Hur vet man att man vet det man vet? Svaret handlar inte bara om hur vi filosofiskt ser på kunskapen eller dess källa. Det finns också en mer handgriplig sida: att ha kunskap är att kunna, att uthålligt förmå något. Men vad kan vi egentligen? Kristian Petrov söker ett svar genom ett humanistiskt tankeexperiment.
Humanistiska kunskaper är påfallande tillbakablickande. Det gäller inte bara de historiska disciplinerna. Den formella lingvistiken förutsätter den kulturhistoriska filologin och de moderna språkstudierna, liksom retorikämnet, klarar sig inte utan traditionens klassiska exempel. I filosofins fall är studiet av dess egen historia en väsentlig del av själva ämnet. Men, som jag frågat mig i ett tidigare blogginlägg, om humaniora har en så tydlig förankring i det förflutna, är de humanistiska perspektiven då alls relevanta för att ta sig an nuets och framtidens utmaningar?
Enligt den amerikanske filosofen John Dewey (1859–1952) grundar sig kunskapen i medfödda förmågor till reflektion och kritiskt tänkande men blir först egentlig kunskap om den har verklighetsanknytning och bidrar till individens och samhällets utveckling, ofta förstådd i termer av nytta och framsteg. Humanistiska kunskaper är förvisso inte tydligt innovations- och framstegsdrivna som naturvetenskapliga och tekniska rön men i nämnda blogginlägg lyfte jag fram att den humanistiska retrospektionen inte bara ger en förklaring till varför det har blivit som det har blivit. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman har påtalat hänvisar historiska kunskaper framförallt till hur mänskligt liv skulle kunna se ut. Vi får därmed en idé om tillvarons olikartade möjligheter, om framtiden, kanske indirekt också en idé om det ”omöjliga”, det vill säga gränserna för människans kunskaper, om vad vi egentligen kan och inte kan.
Att kunskap har med ”kunnande” att göra är särskilt tydligt hos de kunskaper som den grekiske filosofen Aristoteles definierade som praktiska, techne och fronesis. Techne betyder konst och roten har överlevt i det nutida ordet ”teknik”. Aristoteles lär att techne, kunnigheten, är en produktionsberedskap som får sitt värde genom sina resultats användningsmöjligheter. Den andra praktiska kunskapen, fronesis, klokhet eller omdöme, är inte bara ”praktisk” för att den är en frukt av livserfarenhet. I likhet med det logiska tänkandets ”syllogismer” utgår även fronesis-resonerandet från tänkta antaganden. Men slutsatsen i det praktiska omdömet är inte en ny tanke utan en handling. Får vi kloka råd, som passar vår livssituation, så bör vi också göra som rådgivaren säger.
Men även den teoretiska kunskapen, episteme, implicerar ett ”kan”. Enligt Aristoteles, i läromästaren Platons efterföljd, handlar episteme visserligen om det som människan inte kan påverka, om till synes eviga fenomen som planetrörelser och tidvatten. Episteme beskrivs som en sann föreställning parad med en förnuftig förklaring. Om man inte kan belägga sin ”kunskap”, så är det ingen kunskap. Den ”förnuftiga förklaringen”, eller förmågan att i en kritisk diskussion presentera hållbara skäl, vittnar om att kunskapen alltid är socialt förankrad. Den måste passa in i ett diskursivt sammanhang och även ha något slags stabilitet i förhållande till det vi uppfattar som verkligt; en förnuftig förklaring ska kunna anföras inte bara en gång utan i många olika situationer. Platon lovordade den teoretiska kunskapen men för Aristoteles, liksom för Dewey, förutsätter teoretiskt vetande och praktiskt kunnande varandra.
Så till tankeexperimentet. En hörnsten i globaliseringsteorin, som fått ett stort genomslag inom samhällsvetenskaperna de senaste decennierna, är idén om en kompression av tid och rum, där fysiska platser ersätts av flöden. Ett argument är att vi kan resa allt snabbare, illustrerat av att européer kan ta en flygweekend till New York. Men vilar kompressionsidén på kunskap? Ja, åtminstone avseende digital kommunikation, migrationsflöden och hypersnabba kapitalrörelser. Däremot går det att fråga sig om vi verkligen kan flyga till New York på åtta timmar? Om vi med ”kunna” syftar på en isolerad forcerad ansträngning så stämmer det. Men förutsätts en varaktig och uthållig förmåga med verklighetsförankring så är det inte så. Att jorden, eller tid-rummet, har krympt, stämmer endast om vi tycker att det är värt att för nöjes skull bidra med oproportionerliga utsläpp av koldioxid. Sett till jordens kapacitet att återbilda förnybara resurser ”kan” vi inte resa över Atlanten på åtta timmar, eller, som vissa resebolag utlovar, fira nyår flera gånger i olika tidszoner. Tids- och rumkompressionen är i det avseendet en illusion.
Motsvarande gäller delar av den s.k. gröna omställningen och dess kunskapsgrund. Kan vi hugga ner den sista gammelskogen i Sverige för att minska koldioxidutsläpp från fossila bränslen? Nej, det går inte med mindre än att den biologiska mångfalden reduceras i en utsträckning som till och med äventyrar människans existens. I detta avseende har de miljöforskare som förespråkar att världens regeringar ska prioritera ”koldioxidreduktion” på bekostnad av att skydda biologisk mångfald inte någon verklighetsförankrad kunskapsgrund. Lika lite kan vi, som regeringen utlovar, offra näringen för Europas enda kvarvarande urfolk genom att exploatera Sveriges sista vildmark för en tillfällig utvinning av s.k. innovationskritiska metaller. Till slut säger naturen nej, oavsett hur kunskapens användningsmöjligheter definieras idag. Den ”gröna” omställningen förutsätter i detta fall gruvor, batterifabriker och enorma vindkraftsparker på känsliga områden, allt för att vi med gott samvete ska kunna köra elbilar eller roa oss med elsparkcyklar. I detta avseende bygger inte det gröna teknikskiftet på någon egentlig kunskap eftersom den senare förutsätter att man kan omvandla den i handling, på ett uthålligt, verklighetsanknutet och inte rent instrumentellt sätt.
Människan tenderar att ha en selektiv syn på vad hon egentligen kan, och det är detta som humanioras retrospektion kan medvetandegöra. Tvärtemot dess intentioner främjade dynamiten aldrig fred. Lobotomin, beskriven som ett stort medicinskt framsteg under 1900-talet, kunde inte bota de psykiska sjukdomar som förespeglats, men medförde grava humanitära övergrepp. Uppfinningen av plast har kallats för 1900-talets ”mästerverk” och ”succématerial”, men läckaget av mikroplaster hotar idag havens arter och ekosystem. Denna selektivitet genljuder också när vi tror att vi kan resa jorden runt i en handvändning eller beställa billiga bomullskläder via en knapptryckning på nätet. De billiga bomullskläderna kan egentligen inte beställas med mindre än att vi accepterar barnarbete, låglönefabriker och ett resursslöseri med försvinnande sötvattensresurser. Att vi fortsätter att ändå göra det innebär en flykt från verkligheten som inte rimmar med synen på kunskap som praktiskt hållbar.
Den tekniska kunskapen är inte någon egentlig kunskap om den inte kan resultera i kloka handlingar eller har några varaktiga användningsmöjligheter. Lika lite som ett ”framsteg” är ett framsteg om det tar död på livet på planeten.
Kristian Petrov, medlem i Humtank, docent i idéhistoria och lektor i kulturstudier vid Karlstads universitet.