Forskare förväntas ofta kunna redogöra för hur deras forskning kan tänkas påverka samhället. Men hur kan forskaren veta hur deras forskning kommer tas emot och vilket genomslag den kan tänkas få?
Forskare får ofta höra från forskningsfinansiärer att det är viktigt att den forskning som ska bedrivas har så kallad ”impact”. I kvantifieringens tidevarv finns dessutom en ambition att denna impact ska kunna mätas. Hur man mäter impact är dock långt ifrån självklart. Ett vanligt sätt är att räkna antalet citeringar som en forskningsartikel, ett kapitel eller en bok får. Tanken är att ju fler citeringar, desto större vetenskapligt genomslag. Som Humtank tidigare har påpekat är det emellertid inte så enkelt som det kan verka, särskilt inte när man jämför genomslag mellan olika forskningsdiscipliner.
Men forskning bidrar till mer än att utveckla det vetenskapliga fältet; den kan, och kanske även bör, ha ett bredare samhälleligt genomslag. Vissa forskningsmedel utlyses med just detta i åtanke: för att belysa eller rentav lösa ett specifikt samhällsproblem. I sådana fall krävs det att forskare redogör för hur forskningen kan användas för att bemöta samhällsproblemet. Men att på förhand ange ett mått på samhälleligt genomslag framstår som nästintill omöjligt. Hur kan man, innan forskningen ens har genomförts, veta hur den kommer att belysa eller lösa ett problem?
Kravet på samhällelig relevans gäller ofta även grundforskning, det vill säga forskning som syftar till att undersöka rent vetenskapliga frågor utan tydlig omedelbar samhällsanknytning. Det kan låta paradoxalt att forskning som inte primärt är tänkt att ha samhällelig relevans ändå ska motivera sitt möjliga samhälleliga genomslag. Samtidigt visar historien tydligt att grundforskning ofta får just sådan relevans. Ett exempel från mitt eget fält: I Sverige har vi bedrivit världsledande forskning i filosofiska frågor om hur begränsade resurser bör fördelas på ett etiskt försvarbart sätt. Detta var länge abstrakt och teoretisk kunskap med begränsat samhälleligt genomslag; fram till covidpandemin. Ganska snart stod det klart att pandemin inte enbart var ett medicinskt problem, och filosofer kunde bidra med riktlinjer till Socialstyrelsen. Det fanns en kunskapsberedskap, och den visade sig vara central för att leda oss genom krisen.
Humanister har flera exempel på hur de bistått med kunskapsberedskap, men att behöva redogöra för den samhälleliga relevansen av humanistisk grundforskning tycks orättvist då andra discipliner inte verkar stå inför samma krav. För att ge ett illustrativt exempel: när budgeten för forskningsanläggningen Max IV i Lund visade minus valde Vetenskapsrådet att dela ut ett tilläggsbidrag på 320 miljoner kronor för att täcka driften 2025-2026. För en humanist är det astronomiska siffror för forskning där den samhälleliga relevansen är högst osäker. Som jämförelse beviljades humaniora och samhällsvetenskap tillsammans totalt 445 miljoner kronor i oriktade projektmedel under 2025.
Grundforskning kan alltså motiveras med att den kan bli värdefull vid oförutsedda händelser i framtiden. Det pekar också på ett ytterligare problem med att använda samhällelig relevans som måttstock för forskningens värde. När forskningen väl är genomförd är det framtiden som avgör dess betydelse. Hur resultaten används ligger inte längre i forskarens händer. Som filosof kan jag både fascineras och förfäras över hur abstrakta resonemang från framstående tänkare har fått tydlig samhällelig impact, men på sätt som knappast kunnat förutses.
Ett tydligt exempel är de så kallade techbrosens fascination för longtermism. Naomi Klein har beskrivit detta som en modern, sekulär version av idén om att räddas undan apokalypsen, det vill säga föreställningen att en privilegierad grupp kan överleva genom att fly till andra planeter eller isolera sig från samhällskollapsen. Klein ser en tydlig koppling mellan longtermismen och en samtida form av fascism.
Vad är då longtermism? Filosofin kan spåras tillbaka till Derek Parfits inflytelserika argument att vi inte bör diskontera framtida lidande. Precis som vi bör vara opartiska mellan personer – ditt lidande är lika allvarligt som mitt – bör vi också vara temporalt neutrala. Lidande i dag är inte mindre allvarligt än lidande i morgon. Ur detta till synes oskyldiga resonemang har vissa dragit slutsatsen att vårt främsta fokus bör ligga på att förhindra framtida existentiella hot snarare än att lindra nuvarande lidande. Därav följer att resurser bör prioriteras till mänsklighetens långsiktiga överlevnad, exempelvis genom kolonisering av andra planeter, framför att bekämpa hunger och sjukdom i dag.
Även Parfits mycket abstrakta resonemang om värdet av att sätta barn till världen har fått samhälleligt genomslag. Hans teoretiska analyser gällande risken att barnet kommer få ett liv som innehåller lidande, har bidragit till utvecklingen av antinatalismen, vilket är uppfattningen att det är moraliskt fel att skaffa barn. Denna position har fått spridning i olika nätforum och kopplats till extrema handlingar, däribland ett självmordsattentat mot en IVF-klinik i Kalifornien 2025. Ett djupt teoretiskt resonemang fick därmed våldsamma konsekvenser.
Parfit avsåg naturligtvis inte sådana följder. Tvärtom var hans drivkraft att minska lidandet i världen. Men just det är poängen: idéer sprids, omtolkas och omsätts i handling på sätt som är omöjliga att förutse. Både exemplen på longtermism och antinatalism visar hur abstrakta filosofiska resonemang faktiskt kan påverka världen. Poängen är inte att idéerna i sig är problematiska, utan att de tydligt illustrerar filosofins samhälleliga genomslag. Just därför är de tacksamma: de gör synligt något som annars lätt förbises, nämligen att även till synes abstrakta idéer får konsekvenser i praktiken.
Den humanistisk forskningens positiva bidrag överväger med råge den negativa med utvecklingen av mänskliga rättigheter, demokratiska institutioner och etiska riktlinjer inom vård och politik. Sådana effekter är ofta mer långsamma och svårare att avgränsa, och därför svårare att se.
Allt detta visar hur problematiskt det är att kräva att forskningens impact ska kunna specificeras och kvantifieras i förväg. Hur, när och i vilken riktning kunskap tas i bruk kan ingen forskningsansökan med säkerhet förutse.
Henrik Andersson
Docent och forskare i praktisk filosofi vid Lunds Universitet
Humtank 
Erik Isberg 
Gästskribent