. Louth har alltså rätt då han hävdar att “academics are people paid to have time to think” men att icke-produktiv (i form av samhällsnyttig) tid tyvärr “is no longer publicly valued”.
Amanda Hadzidedic har en masterexamen i amerikansk litteratur och kultur från Uppsala universitet och arbetar som gymnasielärare i engelska. Hon är för närvarande också mastersstudent vid institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och skriver om humaniora och högre utbildning i USA.
Referenser:
Andrew Louth, “Theology, Contemplation and the University” Studies in Christian Ethics 17 (1), 2004: 69-79.
Hampus Östh Gustafsson. ”Universitetens vita kaniner” Ikaros 22 (2), 2022. https://issuu.com/ikaros_tidskrift/docs/ikaros_2_22_issuu/s/16405883.
Keri Facer föreläsning på Uppsala universitet den 15 Oktober 2019. “Learning to live with a lively planet: The renewal of the university’s mission in the era of climate change.” http://media.medfarm.uu.se/play/video/9204/
Richard, C. Foltz (ed.). Worldviews, Religion, and the Environment: A Global Anthology, Belmont: Thomson, Wadsworth, (2003).
Thomas, Berry. “The New Story” (525–531). https://thomasberry.org/the-new-story/
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.