För en odisciplinerad humaniora

Varför är forskare så flitiga med att placera sig i fack? I tid och otid sätter vi stämplar på oss själva och andra: historiker, språkvetare, filosof. Ändå arbetar humanister ofta med ämnen som spränger dessa gränser – humanistisk forskning är, eller har åtminstone potentialen att vara, odisciplinerad. Är det dags att tänka om?

Tvärvetenskaplighet har länge varit ett ledord bland forskningsnämnder och vetenskapliga tidskrifter, så länge att ordet tycks ha blivit allomfattande – nästan alla arbetar tvärvetenskapligt, åtminstone ibland. För ett par veckor sedan skrev Adam Hjorthén här på Humtankar om hur SCB:s och UKÄ:s vetenskapliga klassificering motverkar idealen om tvärvetenskap, genom att tvinga in humanistisk forskning i de fack som disciplinerna utgör. Jag tror att problemet – men också möjligheterna – är större än så.

Det finns många tecken på att vi befinner oss i ett systemskifte mellan endisciplinär och tvärdisciplinär forskning. Vi har gått från en tid där olika ämnen sökte utarbeta tydliga skiljelinjer mellan sig och definiera ett eget arbetssätt med egna vetenskapliga normer, till en tid där tvärvetenskap ses som ett tydligt positivt laddat begrepp. Idag premieras tvärvetenskap av forskningsfinansiärer genom särskilda utlysningar. Det finns flera tvärdisciplinära centra, särskilt vid yngre, mindre universitet eller som resultat av större satsningar, och även tidskrifter inriktade på just sådan forskning. Kittet som binder samman dessa forskare eller forskningsuppgifter skiftar: ibland är det ett gemensamt problemområde, ibland gemensamma termer eller teoretiska perspektiv.

Ändå kvarstår skrankor, precis som Hjorthén påpekar. Men medan vissa sätts upp utanför akademin – till exempel av SCB och UKÄ – finns det andra som vi själva ansvarar för underhållet av. Här tänker jag främst på tjänstetillsättningar och peer review-processer, där diskussioner om ämnestillhörighet fortsatt tillhör det normala. I brist på riktlinjer för hur den egna disciplinen avgränsas fattas sådana beslut på olika sätt i varje enskild situation, och den som skickat in en ansökan om tjänst eller en text i hopp om publicering ställs inför ett fait accompli, utan möjlighet till påverkan. Ofta fortsätter det ämne vi disputerat inom att definiera oss långt fram i karriären.

Men det är inte bara andra som definierar oss, med beteckningar i officiella dokument. I tid och otid ombeds vi definiera oss själva: inför konferenser, i ansökningar, texter och presentationer. Ämnestillhörigheten är fortsatt central för hur vi placerar oss i det akademiska samtalet.

Tidigt i min karriär upplevde jag min ämnestillhörighet som historiker som en trygghet: när jag presenterade mig som historiker blev jag omedelbart placerad i ett fack av dem jag mötte, och utifrån den placeringen fick jag en stämpel, en legitimitet. Jag hörde till. Men snart märkte jag också hur stämpeln begränsade mig, och häri ligger det större problemet. Stämpeln kom med en förväntning: att det jag sade endast hade bäring för historisk tid, och att det var där som mitt huvudsakliga intresse låg. Och det är inte riktigt sant.

Mitt intresse, som historiker men framför allt som humanist, är att förstå hur människan hanterar problem i sin vardag. Specifikt undersöker jag osäkerhet som motor för förändring, i olika situationer. Jag vill mena att humanistisk forskning ofta rör sig just i sådana disciplinöverskridande områden. Den disciplin vi verkar inom bestämmer inte ämnet vi undersöker utan signalerar snarare något om de metoder vi använder för att angripa problemet. Humanistisk forskning är, eller har åtminstone potentialen att vara, odisciplinerad.

Häri ligger möjligheten. Jag tror inte att forskning om idévärldar, språk, etiska spörsmål, eller historiska tidsperioder tjänar på att låsas in i fack. Möjligheten ligger i att aktivt arbeta för att sudda ut gränserna. Genom att placera oss där det skaver kan vi visa hur gränser både utesluter och innesluter, och låta dem utmana oss snarare än begränsa oss.

Så vad är jag då, om jag inte är historiker? Jodå, jag är fortsatt historiker. Men jag är också, och kanske framför allt, forskare. Även den stämpeln kommer med vissa förpliktelser: ett kritiskt förhållningssätt, ett problembaserat tänkande och krav på ärlighet och självkännedom. Möjligheterna mångfaldigas av oändliga samarbetsmöjligheter oberoende av vetenskapliga fält, en bred nyfikenhet på nya insikter och en ödmjukhet inför det faktum att sådana insikter kan komma från de mest oväntade håll.

Sari Nauman, docent och biträdande lektor i historia vid Göteborgs universitet och medlem i Humtank.