Vi översköljs av observationer om hoten mot den akademiska friheten i USA. Men vilka lärdomar kan och bör vi i Sverige egentligen dra av den amerikanska utvecklingen? För humanioras skull handlar en av de viktigaste om betydelsen av akademisk tillit.
Den politiska styrningen av svenska universitet är en högaktuell fråga. Debatten har handlat om akademisk frihet och risken med universitetens organisation som förvaltningsmyndigheter. En aspekt som fått mindre uppmärksamhet rör makthavares och medborgares förtroende till universitetens roll, samt till forskares kompetens och omdöme att på bästa sätt utföra sitt arbete. Hur mycket styrning behöver akademin för att säkerställa kvalitet och forskningsrelevans?
I dagens diskussion om akademisk frihet pekas USA ofta ut som ett varnande exempel. I frihetens land – som i år firar 250 år av självständighet – är den akademiska friheten både stukad och hotad. Huvudansvarig för detta är givetvis president Trump.
För vissa har Trumps agerande inneburit att den akademisk friheten i USA är ”ett minne blott”. Sådana slutsatser är dock överdrivna. Den federala staten har försvinnande litet direkt inflytande över högre utbildning. Dess maktutövningen sker istället främst genom forskningsfinansiering.
Hur substantiellt hotet mot den akademiska friheten är i USA beror till stor del på tre faktorer: vilken delstat lärosätet ligger i, om lärosätet är privat eller delstatligt, och dess grad av federala forskningsmedel.
Ett bra exempel på såväl tendensen till ökad politisk styrning som Trump-administrationens, trots allt, begränsade inflytande är Texas. Den republikanskt styrda delstatskongressen och guvernören Greg Abbott har under de senaste åren genomfört ett flertal åtgärder för att öka kontrollen över delstatsuniversiteten, däribland University of Texas-systemet (UT) med omkring en kvarts miljon studenter. En lag från 2023 resulterade i att UT stängde sina ”DEI”-kontor. När Trump 2025 via en exekutiv order förbjöd DEI inom federala myndigheter och drog undan den federala forskningsfinansieringen hade det alltså ingen större påverkan på Texas. Där var denna policy redan genomförd.
Republikanerna i Texas har också flyttat makt från kollegiala organ till den politiskt tillsatta universitetsstyrelsen, UT Board of Regents. Nyligen fattade denna styrelse beslut om att reglera undervisning i ”controversial topics” och förbjuda lärare att diskutera ”topics and controversies that are not germane to the course”. Vad detta betyder i praktiken – kommer man kunna fortsätta att undervisa om exempelvis slaveriet, kvinnorättskampen och hbtq-frågor? – diskuteras just nu lokalt på institutioner inom UT-systemet.
På lärosätesnivå kan den federala forskningspolitiken vara avgörande för ett universitets institutionella autonomi och ekonomiska överlevnad. Trump har politiserat forskningsfinansieringen genom indragning av projektmedel under paraplyet ”Diversity, Equity, Inclusion”, eller DEI, och föreslagit en kraftigt sänkt federal forskningsbudget. Nedskärningen har dock mött motstånd i den republikanskt styrda kongressen och ännu inte genomförts. Forskningsfinansiering har också använts som utpressningsmedel för ökad federal kontroll över privata universitet. Inte minst för STEM-ämnena är presidentens agerande centralt, eftersom dessa vetenskapsområden tilldrar sig avsevärda federala forskningsmedel.
Med sin relativt begränsade federala forskningsfinansiering har humaniora ännu inte påverkats lika mycket av Trumps forskningspolitiska attacker, trots administrationens försök (detta kan dock ändras om kongressen godtar Trumps nya budgetförslag, som skulle innebära nedläggning av National Endowment for the Humanities). Trycket mot humaniora har istället primärt handlat om individuella forskares och lärares frihet att undervisa, forska och samverka om vad de vill.
Denna typ av ”akademiskt etos” är kopplad till allmänhetens förtroende för forskningens legitimitet och relevans. Tilliten till universitet i USA har under senare år minskat överlag, men i synnerhet bland republikanska väljare. Omkring 25–30% av republikaner (beroende på olika mätningar) har tilltro till universitet och forskare, jämfört med ca. 65–75% av demokrater.
Nyligen släpptes en rapport från Yale University om tillit till högre utbildning i USA. Rapporten identifierar tre övergripande faktorer bakom den ökade misstron mot amerikanska universitet: den stigande kostnaden för högre utbildning; systemet för studentantagning; samt frågor om forskningens och utbildningens innehåll kopplat till yttrandefrihet, politisk bias och självcensur.
Rapporten lyfter fram tjugo rekommendationer för att öka tilliten till akademin i USA. Samtliga förslag är uppmaningar riktade till högskolesektorn och inte minst till Ivy League-universiteten själva (ett något högtravande fokus som mött viss kritik), och rör studentrektyrering, undervisning och organisationsfrågor. Ett par förslag handlar om universitetens och forskares roll i samhället, genom en ambition att utveckla forskningskommunikation och medborgarutbildning. Frågan lämnas dock obesvarad hur detta ska ske i ett samhälle präglat av stark affektiv polarisering, ett politiskt splittrat informationslandskap och en akademisk vardag där hot om våld är ständigt närvarande.
Sverige är inte drabbat av den politiska polarisering eller den fundamentala brist på tillit som plågar det amerikanska samhället. Samtidigt finns det tendenser i Sverige som vi bör ta på allvar. Vetenskap & Allmänhet visade i sin Vetenskapsbarometer från 2025 att tilliten till forskare i Sverige skiljer sig beroende på vetenskapsområde och politisk blocktillhörighet. För humanvetenskapligt kodad forskning rapporterar Tidöväljare mindre tillit än oppositionsväljare. Exempelvis har endast 19% av Tidöväljarna i mätningen förtroende för forskning om ”könsidentitet” jämfört med 55% för oppositionspartiernas väljare.
På politisk nivå avskärmar sig den svenska regeringen alltmer från kunskap från expertmyndigheter, statliga utredningar och vetenskaplig forskning. Detta reflekterar en statlig misstro mot akademisk professionalism som ökat under de senaste decennierna. Istället för att visa förtroende för forskares akademiska kompetens har regeringen i tal och handling framhävt att universiteten ska lyda under politiska styrning.
För oss i Sverige går det att dra ett antal lärdomar från USA när det gäller akademisk frihet. Vi har sett hur enkelt statlig forskningsfinansiering kan användas som maktmedel – något som redan sker i Sverige genom en stadigt ökande politisk styrning av externa forskningsmedel.
Men en lika viktig lärdom handlar om den allvarliga bristen på tillit till institutioner i samhället generellt, och till universitet och forskare i synnerhet. Den akademiska friheten kräver en offentlighet präglad av förtroende för kunskapssamhället. Att väcka och förvalta den tilliten är ett uppdrag som kräver gemensamma insatser både från universitetssektorn och politiken. En lärdom från USA är att vi i Sverige inte bör ta den akademiska tilliten för given.
Adam Hjorthén
Verksamhetsledare för Humtank och föreståndare för Svenska institutet för nordamerikastudier (SINAS) vid Uppsala universitet
Gästskribent 
Magnus Nilsson