Språkkrisen i skolan är en ojämlikhetskris

Om det är något jag ångrar så är det att jag inte lärt mig fler språk. Att jag under de där åren i Berlin inte kunde tyska. Att min skolfranska är för dåligt underhållen för att jag idag ska kunna läsa Houllebecq eller Le Clézio i original. Att jag aldrig lärt mig ett andra språk utöver engelskan (eller ens engelskan för den delen) så väl att jag skulle kunna forska om det landets texter.

Jag minns hur jag satt med kurskatalogerna från universiteten i mitt flickrum strax innan studenten och ringade in och kryssade för som om det var en leksakskatalog. Räknade ut hur mycket av allt det roliga jag skulle kunna läsa under en studielånstid. Fantiserade om att lära mig portugisiska och klassisk grekiska. Om utbytesterminer i Frankrike. För att sedan komma på att utbildning är ju inga leksaker: jag måste bli något. Språkstudierna fick vänta.

Det där är ju något ironiskt idag, när jag istället saknar just de kunskaperna jag då valde bort och som jag skulle haft betydligt mer nytta av i min nuvarande roll som lektor i litteraturvetenskap, än den yrkesutbildning som jag hade så bråttom att skaffa mig.

Att studera språk har alltid varit en klassfråga, en markör av ett särskilt habitus skulle man kunna säga med Pierre Bourdieus terminologi. Just för den sakens skull har moderna språk som skolämne varit så viktigt. Idag är det obligatoriskt att erbjuda minst två av ämnena franska, spanska eller tyska från och med årskurs 6 – men det är inte obligatoriskt för eleven att välja något av dessa. Josefine Krighs:s avhandling i utbildningssociologi från 2019 visade också glädjande nog att fler elever än någonsin påbörjar studier i ett främmande språk utöver engelskan. ”Språkkrisen” är därför en myt, menar hon, men att man dessvärre istället kan tala om en ”ojämlikhetskris”. Det är stora sociala skillnader mellan vilka barn som ingår i den grupp om två tredjedelar som fullföljer och lämnar grundskolan med ett godkänt betyg i ett andra språk och de som hoppar av eller väljer de alternativa kurserna i extra svenska eller engelska. Mest sannolikt att du läser språk är om du är flicka från ett övermedelklasshem, minst om du är en pojke från arbetarklassen.

Om den här skillnaden märks redan i vilka som läst ett modernt språk i nionde klass så är det inte konstigt om fler, även bland de motiverade och intresserade eleverna, resonerar som jag gjorde. Språkstudier kan vänta, språkkunskaper är inte högst prioriterade i jakten på de färdigheter som ska göra oss anställningsbara, som högre utbildning efter Bolognareformen ibland främst verkar handla om.

I gymnasiet fortsätter de flesta med det språk de studerat i grundskolan. Ett bruk som aktivt uppmuntras av systemet med meritpoäng. Det gör att ytterligare ett språk blir en sämre investering och till och med är något som avråds på Gymnasieguiden.se. Enligt SCB:s statistik över läsåret 2016/17 så var det bara 5 procent av eleverna som läst kurser i två eller fler moderna språk. En lika lite andel är det som fortsätter med fördjupningskurserna i steg 5, 6 och 7 där de två högsta nivåerna inte heller ger några meritpoäng.

Språkens status i skolan har naturligtvis ett nära samband med deras status i högre utbildning. Färre elever som läser språk på gymnasiet ger ett minskat rekryteringsunderlag till högskolor och universitet. Färre högskoleutbildade språkstudenter leder i sin tur till färre presumtiva språklärare på högstadium och gymnasium. En ond spiral är igång: många högstadier erbjuder idag en miniminivå av språk eller en undervisning på distans för att lärare saknas, och trots akut språklärarbrist läggs istället alltfler språk ner på landets högre lärosäten eftersom rekryteringsunderlaget anses för litet.

I EU finns ett mål om att alla ska kunna två språk utöver modersmålet. Ska det bli så behöver den negativa spiralen i utbildningsväsendet gällande språk brytas. Humtank skrev för några veckor sedan ett debattinlägg om en möjlig väg att gå: att öka utbildningspengen till småspråken (till vilka alla språk utom engelska räknas!).

Det är en sorglig utveckling, inte bara för samhället och utbildningsväsendet i stort, utan också för alla de unga människor som likt mig inte vågar prioritera språkstudier och vars möjligheter att ändå göra det snarare borde uppmuntras än ytterligare kringskäras. För om det är något som inte kan vänta så är det ju språk. Sådana kunskaper behöver vi skaffa oss tidigt och fortsätta att hålla levande.

 

Källor:

Josefine Krigh, Språkstudier som utbildningsstrategi hos grundskoleelever och deras familjer, Uppsala: Uppsala universitet, diss. 2019

SCB, ”Drygt hälften läser moderna språk på gymnasiet”, 2018: https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2018/drygt-halften-laser-moderna-sprak-pa-gymnasiet/

Gymnasieguiden.se