Under det senaste året har jag kommit att profilera mig allt starkare på Twitter. Är detta något som vi humanister bör göra? Jag ska här reflektera lite kring mina erfarenheter av att bedriva historisk källkritisk granskning och folkbildande verksamhet i detta medium.
I mars 2021 blev jag mer eller mindre utmanad av Aron Flam att recensera hans bok Det här är en svensk tiger på Twitter. Det visade sig nämligen att boken var full med allt från missförstånd, små och stora sakfel till rena lögner. Ett exempel är att Flam påstår att Sverige tvingades betala krigsskadestånd efter kriget. Beviset för detta? Att Sverige efter förhandlingar med de allierade konfiskerade och sålde av tyska ekonomiska tillgångar i Sverige, stora delar av vilka sedan tillföll svenska företag som betalning för utestående fordringar på tyska företag. Jag avslöjade också att Flam plagierat över 130 källhänvisningar – dokument som han aldrig sett eller läst – ur andra publikationer. Jag anade inte då att det skulle skapa en sådan uppmärksamhet, att jag skulle få en följarskara på i skrivande stund drygt 5 780 personer eller att jag skulle komma att skriva en bok som vederlägger de vanligaste lögnerna och missförstånden om Sveriges politik under andra världskriget.
Jag hade dock väntat mig att min aktivitet på Twitter skulle leda till fler osakliga attacker än vad som faktiskt varit fallet. Det tror jag kan bero på främst ett par orsaker: 1) Jag är man, och 2) jag har en ganska konfrontativ stil och bemöter hat och hån med likvärdiga svar. Det förra är nog bara en olycklig konsekvens av att män över lag har det lättare på sociala medier än kvinnor – särskilt om aktiviteten uppfattas som kontroversiell på den yttre högerkanten. Det senare hänger nog samman med att de som sysslar med att försöka tysta akademiker genom oförskämdheter inte är vana vid att deras offer svarar på liknande vis.
Trots det tror jag inte att det sätt jag valt att konfrontera attackerna på är det enda eller ens det mest effektiva. Men det passar min personlighet. Därför skulle jag nog inte rekommendera det för den som inte är lite hårdhudad. Ty utsatt för smutskastning har jag blivit.
Jag tycker ändå att fler historiker och vetenskapare generellt borde profilera sig starkare på sociala medier då det är ett ypperligt sätt att bidra till den tredje uppgiften. Jag anser mig, även fast att jag i nuläget inte är anställd på något universitet, fortfarande vara bunden av denna plikt och tar den uppgiften på stort allvar. Detta arbete underlättas förstås ju fler följare man har. Jag har inget recept för hur man skall få många följare. I mitt eget fall var det mest en tillfällighet att mitt meningsutbyte med KD-riksdagsmannen Magnus Jacobsson gällande huruvida nationalsocialismen var ’vänster’ retweetades av Jens Liljestrand på Expressen. Det riktade direkt en stor ström av människor till mitt konto vilket också resulterade i en snabb tillväxt i antalet följare. Det krävs också mycket tid och idogt oavlönat arbete för att bygga upp en trogen följarskara på Twitter.
Samtidigt så följer med en sådan större följarskara ett stort ansvar för vad man gör och väljer att publicera. Det behövs inte mer än några tusen följare för att man skall få ett visst inflytande och en förmåga att generera svar från större opinionsbildare på Twitter. Nu är några tusen följare förvisso mer än den absoluta majoriteten av svenska historiker har. Twitter är en mycket speciell miljö, och den passar nog inte alla. Den kan absolut vara väldigt negativ och formatet uppmuntrar inte till reflekterande och nyanserad diskussion. Snarare är det rappa och sarkastiska kommentarer som vinner störst framgång.
De trådar som jag skapat om seriösa historiska spörsmål har fått ett mycket bra mottagande och det har dessutom resulterat i många konstruktiva diskussioner. En annan följd är att det blivit ett sätt för mig att tjäna pengar som oberoende historiker utan anställning vid något universitet eller högskola. Jag fått chansen att medverka i många intressanta poddar där jag kunnat utveckla samtalet vidare kring de ämnen jag tweetar om. Tidningar och journalister hör av sig för intervjuer och erbjuder mig att skriva artiklar.
Det kan nog vara värt att också säga några ord om det faktum att jag inte är anställd inom universitetsvärlden. Jag tror inte att min konfrontativa och något oortodoxa stil skulle vara möjlig på samma vis om jag hade en sådan anställning. Tyvärr är det nog så att jag då om inte annat skulle bedriva en viss självcensur. Anledningen är förstås de många tillfällen då universitets- och högskoleanställda råkat i trubbel för något de skrivit på sociala medier och som uppfattats som förolämpande eller kontroversiellt. Det är helt enkelt svårare att dreva mot en historiker som står utanför den akademiska världen – det finns ingen prefekt att mejla med kravet att jag inte borde få verka vid institutionen eller liknande.
Detta upplever jag, trots att jag har som mål att ta mig tillbaka in i akademin och att någon gång få en fast tjänst vid ett av våra främsta universitet, som en stor frihet i min verksamhet på sociala medier. Det återstår att se om jag kan fortsätta tweeta på samma sätt om jag får en lektorstjänst, eller om det då kommer att ligga mig i fatet.
Mikael Nilsson är docent i historia.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.