Den kritiska massan

En återkommande kritik av humanistiska ämnen handlar om avsaknaden av den ”kritiska massan”. I de flesta fall riktad mot mindre lärosäten där de humanistiska ämnena har få anställda. Argument som att doktoranderna är för få, att det finns inte tillräckligt många handledare, att forskningsmiljön är för liten och liknande anförs. Förutom ökade ekonomiska resurser för att humaniora ska kunna växa krävs tydliga riktlinjer med långsiktiga åtaganden.

På sin tid gav HSV:s (Högskoleverket) rekommendationer att en miljö ska inneha minst tio tillgängliga handledare och femton doktorander för att uppnå kravet på en ”kritisk massa”.[i]  Rekommendationerna refererades till i en rapport om små forskarutbildningsmiljöer, dvs. ämnen som hade 1-10 doktorander, från nuvarande myndigheten UKÄ (Universitetskanslersämbetet).[ii] Som författarna av UKÄ-rapporten skriver  ”Dessa kvantitativa riktlinjer togs bort i senare vägledningar, men andemeningen kvarstår i viss mån.”[iii] Slutsatsen i UKÄ:s rapport var att flera små forskningsmiljöer löst ”problemet” med den kritiska massan genom att samarbeta med andra ämnen/miljöer och att ansluta till nationella och internationella nätverk. Trots rapportens något positiva inställning till att problemet med otillräcklig kvantitet kan kompenseras med skapandet av nätverk kvarstår kommentarer om behovet av att alla forskarutbildningsämnen ska ha en ”kritisk massa” på det egna lärosätet.

UKÄ:s diskussioner om den kritiska massan har föranlett många diskussioner om humaniora och ”kritisk massa” vid landets lärosäten. Vid mitt eget lärosäte var förstås fakultetsnämnden – som vid så många andra – angelägen om att inte komma tillkorta i UKÄ:s utvärderingar. Efter många diskussioner föreslog fakultetsnämnden att lösa problemet genom att föra samman flera ”små” humanistiska ämnen och bilda ett nytt gemensamt forskarutbildningsämne med de olika ämnena som inriktningar. Sammanslagningen genomfördes vilket resulterade i en forskarutbildningsmiljö med fem professorer, sju docenter, tio lektorer och åtta doktorander. På så sätt närmade man sig de av HSV tidigare givna kvantitativa kraven på ”kritisk massa”. När det efter sammanslagningen blev dags för UKÄ:s utvärdering ville de inte utvärdera det nya forskarutbildningsämnet utan varje inriktning för sig. Fakultetsnämnden blev rådvill och undrade varför sammanslagningen av de humanistiska ämnena till ett tvärvetenskapligt humanistiskt forskarutbildningsämne inte var bra. Samtliga inriktningar jobbar tillsammans: ansvarar för alla doktorander och forskarutbildningen, driver tvärvetenskapliga projekt, har gemensamma högre seminarier, publicerar, erhåller forskningsmedel, har många nationella och internationella nätverk. Den efterfrågade ”kritiska massan” i såväl kvantitet som kvalitet har uppnåtts och skapat multidisciplinära samarbeten som uppskattas av samtliga inriktningar. Men nej, UKÄ beslutade att inriktningarna ska utvärderas var för sig. Exemplet visar på hur otydliga direktiv skapar osäkerhet för humaniora och är inte unikt, liknande situationer förekommer på andra lärosäten.

För att humaniora ska växa krävs en tydligare viljeinriktning. Den politiska och akademiska osäkerheten (kanske okunskapen!) runt humaniora skapar onödig förvirring. Förutom kvantitet kontra kvalitet finns exempelvis frågor om samhällelig relevans, ämnens autonomi eller tillämpad uppdragsforskning med bestämda avnämare. Otydliga direktiv och vaga diskussioner i flera led skapar osäkerhet. Konsekvensen blir osäkra villkor och kortsiktiga lösningar för humaniora på landets lärosäten. Visioner och strategier läggs på is, för vem vet vilka ekonomiska förutsättningar som ges och krav som ställs på humaniora nästa år.

Annat är det i Norge. Vid Oslo universitet har man tagit ett beslut om en tioårig humaniorastrategi med ett långsiktigt strategiskt tänkande kring humaniora och samhällsvetenskap.[iv] Förutom att det ger goda förutsättningar visar ett sådant beslut på vikten av och det angelägna med humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning för en hållbar framtid. Dessutom kan den kritiska massan byggas för att den verkligen behövs inte för att klara utvärderarnas granskning. Hur skulle det gå med ett liknande initiativ i Sverige? Skulle det bli ifrågasatt, motarbetat eller påhejat? I ett tidigare blogginlägg kommenterar Humtanks Leif Runefeldt den tioårig humaniorastrategin och avslutar med frågan värd att ställas på nytt: Kan vi hoppas på att vi får se liknande initiativ från svenska lärosäten?

 Referenser

[i] Högskoleverkets prövning av ansökan om tillstånd att utfärda examen på forskarnivå inom ett område. Reg.Nr. 641-5096-10 (HSV 2009).

[ii] Lindenskoug, Susanna (2019) Rapport 17 Små forskarutbildningsmiljöer. Utmaningar och framgångsfaktorer. Universitetskanslerämbetet. Diarienummer: 412-380-19.

[iii] Lindenskoug, Susanna (2019) Rapport 17 Små forskarutbildningsmiljöer. Utmaningar och framgångsfaktorer. Universitetskanslerämbetet. Diarienummer: 412-380-19. S. 6.

[iv] https://morgenbladet.no/ideer/2021/01/samfunnet-trenger-et-sterkt-humaniora