Att humanistisk forskning och samverkan med civilsamhället är nödvändiga för att möta dagens samhällsutmaningar är något som ofta framhållits, bland annat av Humtank. I gästinlägget reflekterar Tomas Axelson, religionsvetare vid Högskolan Dalarna och verksamhetsledare för Interkulturellt utvecklingscentrum Dalarna (IKUD), över erfarenheter av forskning i samverkan. I fokus står utmaningen att som humanist, tränad i att kritiskt granska diskursiva positioner i en debatt eller precision i begreppsbildning, arbeta med dagsaktuella samhällsproblem och rekommendationer för myndighetsutövning. Exemplet kommer från lokalpolitisk praktik i skuggan av våldsbejakande extremism.
Vid stormningen av Kapitolium i Washington 6 januari såg vi hur explicit våld användes för att bryta sig in i lokalerna och skapa hot. Explicit våld finns också som problem i Sverige, men det är det implicita våldet som utgör ett mer svårfångat pågående hot mot demokratin i vårt land, i den gråa vardagslunken. Detta blev tydligt när jag och två religionskollegor tillsammans med en sociolog för några år sedan, 2016, blev involverade i utvärderingen av den dåvarande Nationella samordnarens arbete mot våldsbejakande extremism och upprättandet av fyra Kunskapshus. Kunskapshusen var fyra kommunalt placerade kunskapscentra för arbetet mot våldsbejakande extremism i Sverige; i Stockholm, Göteborg, Örebro och Borlänge. Verksamheten behövde genomlysas och utvärderas.
Vi plöjde rapporter och forskningsöversikter från en rad olika discipliner: juridik, statsvetenskap, socialt arbete, kriminologi, sociologi, pedagogik, religionsfilosofi. Det är en intressant erfarenhet att arbeta med följe- eller samverkansforskning. Humanister har substantiella bidrag att komma med i kraft av tolkningsvana av den mänskliga livsvärldens ambiguitet och vi har något att lära av den sortens forskningsprojekt där man samverkar med externa parter utanför akademin. En av de kvardröjande lärdomarna från projektet var hur svårt det var att teoretiskt ringa in det konkreta fenomenet våld och gränserna mellan hat och hot. Det är inte förbjudet att hata människor i vårt land. Men det är förbjudet att hota andra människor.
En episod från projektets empiri har etsat sig fast i minnet. En kvinnlig lokalpolitiker återgav en situation hon varit med om. På kvällen efter ett avslutat politiskt möte i kommunen gick hon till parkeringen för att åka hem. En man följer henne tyst på några meters avstånd. När hon kommer fram till bilen, stannar också mannen. Inget sägs, inget görs. Hon registrerar att mannen har en kamera fasttejpad i brösthöjd och att hon troligtvis blir filmad i ögonblicket.
Vad är detta för slags situation? Spontant tänker du nog att detta är ett hot. Ja, men i vilket avseende? Eftersom hela utvärderingsprojektet handlade om våldsbejakande extremism hade vi i forskargruppen diskuterat våldsdimensionen som avgörande för när något ska kategoriseras som våldsbejakande, framför allt när våldsdimensionen blir en manifest del av ett agerande för att påverka politiska processer. Den kvinnliga lokalpolitikern som är på väg hem efter kvällssammanträdet är en del av det demokratiska blodomloppet i vårt samhälle. En grundbult. Obehaget hon känner underminerar hennes politiska manöverutrymme. Mannen i mörkret står där han står, ett antytt hot, men svår att lagföra på juridiska grunder.
Det som gör situationen kritisk på ett intressant sätt är att mannen på parkeringsplatsen, utan att göra något alls, aktiverar ett våldskapital, närvarande enbart genom kunskapen om mannen och hans organisations historia. Situationen är laddad och moraliskt tydlig, men juridiskt undanglidande. I våra diskussioner med poliser och kriminologer sa man att detta är att betrakta som trakasserier eller otillbörlig påverkan. Det måste anmälas och prövas i domstol. Problemet är att själva hotet etableras via associationer till våld, som en potential, och som en mental föreställning hos kvinnan vid bilen. I projektet fick vi lära oss att politiska aktivister hade god koll på hur man kunde agera subtilt hotfullt, nära, men utan att passera gränsen till åtalbart agerande. En tjänsteman vi talade med vid ett av Kunskapshusen sa med eftertryck till oss: Hotet mot demokratin börjar här, i lokalpolitiken!
Mänskliga fenomen och tvetydiga gråzoner är en naturlig hemvist för humanister där texter och social interaktion avlockas nyansrika betydelselager. Så även i studiet av lokalpolitisk vardag, där en humanist med kritisk blick kan göra stor nytta med sin teoretiska skolning, och med samma kritiska blick ta sig an problemlösningar och handfasta samhällsutmaningar.
Utvärderingen av Kunskapshusen 2017 ledde vidare till flera insatser där humanioraforskare blev indragna i uppföljningsprojekt om förtroendevaldas upplevda trygghet, civilsamhällets organisationer och deras förhållningssätt till våldsbejakande extremism liksom projekt om extrema åsiktsskillnader i klassrummet.
Jag välkomnar många fler humanister att delta i den här sortens analyser och utvärderingar. Det krävs dock att man är beredd att formulera normativa ställningstaganden – för en humanist ofta plågsamt förenklade – om vilka arbetsmodeller som fungerar bra eller dåligt i lokal politisk praktik eller vardaglig myndighetsutövning. Samhällspraktiken behöver den tankens skärpa som humanister kan bidra med.
Tomas Axelson
Docent i religionssociologi och verksamhetsledare för Interkulturellt utvecklingscentrum Dalarna (IKUD), Högskolan Dalarna https://www.du.se/sv/Samverkan/interkulturellt-utvecklingscentrum-dalarna—ikud/
Källor:
Frisk, Liselotte, Axelson, Tomas, Hylén, Torsten & Stier, Jonas (2017). Att lägga rälsen medan man kör: En utvärdering av kunskapshusens arbete i fyra pilotkommuner – Örebro, Göteborg, Borlänge och Stockholm. Falun: Högskolan Dalarna
Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:du-26012
Stier, Jonas & Axelson, Tomas (2020) ”Från ax till limpa: forskning i framgångsrik samverkan”. Socialmedicinsk Tidskrift, Vol. 97, no 4, p. 659-667. Tillgänglig på Internet: http://du.diva-portal.org/smash/get/diva2:1501162/FULLTEXT01.pdf
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Anna Friberg 
Adam Hjorthén