I vilka tider lever vi? Coronakrisen visar att vi lever i en kort och intensiv tid, men samtidigt också i en lång och närmast cirkulär tid. Vi letar tidsramar för att förstå pandemier, miljöproblem och demokratins kris. Staffan Bergwik, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, menar att klämda mellan det korta och det långa bör vi också tänka kring samhällsförnyelsens tidsskala.
Länge trodde människor att allt skulle bli bättre. Framtiden var öppen och formbar, apparaterna blev bättre, medicinerna kraftfullare och folket rikare. Med varierande grad av optimism dominerade denna framstegstanke i 200 år, från sent 1700-tal till sent 1900-tal. Nu råder istället andra former av tidsligt tänkande. En stark framtidstro ter sig närmast apart, världsfrånvänd eller naiv. De flesta tänker fortfarande tid linjärt – ett då, ett nu och ett sedan. Men i vilka tider lever vi egentligen? Vi tycks klämda mellan å sidan mycket korta och förtätade tröskeltider och å andra sidan svindlande långa och långsamma tider.
På den ena skalan accelererar tiden. Intensiva nyhetscykler, kort minne och en nuets självupptagenhet dominerar. Coronapandemins härjningar visar det plötsliga, kompakta och kusligt föränderliga. Världsekonomins abrupta kollaps framför våra ögon gör ett starkt intryck, och i skrivande stund minns jag liksom i ett töcken hur världen såg ut i början av februari. Det går fort nu, och vår mentala horisont sträcker sig till sommaren, möjligen ett år framåt när vaccinet (förhoppningsvis) kommer.
Men tanken om det högkoncentrerade nuet fanns också innan viruset. För om jag anstränger mig minns jag världen i vintras. Jag minns att vi pratade om klimatförändringar, demokratins kris och om hur vi förstör framtiden för våra barn och barnbarn. Också här går det fort, och det ser ut att hända i detta nu medan vi alla tittar på.
Klimattid och pandemitid innebär inte bara acceleration. De skapar också idéer om avgörande trösklar i tidens gång. Vi har snart passerat ytterligare en ”tipping point” för klimatet, en till art är snart för alltid borta. Även innan viruset rusade vi förbi temporala gränser mot en tid som vi har svårt att föreställa oss. Och idén om tröskeltiderna återkommer i kommentarer av coronapandemin. Den indiska författaren Arundhati Roy menar att krisen kan bli en ”portal” mot en ny värld där ”kapitalismens motor” som nu stannat kanske inte är värd att starta igång igen. Det system som skapat oändliga orättvisor har varit igång länge, och i Indien fört med sig kastväsende parat med kapitalism, religiös extremism och högerextrema hindunationalister. Ställda inför denna passage mellan en värld och en annan, menar Roy, kan vi lämna kvar hat, fördomar, girighet, databanker, döda idéer och döda floder (https://www.dn.se/kultur-noje/arundhati-roy-pandemin-kan-vara-en-portal-till-en-ny-varld/).
Samtidigt, på den andra skalan, finns den långsamma och hisnande långa tiden. Vi är också del av den, och våra omständigheter kan relateras till händelser som ligger hundratals, tusentals, ja till och med miljontals år tillbaka. Långsamma geologiska och klimatologiska processer är del av samhällsdebatten. Borrkärnor från polarisarna är tidsdokument som visar en hundratusenårig klimathistoria som också involverar nuet. Den snabba artdöden, tröskeltiden som vi rusar förbi, kan i en annan skala beskrivas som den sjätte stora utrotningen. Det sätter vår tid i relation till fem olika, men lika genomgripande, perioder som ligger miljoner år tillbaka.
Den långa tiden ger perspektiv också på Coronapandemin. Den går inte att förstå utan en globaliseringshistoria som söker sig tillbaka till 1600-talet, och som fortsatte under 1800-talet när världen knöts samman på allt kraftfullare sätt, för att idag vara avgörande för spridningen. Svaret på krisen gör också att nationalstaten, formad på 1800-talet, träder fram igen. Gränserna dras vid nationens utposter.
Dessutom är erfarenheter av farsoter en återkommande del av en lång mänsklig historia. Vi lär oss igen om det förflutnas sjukdomsutbrott. När 1300-talshumanisten Francesco Petrarca beskriver digerdöden får hans ord ny mening just nu. Hur, undrade Petrarca i ett brev till sin bror, skulle framtiden kunna tro att det fanns en tid när nästan hälften av mänskligheten utplånades, men inte på grund av krig och våldsamheter utan på grund av en epidemi (https://anekdot.se/essa/pestens-musik/). Just i detta nu är vi i en framtid som vi faktiskt kan tro och föreställa oss.
Mellan det intensiva och snabba och det långa, nästan cirkulärt återkommande, finns emellertid en annan avgörande tidsskala som Coronapandemin blottlägger. Jag vill kalla den samhällsförnyelsens tidsskala. När chocken till slut lagt sig, när vi tillfrisknat, och när vi minns de som inte gjorde det, bör vi erinra oss vad det var vi föll tillbaka på. Coronakrisen är ett slagregn som spolar bort grus och sand, och exponerar de institutioner som formar samhällets djupare infrastruktur: myndigheterna, det parlamentariska systemet, kunskapsinstitutionerna, den kollektivt finansierade sjukvården, de fria och granskande medierna. Och ytterst själva idén om det gemensamma – den hjälpsamma matkassen eller fikastunden i trapphuset med en åldrande granne.
Det talas med rätta om hjältar i vården. Men framförallt är de professioner och experter. Och det för oss åter tillbaka till tidsskalorna. För professionerna, inte bara i vården, lever med normer och idéer om ett kall som har många år på nacken. Dessutom har de långa utbildningar i skola och på universitet – institutioner som i sin tur har månghundraåriga rötter i samhällsbygget.
När vi tillfrisknat, och när vi minns de som inte gjorde det, bör makthavare och debattörer med försiktighet proklamera att allt är nytt. Istället är det dags att se samhällets och samhällsförnyelsens tidsskala. Det gemensamma är byggt med stora och långsiktiga investeringar, under lång tid. I Sverige går spåren av samhällsförvaltning tillbaka till 1600-talet, och 18- och 1900-talen såg enorma och långsiktiga investeringar. Det är vår uppgift att aktsamt förnya detta samhälle. Den epok som varade mellan 1980 och 2020 och som präglades av medvetet orkestrerade attacker på det gemensamma, symboliserade av den utarbetade sjuksköterskan, är nu slut. Kanske lever vi i en tröskeltid, och alldeles säkert är vi samtidigt del av långsamma förändringar. Men mellan det korta och det långa finns insikten om de livskraftiga institutionernas långsiktighet, liksom deras ständiga behov av omsorg och underhåll. Ett långsamt då, ett kaotiskt nu och ett förnyelsens sedan.
Staffan Bergwik, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.