Vetenskapsrådets forskningsöversikt 2019 – ett slag för den fria humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen

I dagarna har Vetenskapsrådet släppt en utvärderande forskningsöversikt av området Humaniora och samhällsvetenskap. I dess inledning konstateras att många av de problem som mänskligheten står inför – klimatkrisen, växande samhälleliga klyftor, migration, etc – kräver humanistiska och samhällsvetenskapliga analyser. Detta är självklart för oss inom Humtank, som länge haft som motto att varje fråga rymmer en humanistisk dimension. Teknik och medicin kan säkerligen både rädda världen och göra dess invånare friskare, men de kan inte göra det ensamma, eftersom människan, i all sin komplexitet, som samhällsvarelse, förnuftsvarelse och känslovarelse, står i vägen.

Det är glädjande att Vetenskapsrådet slår ett tydligt slag för den fria forskningen. Rådet har gjort en dataanalys, en så kallad ”textmining” av ansökningar inom humaniora och samhällsvetenskap under ett antal år tillbaka. Jag går inte in på detaljerna, utan nöjer mig med att säga att resultatet visar att den öppna ansökningsformen, där forskare fritt och självständigt formulerar sina problem och dimensionerar sina projekt, har varit mycket framgångsrik i att generera forskning med hög samhällsrelevans och av god kvalitet. En slutsats är att en alldeles för stor del av anslagen som Vetenskapsrådet delar ut (en femtedel) öronmärks för särskilda satsningar.

Vetenskapsrådets första slutsats och rekommendation blir följaktligen att finansieringen av den fria forskningen bör öka. Beviljandegraden för fria projekt inom områdena är för låg, 12,7% för 2018 (vilket faktiskt är betydligt högre än den siffra man hör i samtal med kollegor, som ofta tror att ca 7–8% beviljas medel). Vetenskapsrådet föreslår ett tillskott på 50 miljoner årligen. Då skulle beviljningsgraden kunna höjas till 17,6%, vilket skulle vara ”ett steg på vägen” mot samma beviljningsgrad som inom andra vetenskapsområden. 50 miljoner! Hallå statsmakt, det låter billigt tycker jag, för så en så pass avancerad och nyttig produkt.

Rapporten säger att den fria forskningspottens forskning är påfallande samhällsrelevant därför att forskare är ”jämförelsevis snabba med att formulera forskningsproblem som speglar aktuella samhällsutmaningar”. Jämförelsevis med vem då? Min farmor? Nej, med politikerna, får man anta, som för sent upptäcker vad humanister och samhällsvetare redan vet. Fri forskning är ”mer flexibel” än riktade satsningar.

Vetenskapsrådet verkar också ha kommit till insikten att tvärvetenskap kan skapa sig själv i den fria ansökningsprocessen. Den behöver inte, eller kan kanske inte ens, uppmuntras genom ovanifrån konstruerade finansieringsformer. Detta borde egentligen vara självklart. När forskare fritt får formulera sina problem – helt enkelt ställa relevanta och aktuella vetenskapliga frågor och försöka besvara dem med lämpliga vetenskapliga teorier och metoder – spränger de själva sina ämnesgränser och söker själva nya samarbeten. 

Paradoxalt nog landar Vetenskapsrådet i rekommendationen att tvärvetenskapliga miljöer ska främjas. Är det inte bättre att främja god fri forskning? Den tenderar att bli ämnesöverskridande, eftersom god forskning, som sagt, spränger gränserna för det redan etablerade. Det konstaterar också rapporten: ”det finns en stark forskardriven utveckling mot tvärvetenskap”. Ok, kul, släpp den fri då? En fråga som Vetenskapsrådet inte tar upp och som har med detta att göra är om inte dess egen statiska områdesuppdelning motverkar forskarnas gränsöverskridande. Disciplinerna delas in i olika bedömningsgrupper som bemannas med representanter ur dessa discipliner. Var ska, låt oss säga, ett datalingvistiskt projekt inom modevetenskap söka för att möta störst förståelse? Kanske skulle tvärvetenskapen främjas med nya metoder för bedömning av den fria forskningen? Vetenskapsrådet har så vitt jag vet nämligen endast en pengapåse i slutändan, varför fler satsningar på tvärvetenskapliga miljöer innebär att bevillningsgraden för den fria potten förblir så där tråkigt låg.

Rapporten tar upp en hel del annat som visar på att svensk humaniora och samhällsvetenskap mår bra på så sätt att den är stor, växande, kritisk, samhällsrelevant och modern. Givetvis finns även en del problem. Här finns inte utrymme att ta upp allt: frågan om områdets återväxt i framtiden (för små doktorandgrupper ska motverkas med forskarskolor), frågan om jämställdhet, frågan om relationen mellan forskning och högre undervisning, frågan om forskningsresultatens förmedling, samt frågan om forskningsinfrastruktur. Till exempel skulle det vara lämpligt att lyfta fram det som i rapporten nämns liksom i förbifarten, att Sverige – IT-landet Sverige – jämfört med många andra europeiska länder befinner sig i stenåldern vad gäller digitalisering av kulturarv (vetenskapsrådet har förstås ett något annorlunda språkbruk: ”har i stora stycken släpat efter och påtagliga behov återstår”). Det försvårar en modernisering av humaniora och samhällsvetenskap.

Leif Runefelt, medlem i Humtank, Södertörns högskola