Den svårflirtade humanisten

Finns det anledning för humanistiska forskare att kliva fram som en tydligare aktör inom forskningsområden som hittills legat utanför vårt synfält? I dagsläget pågår ett aktivt arbete för att inkludera humanistisk kompetens inom en rad olika områden, samtidigt som stödenheter och finansiärer ofta uppfattar det humanistiska forskarkollektivet som en grupp som är svår att nå fram till. Nationella satsningar riktas till det humanistiska fältet och frågan är – vill vi vara med eller inte?

Enheten för externa relationer vid Umeå universitet har sin motsvarighet på de flesta andra lärosäten i Sverige. Här arbetar vi med frågor som rör stöd till doktorander och forskare för forskningsfinansiering och samverkan. Det är en så kallad ”stödenhet” och i själva uppdraget ingår att ta fram lämpliga modeller och strukturer som kan underlätta forskarens möjligheter att få forskningsmedel samt möjligheter att generera forskning som kommer det omgivande samhället till nytta. Stödenheter är i mycket hög utsträckning påverkade av det politiska landskapet, vilket just nu innehåller ett stort fokus på begrepp som samverkan och innovation. För många vetenskapliga områden är det lätt att se hur forskare kan erbjudas stöd i dessa frågor genom lärosätenas stödenheter. Svårare är det att kunna erbjuda ett lämpligt stöd för det humanistiska kollektivet.

Vi humanister (har jag förstått efter att nu ha arbetat en tid som samordnare för samverkan) uppfattas som svåra att nå, svåra att stötta och i princip omöjliga att övertyga om att vi sitter inne på unika kompetenser som andra verkligen behöver. Vi har helt enkelt inte förstått vårt eget värde, vilket ironiskt nog gör att det är svårt för stödenheter att erbjuda oss resurser som kan hjälpa oss vidare i våra vetenskapliga uppdrag. Vi uppfattas kanske litegrann som den där experten som sitter inne på viktig information, men som väljer att sitta i ett hörn med armarna i kors medan andra försöker lösa problemen. Vår kompetens är efterlängtad, men onåbar. Jag tror att vi humanister har en del jobb att göra här, vi behöver helt enkelt bli bättre på att inse värdet och behovet av vår kompetens.

Låt mig ge några exempel. Det behövs humanistisk kompetens för att kunna lösa alla de komplexa utmaningar som vi brottas med i samhället idag och i en framtid. Om detta är de flesta överens. Inte minst har det gjorts tydligt genom stora finansiella satsningar inom AI-området, där ett dagsaktuellt exempel är det tioåriga projektet WASP-HS, som Umeå universitet står värd för och där Wallenbergstiftelserna satsar 660 miljoner kronor på just humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Det är en övertydlig signal om att humanistisk kompetens verkligen inbjuds, välkomnas och efterfrågas från tekniskt och naturvetenskapligt håll. Som Amy Loutfi, professor i Informationsteknologi uttryckte det på den nationella samverkanskonferensen Högskola och samhälle i samverkan (HSS) nyligen: de tekniska lösningarna inom AI går fort, men teknisk utveckling kan varken förklara eller förutse hur det mänskliga beteendet har påverkat eller kommer att påverka hur vi använder oss av AI. För att kunna analysera detta behövs humanister och samhällsvetare. Finansiering relaterat till AI-fältet är omfattande och det finns en stark önskan om att inkludera och ta del av humanistisk kompetens. Vi humanister däremot, vi har generellt sett inte riktigt greppat hur denna fråga angår oss, att det faktiskt är just vår kompetens som står i fokus för att ta utvecklingen inom AI vidare.

Det finns ett stort behov av humanistisk kompetens för att driva utveckling genom innovationer. Det behövs nya sätt att tänka, analysera och utveckla samhället för att vi ska kunna nå de där hållbarhetsmålen vi föresatt oss att sträva mot. Inkubatorer försöker nå humanistiska forskare för att få hjälp att förklara och förstå hur vår historia och samtid påverkar vårt sätt att tänka och agera. Många av oss humanister däremot tycker att det där med innovation låter stolpigt och tänker att det inte angår oss, att det är ett område som passar bättre för ”entreprenörer”, en kategori vi inte alltid identifierar oss med. Vi vill att vår forskning ska vara meningsfull, både för oss själva och för det omgivande samhället, men att detta skulle kunna ske genom att se oss själva som entreprenörer är för många en perifer tanke.

När det gäller forskningsfinansiering är vi humanister liksom forskare inom andra discipliner ständigt beroende av att vara framgångsrika vad gäller att tilldelas externa forskningsmedel. Vi vänder oss till de finansiärer vi känner till, exempelvis Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond. Samtidigt står andra finansiärer på rad och undrar varför i all världen det är så svårt att attrahera humanister att söka forskningsmedel hos just dem? Till exempel har Energimyndigheten, Formas och Vinnova samarbetat i flera år tillsammans med föreningen Humsamverkan för att hitta strategier för hur humanister och samhällsvetare kan uppmuntras att söka medel hos dem. ”Vi behöver humanistisk kompetens inom våra ansvarsområden”, menar de och ändrar utlysningstexter och marknadsföring för att bättre passa och attrahera humanister. Vi humanistiska forskare verkar dock ha lite svårt att se hur dessa finansiärer angår oss, och satsar hellre vår energi på att vända oss till de forskningsfinansiärer vi redan känner till, oavsett om pengarna likväl kan finnas hos någon annan.

Lägger vi ihop det som tagits upp i denna text har vi alltså en situation som i riskerar att innebära att stödenheter inte lyckas med sitt uppdrag att erbjuda stöd till humanistiska forskare, hela forskningsfält misslyckas med att inkludera humanistisk kompetens inom ramen för omfattande strategiska satsningar, inkubatorer och innovationssatsningar går miste om humanistiska perspektiv och forskningsmedel som skulle kunna komma det humanistiska forskningsfältet till gagn fryser inne. Frågan är, har vi humanister något ansvar att ändra på detta? Detta låter sig inte besvaras i ett blogginlägg, men det som kan sägas är: humanisternas tid är nu. Vår kompetens efterfrågas på bred front och det är vi som har makt och möjlighet att välja om vi vill vara delaktiga i att lösa de där komplexa samhällsutmaningarna. Eller om vi vill stanna kvar i hörnet med armarna i kors.

Anna-Lill Drugge är doktor i historia och har en forskarbakgrund inom det samiska ämnesområdet. I dagsläget arbetar hon som samordnare för samverkan vid Enheten för externa relationer, Umeå universitet. Enheten är under perioden 2019-2020 värd för SIG HumSam, en special interest group inom organisationen SNITTS, Sveriges medlemsorganisation för individer och organisationer som arbetar inom det nationella innovationsstödssystemet med kunskapsutbyte, samverkan och nyttiggörande av kunskap, forskning och utveckling. SIG HumSam samlar stödenheter från hela landet för att särskilt diskutera samverkan och forskningsfinansiering i relation till det humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsfältet.

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.