Hur kan humanistisk forskning ta sig an vår tids stora samhällsfrågor? Magnus Nilsson, medlem i Humtank och professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet, lyfter fram några konkreta exempel.
”Varje samhällsfråga har en humanistisk dimension”. Så lyder mottot för Humtank, vars uppdrag är att ”stärka humanioras roll såväl inom som utanför de akademiska institutionerna”.
Att peka på humanioras relevans för samhällsfrågorna är dock ingen självklar strategi för at stärka vetenskapsområdet. Vad händer med den humanistiska forskning och utbildning som inte har någon uppenbar koppling till sådana frågor, kan man fråga sig. Behöver inte den stärkas? Och, undrar kanske den idéhistoriskt bevandrade, står inte pratet om samhällsrelevans i motsättning till Kants idé – presenterad i ”Striden mellan fakulteterna” (1798) – att själva poängen med humaniora är att den inte tjänar externa intressen?
Samtidigt är det svårt att förneka att humaniora också har bäring på vår tids stora samhällsfrågor och att humanistiska perspektiv är avgörande för att vi ska kunna förstå och hantera dem. Hur, kan man undra, ska vi kunna hantera sådant som klimatkris, migration och imperialism utan analyser grundade i humanistiska discipliner som religionsvetenskap, filosofi och historia? (För den som vill veta mer om rekommenderas Humtanks rapport om humanioras ”relevanssammanhang”.)
Den stora frågan är därför inte om humanistisk forskning är samhällsrelevant utan hur vi kan gå från denna allmänna insikt till forskning som faktiskt hjälper oss att möta vår tids stora utmaningar. Ett bra sätt kan vara att titta på konkreta exempel. Glädjande nog är det ju knappast brist på forskningsinitiativ som utgår just från att humaniora har bäring på samhällsfrågorna.
Själv har jag haft möjlighet att följa flera sådana satsningar på nära håll. Två som är särskilt intressanta är Nordic Humanities Center vid Köpenhamns universitet och Syddansk Universitet i Odense, där jag varit gästprofessor, och forskningsprojektet ”Velferd under granskning: Prekært liv i norsk samtidslitteratur” vid Universitetet i Bergen, där jag är en av medlemmarna.
Nordic Humanities center, som finansieras av Den A.P. Møllerske Støttefond, har som uttalat mål att anlägga ”humanistiske perspektiver på større samfundsmæssige udfordringer”. Varje år samlar man forskare från olika humanistiska discipliner kring ett nytt tema. 2024 arbetade man under rubriken ”Legitimitet under pres – Den nordiske models fortid og fremtid”, 2025 var temat ”I krigens skygge: Norden og geopolitikkens genkomst” och i år är ämnet ”I en splittet tid: Polarisering i Danmark og Norden”. Som synes väjer man inte alltså för de riktigt stora samhällsutmaningarna.
Utöver att beforska dessa utmaningar satsar centret stort på att nå ut med sina forskningsresultat, inte bara inom akademin, utan även i offentligheten. Forskarna skriver så kallade HUM-briefs – korta populärvetenskapliga artiklar som publiceras på nätet – producerar videor om sin forskning och deltar i poddar. Man arrangerar också öppna evenemang som är gratis för allmänheten, och arbetar aktivt med presskontakter. Här finns alltså mycket att lära, inte bara om hur humanistisk forskning kan användas för att förstå samhällsutmaningar, utan även om hur sådan forskning kan göras synlig och begriplig – och därmed relevant för olika grupper i samhället.
Det andra exemplet, ”Velferd under granskning” är ett projekt som finansieras av norska Forskningsrådet som utlyst medel för forskning om välfärdsstaten och dess utmaningar. Här analyserar litteraturforskare från Norge, Sverige och Danmark ”hva litteraturen forteller oss om prekært liv, om forholdet mellom karakterer i prekære situasjoner og ulike velferedsinstitusjoner og hvilken forståelse av velferd man finner i textene”. Projektet fungerar därmed som ett komplement till ”eksisterende sosiologisk og antropologisk velferedsforskning” – men utifrån humanistiska utgångspunkter.
Dessa två exempel visar att Humtank inte står ensamt. Uppfattningen att de stora samhällsfrågorna har en humanistisk dimension delas av såväl privata som offentliga forskningsfinansiärer och forskare inom olika humanistiska discipliner tar sig redan idag an dessa frågor.
Detta är en glädjande utveckling. Jag har stora förhoppningar att denna typ av samhällsorienterad humanistisk forskning kan bidra till att stärka humanioras ställning – utan att för den skull underminera den humanistiska grundforskning som inte har omedelbar samhällsnytta, men som ändå kan vara viktig för kunskapsutvecklingen på lång sikt.
Magnus Nilsson är professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet.
Gästskribent 
Erik Isberg