Humtankpriset tilldelades år 2024 Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH. Han mottog priset i samband med Humtanks 10-årsjubileum på Kulturhuset i Stockholm och vi har fått lov att publicera hans tacktal i dess helhet. Sörlin har också bidragit med en text till jubileumspublikationen Humanioras betydelse.
Kära Humtank och dess priskommitté, kära kollegor, studenter och vänner av humanistisk kunskap, jag vill tacka av hela mitt hjärta för detta fina pris! Humtank har blivit en viktig institution i det svenska landskapet kring kunskap och bildning, forskning och undervisning. Att få pris av Humtank är därför en stor ära.
Jag minns ett tillfälle i Umeå för ett drygt årtionde sedan. Det var en konferens av något slag och jag hörde om att det cirkulerade tankar på någon form av sammanslutning. Det dröjde inte länge förrän konturerna började klarna. Dekaner runtom i landet var aktiva och jag tänkte: äntligen någon som gör något!
Då hade jag tillsammans med Anders Ekström nyligen utgett en bok med titeln Alltings mått: Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Det vi försökte säga där var att humanistisk kunskap inte i första hand borde ses som en marginaliserad och svältfödd verksamhet – utan att det absolut viktigaste var att se de väsentliga bidrag som den humanistiska kunskapen ger, genom undervisningen av studenterna och genom våra talrika kontakter med samhället. Och genom ny forskning, förstås. Vi försökte visa – med undersökningar och empiri – att den föreställning om en svunnen humanistisk guldålder, avlöst av ett pågående förfall, en föreställning som odlades på sina håll, och som dessvärre förekom även bland humanisterna själva – att den helt enkelt inte stämde.
Det jag tycker har varit det viktigaste som hänt under de år som gått sedan dess är nog hur vår empiriska kunskap om humanistisk kunskap har vuxit. Det vi preliminärt föreslog om att humaniora var bättre och viktigare än sitt rykte har om och om igen bekräftats av nya undersökningar. Jag tänker exempelvis på Linus Salös bok om Humanvetenskapernas verkningar från 2021 och på liknande erfarenheter från de nordiska länderna. Vitboken om humaniora i Norge 2017 och den stora humaniorautvärderingen där, Humeval. Jag tänker på Humanomics-institutet vid Aalborgs universitet och dess studier av humanioras betydelse som samverkansaktör inom snart sagt alla samhällsområden.
På senare tid har vi också genom VRs kartläggning av svenska citeringsdata i Forskningsbarometern fått klart för oss att den humanistiska forskningen har en mycket god citeringsutveckling, den bästa av alla i Sverige just nu. Det är anmärkningsvärt och utgör en vändning bort från publiceringsmönster som bara för ett par årtionden sedan var betydligt mer inåtvända och skedde huvudsakligen på svenska.
Min bild är att humanistisk kunskap rent generellt har en annan ställning idag än för ett par årtionden sedan. Den är visserligen ännu tydligt minst i universitetens budgetar. Men insikten om att det vi gör i humanvetenskaperna är betydelsefullt har ökat. Jag tror att detsamma gäller vår synlighet. Det har i hög grad att göra med att den humanistiska offensiven sedan 2010-talets början så tydligt tog sikte på det som förenar inom humaniora. Vi är förstås indelade i massor av discipliner och specialområden. Men vi mötte världen inte med våra särintressen utan med en samlad förståelse av vad humanistisk kunskap är och kan erbjuda. Vi inledde ett artikulationsarbete och det har fortsatt.
Jag började vid någon tidpunkt kalla detta för integrativa humaniora. Integrative humanities, till skillnad från prefix humanities, som jag tycker låter onödigt förminskande. I USA har man ibland talat om det som new humanities. Det handlar alltså om de fält där humanistisk kunskap möter stora samhällsfrågor och de stora problemen i världen. Till exempel ”miljöhumaniora”, som vi skapade ett eget centrum för 2011, KTH Environmental Humanities Laboratory.
För några veckor sedan var jag inbjuden till Tromsö för att träffa aktiva vid mängder av institutioner och centra på deras HSL-fakultet – Humaniora, Samfunnsfag och Laererutdanning. Man hade startat en fakultetsövergripande satsning på Arctic Humanities. Man var mån om att jag skulle besöka. Jag hade tydligen gett dem namnet. Jag hade skrivit Arctic Humanities i någon artikel 2015 och det hade man koll på. Det hade fungerat som en samlande idé för en hel fakultet.
För mig var integrativa humaniora en av många möjligheter att tänka brett om vad humanistisk kunskap kan göra – om den framträder samlat. Jag tror Humtank – och andra initiativ – har haft en liknande funktion. Det handlar inte om organisationsförändringar. Det handlar om en annan inställning till vad vi kan åstadkomma, om vi försöker tänka och göra mer tillsammans. Först och främst bland oss själva och mellan varandra. Jag har denna känsla mycket tydligt under vår dag tillsammans här på Kulturhuset. Vi har en dag då vi samlas och vet och vill något tillsammans. Sådant är viktigt och det brukade vi inte göra förut. Jo, ämnesvis eller inom ett universitet. Men nu gör vi det som humaniora i Sverige med höjd blick.
Tillsammans betyder vi mer. En ensam historiker eller en ensam lingvist kan kanske avfärdas, som en ensam röst utan mening. Men den som försöker förneka betydelsen av religion, etik, språk, historia, idéer, medier, estetik, mode, litteratur, konst, makt, retorik, filosofi, arkeologi… Ja, ni förstår: den har helt enkelt missförstått hur kunskap verkar.
När vi insett att vi har ett gemensamt intresse och att det vetande vi svarar för är av yttersta vikt för ett samhälles andliga och kulturella hälsa – då har vi också lättare att föra en meningsfull dialog med andra kunskapsområden. Humanistisk kunskap borde nå fler än bara dem som siktar på att bli professionella humanister, även om den gruppen faktiskt är ganska stor.
Där jag arbetar har vi inlett ett utvecklingsprojekt inriktat mot humanistisk kunskap i professionsutbildningar, särskilt ingenjörsutbildningar. KTH Future Humanities Initiative heter det och finansieras av Wallenbergstiftelserna.
Vi tror att om man vill komma längre med en vidare användning av humanistisk kunskap och bildning så är det viktigt att närma sig frågorna med förankring i forskning och erfarenhet – och att insistera på att vi sätter djup kunskap i rörelse. Vi tickar inte av boxar med diverse pliktkunskaper. Vi tror att det går att skapa något nytt.
Det finns också mycket att lära från andra delar av världen. Det handlar förstås mycket om vad. Vad kan urskiljas som särskilt meningsfullt för olika professioner?
Men det handlar också mycket om hur. Hur kan vi exempelvis utveckla former och format för vår publicering och vår förmedling? Sakprosan utvecklas och utmanas just nu. Det är bra. Men också publiceringsformaten blir allt mer integrativa i de digitala lärandemiljöerna. Jag kan inte se annat än att möjligheterna är enorma.
Ytterst handlar det om att knyta kunskap till ansvar. Och till en återförtrollning av världen. Att se och inse dess fantastiska skönhet och dess underbara egenskaper. Och dess skörhet.
Och vår skörhet som människor så att vi kan ta hand om denna värld och om varandra.
Jag ser på det pris jag just fått som ett tecken på att jag inte är ensam om att tänka så.
Så tack än en gång!
Och lycka till med nästa årtionde!
Humtank 
Lovisa Brännstedt