Vi lever i en tid där klimatfrågan upptar alltmer av den offentliga debatten. Politiker diskuterar utsläppsrätter och alternativa energisystem medan naturvetenskapliga och teknologiskt inriktade forskare bygger gigantiska skärmar för att avskärma solljuset eller skapar tekniker som kan suga upp befintliga mängder koldioxid ur atmosfären. Emellertid är framtiden alltför viktig för att lämnas åt endast politiska aktörer eller naturvetenskapliga forskare. För att nå en fullt ut hållbar utveckling är humanistiska kunskaper och perspektiv oundgängliga.
Naturvetenskap och teknik är sannolikt de vetenskapliga områden som de flesta tänker på när lösningen på klimatfrågan diskuteras. Samtidigt finns många idéer, uppfinningar och tekniker som redan i dag skulle kunna bidra till en minskad global uppvärmning. Den politiska viljan sägs också finnas hos de etablerade partierna. Trots detta tycks förändringen mot ett mer hållbart samhälle gå oroväckande långsamt.
För att kunna förklara detta till synes motsägelsefulla förhållande är humanistiska perspektiv och kunskaper nödvändiga. Humaniora handlar ytterst om att förstå oss själva som människor och den värld som vi tillsammans delar. Historiker skapar kunskap om människors erfarenheter, filosofer ger perspektiv på vad ett gott liv kan innebära, litteraturvetare och konstvetare ger insikter i hur människors idéer och tankevärldar har tagit sig uttryck – för att nämna några exempel. Humanister bidrar alltså med centrala kunskaper om varför vi människor agerar som vi gör, hur vi tänker och resonerar om frågor som till exempel den globala uppvärmningen samt hur våra värderingar skapas och skiftar över tid. Humanistiska kunskaper förklarar med andra ord vilka vi är och var vi befinner oss i såväl tid som rum. Därigenom har humanister en viktig roll att fylla om befintliga teknologiska lösningar ska kunna implementeras på ett mer effektivt vis och leda till en långsiktigt hållbar utveckling.
Tillsammans skapar de humanistiska disciplinernas vetenskapliga resultat en både bredare och djupare förståelse för oss människor och vår omgivning, kunskaper som kan bidra till bättre möjligheter att förändra samhället i den riktning som vi önskar. Utan humanistiska perspektiv finns en risk att de teknologiska lösningar som presenteras som svar på klimatutmaningen exkluderar viktiga mänskliga frågor, till exempel vilken typ av liv vi faktiskt vill leva. Dessa komplexa ämnen kan inte reduceras till enkla frågor som har entydiga teknologiska svar, utan de måste inbegripa diskussioner om värderingar, principer och historiska erfarenheter – något som humanister är vana att brottas med.
Samtidigt som humanistiska kunskaper kan visa vägen framåt kan det förflutna i mångt och mycket sägas utgöra kärnan inom det humanistiska fältet. Till exempel ägnar sig arkeologer, historiker, idéhistoriker, litteraturvetare och konstvetare alla åt det som på något sätt redan skapats, det som redan föreligger. Emellertid finns inget logiskt motsatsförhållande i att studera det som redan skett och samtidigt intressera sig för det som komma skall. Människor har i alla tider funderat över framtiden på samma sätt som de har försökt att förändra sin omgivning i mer hållbar riktning. Det förflutna kan visa oss hur stora och långsiktiga förändringar är möjliga.
I stället för att rusa in i framtiden utan något historiskt bagage – i form av kunskaper om hur människan och våra värderingar har förändrats över tid – kan det förflutna läsas så att det ger relevans för framtiden. Vi bör alltså inte stanna i varken det förflutna eller samtiden, utan i stället gå i dialog med dessa tider. Litteraturvetaren Fredric Jamesons slogan ”Historisera alltid!” kan således fungera som vägledande i vårt sökande efter bättre förståelser av vår samtid, men den kan också peka ut en väg mot framtiden. Den kan ge riktning i vår strävan att omforma samhället till att bli mer hållbart. En sådan dialog kan i det längre tidsperspektivet visa sig mer värdefull än de teknologiska innovationer som för tillfället dominerar klimatdebatten.
Anna Friberg är biträdande lektor i historia vid Institutionen för kultur och samhälle (IKOS), Linköpings universitet och medlem av Humtank.
Adam Hjorthén 
Gästskribent