Den nya forskningspropositionen fokuserar, utöver en ganska given satsning på förstärkta anslag till pandemiforskning, särskilt fem samhällsutmaningar: klimat och miljö, hälsa och välfärd, digitalisering, kompetensförsörjning och arbetsliv, samt ett demokratiskt och starkt samhälle. Givetvis har vart och ett av dessa områden en humanistisk dimension. Det är särskilt några saker som från Humtanks perspektiv är värda att lyfta fram i den drygt 200-sidiga propositionen:
– Det är bra att regeringen pekar på behovet av, och vill genomföra, särskilda satsningar inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, och att propositionen så tydligt betonar att de utmaningar som samhället står inför inte går att möta utan humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv och metoder.
– Det är också bra att regeringen vill stärka den akademiska friheten och föreslår en ökning av medlen för fri forskning inom alla forskningsområden. Vi vet att stat och politiker inte är särskilt bra på att identifiera strategiskt viktiga forskningsområden inom humaniora och samhällsvetenskap utan att forskarna gör det bättre själva. Frågan är dock om inte akademisk frihet för regeringen handlar om universitetens frihet snarare än forskarens.
– Det är helt klart mindre bra att det i praktiken handlar om mycket litet pengar före 2023. Det finns ingenting i propositionen som tyder på att den ökänt låga bevillningsgraden för projektansökningar inom humaniora kommer kunna öka inom närtid – vilket dock är ett uttalat mål från den största forskningsfinansiären, Vetenskapsrådet.
– Det är bra att regeringen vill genomföra vad den kallar ett bildningslyft. Satsningen är lovvärd och nödvändig för att möta de prioriterade samhällsutmaningarna. Kan vi nämligen föreställa oss ett demokratiskt och starkt samhälle utan medborgerlig bildning?
– Det är dock mindre bra att ”bildningslyft” inte definieras, knappt alls finansieras och att utgångspunkten verkar vara en naiv instrumentalism. Det är omöjligt att förstå vad som avses med ”bildningslyft”. Det verkar dock handla om humanistisk forskning som går bortom den ”omedelbara samhällsnyttan”, såsom ”latin, filosofi, grekiska och idéhistoria” (s 58). Formuleringen är litet oroväckande. Menar regeringen till exempel att filosofi saknar ”omedelbar samhällsnytta” i ett samhälle som har drabbats av en pandemi och måste hantera de etiska frågor som den har väckt, om liv, död och rätt till vård?
– Det är bra att regeringen föreslår forskarskolor i humaniora och samhällsvetenskap för att möta områdenas största problem på allvar, nämligen kompetensförsörjningen på lång sikt genom tillskott av nya doktorerade forskare. Vetenskapsrådet har i en utredning visat att återväxten inom humaniora är för låg, det vill säga att forskarutbildningen är för liten, och att endast en liten och sjunkande del av forskningen inom området utförs av doktorander, vilket skiljer ut området från de andra vetenskapsområdena.
– Det är tveksamt huruvida forskarskolor som samlas till en viss plats och är tidsbegränsade är den bästa vägen att gå. Propositionen medger att många forskarutbildningsmiljöer inom humaniora och samhällsvetenskap är för små, och de lär ju inte bli större av att forskarskolor finns någon annanstans. Ett alternativ hade varit att göra de nu små miljöerna större.
Propositionen rymmer mycket annat, som inte finns utrymme att ta upp här. Sammantaget kan man säga att det börjar framträda något som skulle kunna vara en forskningspolitik där humaniora är inkluderat – ett stort steg framåt. Än så länge är det mer ord än handling (det vill säga resurser), men ord är ju också viktiga. Det är synd att regeringen fortfarande sitter så hårt fast i tillväxt- och konkurrenskrafttänket. Som om tiden stått still verkar ”innovation” för regeringen innebära inget annat än patent och kommersialiserbara kunskapstillgångar – det sägs ingenting om de sociala eller kulturella innovationer som behövs för att möta samhällsutmaningarna, och då heller givetvis ingenting om den betydelse humaniora och samhällsvetenskap har för dessa.