Klimatrörelsen Fridays for Future är inte bara ett politiskt fenomen som samhällsvetarna bör försöka förstå, utan den består också av en ung generation som brottas med frågor om världslig förändring. För att förstå rörelsens kreativa och existentiella uttryck behövs filosofiska, estetiska och retoriska perspektiv på barns aktörskap och deras berättelser om att växa upp i en varmare värld.
Ja, vi fryser ihjäl, det är så kallt. Stackars barn, men snart blir det varmt. Åttahundra grader. Du kan lita på mig, du kan lita på mig. Åttahundra grader.
Säga vad man vill, men den unga generationens klimatrörelse har sinne för det komiska. Och för det ilskna. Jag sitter och tittar på programmet för Climate Live Stockholm – en musikkonsert anordnad av Fridays for Future med målet att ”förena och mobilisera människor i kampen för klimaträttvisa” – och arrangörerna har lagt upp en låtlista där bland annat Ebba Gröns revolterande punk-klassiker ges nya betydelselager. Att ta något så bundet till sin tid som 800°C och återanvända den idag ger onekligen en komisk effekt, men tilltaget har också en generationskritisk udd: de som sjöng med i den här texten i folkölsdränkta lokaler på 80-talet har nu vuxit upp och investerat sina pensionspengar i fossilindustrin, som i sin tur har ångkokat planeten i koldioxid. Stackars barn, snart blir det varmt.
Kanske framstår skolstrejksrörelsen som ett typiskt samhällsvetenskapligt forskningsobjekt, centrerad som den är kring politiskt brännande frågor om makt över politiska beslut, ungas representation och resursfördelning. Men rörelsen består också av en generation unga människor som låter sina känslor, existentiella frågor och förväntningshorisonter ta form genom kreativa och konstnärliga uttryck på gatustrejker, sociala medier och genom olika konstnärliga evenemang som exempelvis Climate Live. För att förstå vad det innebär behövs humanistiska perspektiv på affekter, livsåskådning och det imaginäras roll i en tid av radikal förändring.
Att det är en generation som bränt upp jordens koldioxidbudget i förskott och en annan som ska försöka trygga basala mänskliga behov i en värld som till stora delar kommer att vara obeboelig eller obrukbar har lett – inte helt förvånande – till en genomgripande ilska bland stora grupper av dagens barn och unga. Klimaträttvisa mellan generationer – eller intergenerational climate justice som det heter på engelska – är något av ett absurt mål eftersom det inte kommer att nås, men begreppet bjuder också in till humanistiska reflektioner. Vad innebär det att sent i livet höra talas om en abstrakt växthuseffekt jämfört med att växa upp i en värld där resurser kommer ta slut och biosystem kollapsa? Hur skapar dagens unga mening när allt som nu är och pågår kommer att förändras?
Forskning om klimat och psykisk ohälsa visar att många unga reagerar med ilska, sorg, depression, oro och ångest (Wu m.fl 2020). Det är en nedslående bild, och den innebär också ett hårt slag för progressiva och kapitalistiska idéer om att allt bara blir bättre och bättre och att det inte finns några planetära eller materiella gränser för människors välstånd och konsumtion. Ungdomarnas svikande tro på framtiden är kanske också ett svar på det som den feministiska litteraturvetaren och affektteoretikern Laurent Berlant (2011) kallar för grym optimism, alltså den optimism och hoppfullhet som populära progressiva ledare lyckas inspirera men som sällan motsvaras i reella förbättringar. Om det är något som Fridays for Future saknar så är det peppiga budskap om att vi kommer klara klimatmålen – så dominerande under de senaste 40 åren, och så existentiellt grymma. Istället har rörelsen gett uttryck för hur hopplös situationen är och hur arga de är över den äldre generationens svek.
Vad betyder detta affektiva register, och vilka kreativa uttryck tar det? För de ungdomar som skriker ut sin ilska och ångest på världens alla gator, torg och sociala medier handlar det om att dessa känslor också leder till mobilisering, där själva mobiliseringen i sig leder till en känsla av mening. I min egen forskning om klimatrörelsens estetik ser jag att ungdomsaktivisterna som kämpar för klimaträttvisa – parallellt med att de nästan helt saknar framtidstro – helt enkelt har väldigt roligt när de demonstrerar eller mobiliserar i sociala medier. De bilder på miljontals barn och unga som kablades ut över världen i mars och september 2019 visade egentligen samma sak: väldigt arga och samtidigt närmast euforiska demonstranter som skrek, sjöng och lyfte nävar av både glädje och ilska.
Det är en estetik och en affektiv kraft som inte gör skillnad på glädje och raseri. Stackars barn, snart blir det varmt, men det blir till högljudda protester.
Frida Buhre är doktor i retorik och innehar en postdoc på Tema Barn på Linköpings universitet. Hon forskar om den samtida ungdomsrörelsen för klimaträttvisa och dess politiska estetik.
Källor:
Wu, Judy, Gaelen Snell, och Hasina Samji. ”Climate Anxiety in Young People: A Call to Action”. The Lancet Planetary Health 4, nr 10 (01 oktober 2020): e435–36. https://doi.org/10.1016/S2542-5196(20)30223-0.
Berlant, Lauren. Cruel Optimism. Durham: Duke University Press, 2011.