Språkrådets Linnea Hanell skildrar terminologiskt arbete som ett område där humanister bidrar till en hållbar samhällsutveckling. Hon betonar vikten av texter och samtal om hållbarhetsfrågor, och lyfter särskilt ordens roll i omställningen – hållbarhet i termer av termer. Därmed exemplifierar hon också ett praktiskt arbete som sker utanför universiteten, men som grundar sig i en typ av humanistisk kunskap som samhället behöver mer av.
Antropocen, biologisk mångfald och CCS. Decoupling, ekocid och fossilförbud. Geoengineering. Hållbar utveckling. Det här är ord vi stöter på i vår vardag, i nyhetssändningar, politiska diskussioner och samhällsanalyser. De är några av de ord som cirkulerar i texter och samtal om klimat och miljö. En del av dem använder vi själva.
Men ibland förstår vi inte riktigt vad de betyder. Andra gånger vet vi vad vi vill säga men inte vilket ord vi ska använda för det. För att underlätta i sådana situationer finns nu en termgrupp som tar fram rekommendationer, definitioner och förklaringar för termer och begrepp inom klimat och miljö. Hållbarhetstermgruppen kallar vi oss, och vår produkt, Hållbarhetstermlistan, är ett försök att bidra med språkvetenskaplig, och därmed humanistisk, kompetens inom en brännande samhällsfråga.
Jag är doktor i nordiska språk och arbetar som språkvårdare på Språkrådet, en avdelning inom Institutet för språk och folkminnen. Det är en kunskapsintensiv humanistisk miljö i gränslandet mellan universitetens och myndighetsväsendets verksamheter. En del av vår verksamhet består i att besvara frågor och ge råd om svenska språket. För ett par år sedan började vi notera att det kom in en hel del frågor om terminologin kring klimat och miljö. ”Ska vi översätta decarbonization till avkarbonisering eller dekarbonisering?” ”Vad ska vi kalla zero waste på svenska?” ”Kan vi översätta mitigation till utsläppsminskning?” Vi la också märke till att folk som talade om sådana här frågor ofta verkade tveka vid ordval. ”Det finns inte riktigt något bra ord på svenska men man kan säga …”
Det är viktigt att vi kan tala med varandra om hållbarhetsfrågor. Vi behöver diskutera, bilda oss, ifrågasätta, ställa krav, förklara, uppmana, planera, fantisera, ja till och med förfasa oss. En användbar, tillgänglig och begriplig terminologi underlättar allt sådant. Så hur upprättar man en bra terminologi?
Rent praktiskt handlar terminologiarbete ganska lite om att komma på bra termer och slå fast hur det bör heta. Desto mer handlar det om att analysera, samordna och tydliggöra språkbruket. Vilka benämningar används? I vilken betydelse? Vilka definitioner har föreslagits i andra sammanhang? En termgrupp fungerar därför så att man samlar språklig expertis och fackexpertis som arbetar tillsammans med definitioner och benämningar för centrala begrepp inom ett fackområde.
I Hållbarhetstermgruppen finns språkvårdare, terminologer och översättare, men också experter från bland annat klimat-, energi- och ekosystemsforskning samt representanter från media, myndigheter och intresseorganisationer. Det är en sorts samverkan där olika kompetenser får mötas och lyfta varandra. Vi från Språkrådet tar in underlag och utarbetar förslag på benämningar, definitioner och förklaringar. Gruppen möts för att diskutera förslagen, varefter vi från Språkrådet reviderar och tar fram nya förslag.
Så blir vi undan för undan klara med termposter, och publicerar dem på www.isof.se/hållbarhetstermer. I dagsläget kan du exempelvis läsa där om termer som biologisk mångfald, hållbar utveckling, tippningspunkt och återkopplingsmekanism. Utöver definitioner och uppgifter om uttryckens engelska motsvarigheter finns där också längre förklaringar om hur uttrycken används och anmärkningar om närliggande uttryck. Såväl listan som språkbruket är under ständig utveckling.
I ganska hög utsträckning handlar Hållbarhetstermgruppens arbete om att hitta lämpliga svenska motsvarigheter till engelska termer som börjat spridas exempelvis i medier. Det handlar också om att ge korrekta och begripliga definitioner, vilket ibland innefattar att reda ut vad ett framväxande begrepp alls betyder genom att titta på uttryckets etymologi och tidigare användningssätt. Men framför allt är målet med Hållbarhetstermgruppens arbete att göra svenskan lite bättre rustad för att sätta ord på frågor som rör klimat, miljö och hållbar utveckling.
”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”, skrev ju Wittgenstein. Saknar vi bra termer måste vi kanske inte tiga, men det står helt klart att det vi talar om blir enklare att såväl säga som begripa när orden står till vår tjänst.
Linnea Hanell är doktor i nordiska språk och delar sin tid mellan Språkrådet och Stockholms universitet
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.