Humaniora har numera en uttrycklig plats i arbetet med vår tids globala utmaningar. Men den rollen är egentligen relativt ny. Många gånger har humaniora snarare dolts i forsknings- och kunskapspolitiska kontexter. Genom att gå bortom det politiska samtalet och istället empiriskt studera humanistisk kunskapsproduktion i praktiknära miljöer går det att få en bättre bild av såväl humanioras historiska som framtida betydelse. Det menar idéhistorikern Fredrik Bertilsson i ett gästinlägg på Humtankbloggen.
Humaniora har länge varit tämligen osynlig i svensk forskningspolicy. I en samtid som kännetecknas av en alltmer problematisk relation inte minst mellan människa och miljö har emellertid en ny agenda börjat växa fram där humanistisk kunskap betraktas som en oprövad kunskapskälla för att ge svar på de globala utmaningar som samhället nu står inför. Humanistisk kunskap erbjuder såväl djupare förståelse för de problem och lösningar som kommer att krävas som nya former av agens och samhällsengagemang. Etablerade uppfattningar om humaniora liksom av naturvetenskap, teknik, ingenjörskap och matematik kan omprövas och nya samarbetsformer skapas.
Medan humaniora får en alltmer framträdande roll i forskningspolicy finns det mycket kvar att göra vad gäller att undersöka de empiriska grunderna och förutsättningarna för den nutida situationen. Empiriska studier både av nutida och historiska tillämpningar och effekter av humanistisk kunskap är viktiga för att få en bättre bild av vad humanistisk kunskap kan bidra med och för att ytterligare förstärka humanioras möjligheter i förhållande till de omfattande transformationer som sannolikt kommer att bli nödvändiga.
Det finns många exempel på hur humanistisk kunskap har ifrågasatts eller rentav nedvärderats i kunskapspolitiska kontexter under efterkrigstiden. Enligt en stereotyp uppfattning ägnar sig humanister uteslutande åt lärdom och utvecklingen av teoretiska perspektiv som främst kopplas till ett kritiskt granskande snarare än vetande som kan tillämpas i praktiken. Denna stereotyp skapar inte bara en felaktig bild av humanioras betydelse. Den exkluderar också möjliga tillämpningar av humanistisk kunskap. Dessutom begränsar den möjliga karriärvägar för humanister.
Genom att blottlägga betydelsen av humanistisk kunskap i tidigare förbisedda domäner för kunskapsproduktion går det att skapa en bättre bild och en empirisk grund för den humanistiska kunskapens relevans i arbetet med att bygga säkra och hållbara samhällen. Många gånger är det en metodfråga: hur kan man studera humanistisk kunskapsproduktion i sammanhang där humaniora på ett politiskt plan eller i forskningspolicy aktivt kunde uteslutas? Det är också en teoretisk fråga: med vilka verktyg går det att synliggöra, beskriva och analysera humanioras betydelse?
Under senare år har ett allt större forskningsintresse riktats mot att utveckla metoder och begrepp för att synliggöra den humanistiska kunskapens inflytande som tidigare ofta inte erkänts som just inflytande. Den humanistiska kunskapens effekter kan ofta vara långsammare, mer oförutsägbara och kanske också mindre uppenbara än till exempel tillämpningar av tekniskt eller medicinskt vetande eller ingenjörskap. När humanistisk kunskap tillämpas handlar det alltså inte vanligen om att den sätts in i direkta och särskilda åtgärder, utan kanske snarare om att den cirkulerar i det offentliga rummet och gradvis letar sig in i det politiska samtalet och beslutsfattandet.
Det finns också en annan bild där humanistisk kunskap ges mer direkta tillämpningar i det statliga policyskapandet. En arena där sådana tillämpningar kan blottläggas är det svenska kommissions- och utredningsväsendet. En annan gäller den svenska sektorsforskningen. Många gånger är det nödvändigt att gå bortom politiska samtal och empiriskt studera den kunskapsproduktion som pågick för att synliggöra vad som skulle kunna kallas den dolda humanioran.
Själv studerar jag den svenska försvarsforskningen vid Försvarets forskningsanstalt (FOA). En utgångspunkt är att humanistisk kunskap inte har begränsats till de humanistiska fakulteterna utan snarare utvecklats och operationaliserats inom arenor som inte uttryckligen definierades som humanistiska, men med andra teorier och metoder. Det handlar om hur kunskaper om människors historia, kultur, värderingar, upplevelser och trosuppfattningar användes för att bidra till förståelsen för de risker och hot som Sverige stod inför och hur de borde hanteras. Det handlar också om kunskap för att utveckla de människobilder som formulerades, upprätthölls och tillämpades i hanteringen av omfattande olyckor och kriser. I förhållande till den nutida diskussionen gäller det även hur särskilda kompetenser såsom källkritik nu efterfrågas och implementeras i alla delar av den svenska utbildningen som ett led i att värna demokratin och det offentliga samtalet.
En annan utgångspunkt är att det i universitetsexterna miljöer sällan är fråga om renodlad humanistisk forskning utan om kunskap som spänner över flera kunskapsfält. Därför bör man undersöka relationerna mellan olika former av kunskap där både empiriska och normativa gränsdragningar kan synliggöras och omprövas. Samtidigt är det viktigt att betona att det inte rör sig om ett nollsummespel, att lyfta fram humaniora och samtidigt försöka utesluta exempelvis samhällsvetenskap eller naturvetenskap. Det gäller snarare att synliggöra den humanistiska kunskapens plats och betydelse samt hur den kunde samsas med andra kunskapsformer i arbetet med att lägga det moderna samhällets kunskapsgrund. Ett syfte blir därmed också att studera balansgången mellan den viktiga humanistiska uppgiften att omformulera etablerade eller förgivettagna förståelser av problem, lösningar och målsättningar samt kritiskt granska etableringen av maktförhållanden, och arbetet med att skapa nya former för att aktivt bidra till verkningsfulla åtgärder i samverkan med både universitet, stat och samhälle.
Genom att synliggöra den betydelse av humaniora som många gånger effektivt har dolts i forskningspolitiken går det att bryta stigberoenden och istället bana väg för nya tankebanor och handlingsmöjligheter. Idag finns det mycket som tyder på att en sådan berättelse om humaniora får ett allt bredare fäste. Det märks inte bara i forskningspolicy och utlysningar av forskningsmedel utan också i att stora gränsöverskridande forskningsprojekt etableras på humanistiska institutioner. Det är en uppåtgående spiral: en ny berättelse skapar också nya möjligheter.
Fredrik Bertilsson, Fil.dr. i idéhistoria och forskare vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Anna Friberg 
Adam Hjorthén